När söka läkarkontakt vs fatta egna beslut?

[vtok]

@MiniLi Ja jag vet ju det -- egentligen. Jag förstår ju att det inte är ngn konspiration mot mig men det sätter ändå igång tankar eftersom min känsla är att läkaren inte tycker att jag hör hemma på vc eller bland hens patienter. Inte (nödvändigtvis..) på ett personligt plan men att hen inte kan göra mer för mig. Jaa -- allt jag har ältat i tråden. Att jag är hängande i luften.. typ. Men jag förstår innerst inne att det är hjärnspöken. Såklart måste väl det som ska journalföras också göra det.

Men Tack för att du tar dig tid att förklara o får mig att ta mig i kragen o inte ta så allvarligt på dom känslorna/tankarna. Jag behöver nog höra det..

 

[vtok]

Vill bara tacka för stödet i den här tråden. Jag har varit i kontakt med läkaren på vc igen o fått ytterligare en tid bokad för att gå vidare. Är så otroligt tacksam dels för att jag vågade ta kontakt igen, dels -- framförallt! -- för att läkaren inte alls bara avvisade mig utan själv sa att hen tyckte att vi skulle gå vidare -- men ändå att det var helt upp till mig -- hur jag kände för det -- för att 'få igenom' en remiss till rätt instans.

Jag har fortfarande svårt för hela situationen men är så väldigt tacksam för att jag fått träffa en läkare som både följer upp -- har somsagt varit med förr o det har varit så många nya ansikten hela tiden.. det har inte gjort saker lättare.... -- o som jag -- för detta -- såhär spontant/direkt faktiskt kan känna förtroende för.

Tack buke! Kanske kan det här leda till att jag -- äntligen -- kan gå till botten med mina problem.... jag kan iaf just nu känna en gnutta hopp.

Tack .

 

[vtok]

Hej -- igen....

Det har nu gått ngr dagar sen jag träffade läkaren på vc igen. En uppföljning av det vi diskuterade på telefon för ett nytt försök att kunna få iväg en remiss (samt medicineringen -- där jag nu fått hjälp att sluta o redan känner stor förbättring ang besvären med biverkningarna -- men ska inte testa ngn annan medicin nu för att en ev medicinering inte ska påverka en ev utredning).

Det var -- från min sida sett iaf -- ett bra möte. Som väntat hade jag svårt för hela situationen -- vilket inte lär ha gjort det lätt för läkaren heller -- men läkaren var helt fantastisk på att lotsa mig igenom. Men det är så mkt jag skulle vilja ha sagt utan o kunna förmå mig till det -- jag vet att en tid bara är 30 min det finns ingen tid för svammel -- o framförallt känner jag mig så Ofantligt ledsen nu efteråt.

Jag vet att poängen o förhoppningen med dethär samtalet var att mha olika tester ta reda på mer konkret vad mina problem är så att psykiatrin accepterar remissen -- that´s it -- det var inget psykologbesök -- men jag känner mig så otroligt otroligt Ensam nu. I bästa fall får jag en kallelse till psyk med tiden -- annars... jag vet inte? (antagligen måste jag börja om på en annan vc där dom har kontakter med andra yrkesgrupper som kan göra en grundligare primärvårdsutredning.. den kompetensen finns inte på nuvarande vc.... men just nu känns det som ett helt omöjligt alt)

Jag är så Väldigt tacksam för att läkaren gav mig den här chansen -- men jag mår så djävla dåligt nu. Alltså nattsvart dåligt. Jag bara gråter. Det var sån lättnad att få tid till läkaren igen.. att veta att det fanns ngn jag kunde prata med mitt mående om... men nu är den kontakten bruten (o det är inte det att jag inte förstår varför -- det gör jag.. vad som går att göra är nu gjort).

Jag har fortfarande mina Oxascand att ta vid behov (just nu full dos). Tiden går.... förhoppningsvis blir det bättre ju mer det här får lägga sig. Jag vet att även tiden på året i sig kan påverka mina depressioner. Det kan väl bara bli bättre... Med tur får jag också vidare kallelse -- bollen är i rullning igen.

Men hur hanterar man ångesten här o nu när den är som mest påtaglig? Jag har verkligen ingenstans att vända mig. Ingen att prata med. Jag har folk runtomkring mig men känner mig ensammast i hela världen (o föraktar mig själv för det...)

Jag förstår oxå att ingen här kan göra ngt... Det är inte det.. Det känns bara så skönt att få ventilera nånstans.

Hur gör man när ångesten tar grepp om hela ens väsen? När rullgardinen dras ner? Fastän man vet att ingenting egentligen ens har hänt.

 

[monster1]

Hej -- igen....

Det har nu gått ngr dagar sen jag träffade läkaren på vc igen. En uppföljning av det vi diskuterade på telefon för ett nytt försök att kunna få iväg en remiss (samt medicineringen -- där jag nu fått hjälp att sluta o redan känner stor förbättring ang besvären med biverkningarna -- men ska inte testa ngn annan medicin nu för att en ev medicinering inte ska påverka en ev utredning).

Det var -- från min sida sett iaf -- ett bra möte. Som väntat hade jag svårt för hela situationen -- vilket inte lär ha gjort det lätt för läkaren heller -- men läkaren var helt fantastisk på att lotsa mig igenom. Men det är så mkt jag skulle vilja ha sagt utan o kunna förmå mig till det -- jag vet att en tid bara är 30 min det finns ingen tid för svammel -- o framförallt känner jag mig så Ofantligt ledsen nu efteråt.

Jag vet att poängen o förhoppningen med dethär samtalet var att mha olika tester ta reda på mer konkret vad mina problem är så att psykiatrin accepterar remissen -- that´s it -- det var inget psykologbesök -- men jag känner mig så otroligt otroligt Ensam nu. I bästa fall får jag en kallelse till psyk med tiden -- annars... jag vet inte? (antagligen måste jag börja om på en annan vc där dom har kontakter med andra yrkesgrupper som kan göra en grundligare primärvårdsutredning.. den kompetensen finns inte på nuvarande vc.... men just nu känns det som ett helt omöjligt alt)

Jag är så Väldigt tacksam för att läkaren gav mig den här chansen -- men jag mår så djävla dåligt nu. Alltså nattsvart dåligt. Jag bara gråter. Det var sån lättnad att få tid till läkaren igen.. att veta att det fanns ngn jag kunde prata med mitt mående om... men nu är den kontakten bruten (o det är inte det att jag inte förstår varför -- det gör jag.. vad som går att göra är nu gjort).

Jag har fortfarande mina Oxascand att ta vid behov (just nu full dos). Tiden går.... förhoppningsvis blir det bättre ju mer det här får lägga sig. Jag vet att även tiden på året i sig kan påverka mina depressioner. Det kan väl bara bli bättre... Med tur får jag också vidare kallelse -- bollen är i rullning igen.

Men hur hanterar man ångesten här o nu när den är som mest påtaglig? Jag har verkligen ingenstans att vända mig. Ingen att prata med. Jag har folk runtomkring mig men känner mig ensammast i hela världen (o föraktar mig själv för det...)

Jag förstår oxå att ingen här kan göra ngt... Det är inte det.. Det känns bara så skönt att få ventilera nånstans.

Hur gör man när ångesten tar grepp om hela ens väsen? När rullgardinen dras ner? Fastän man vet att ingenting egentligen ens har hänt.

Prova att ringa http://www.jourhavande-medmanniska.se/?page_id=890 om det blir för tufft. Ibland går det bra att boka kuratortid eller psykologtid utan att gå via läkaren.

 

[vtok]

Prova att ringa http://www.jourhavande-medmanniska.se/?page_id=890 om det blir för tufft. Ibland går det bra att boka kuratortid eller psykologtid utan att gå via läkaren.

Tack .

Jag var inte alls beredd på att det skulle bli såhär svart.... Jag har varit omsluten av mörkret även tidigare men dom allra svartaste tankarna har hållit sig på avstånd ett tag nu -- kanske att även medicinen har hjälpt lite där -- men nu kom allt tillbaka igen. Det är en stor lättnad att dom jobbiga biverkningarna av medicinen verkar lätta -- så det känns rätt att sluta med iaf just den här medicinen ändå av den anledningen -- men ångesten är ibland nästan ohanterbar.

Säkert spelar det in att jag känner mig utan kontakt igen -- "ensam i mitt mående" finns ingen jag känner jag kan prata med om dethär privat -- fastän jag Vet att jag är kvar i rullarna. Förhoppningsvis tom. än mer nu efter det senaste samtalet där läkaren verkligen gjorde en ansats för att jag Ska få vidare hjälp.

Men det är ännu så oklart -- samt att jag vet att jag isf kommer bli ivägskickad igen o känner ngn slags rädsla för det. Alla nya kontakter är jobbiga när det handlar om att gå in o "rota" i det privata. Jag vet inte hur många ansikten jag mött tidigare..... Dessutom få jag omedelbart kunnat känna så bra förtroende för tidigare (-- o ett par som behandlat mig rent illa...det var längesen men påverkar ff min kontakt med vården).

Jag Vet att det är såhär det funkar men just nu faller jag handlöst. Det vore lixom skönt att iaf kunna få hålla ngn i handen.... tills jag landar igen..

 

[monster1]

Tack .

Jag var inte alls beredd på att det skulle bli såhär svart.... Jag har varit omsluten av mörkret även tidigare men dom allra svartaste tankarna har hållit sig på avstånd ett tag nu -- kanske att även medicinen har hjälpt lite där -- men nu kom allt tillbaka igen. Det är en stor lättnad att dom jobbiga biverkningarna av medicinen verkar lätta -- så det känns rätt att sluta med iaf just den här medicinen ändå av den anledningen -- men ångesten är ibland nästan ohanterbar.

Säkert spelar det in att jag känner mig utan kontakt igen -- "ensam i mitt mående" finns ingen jag känner jag kan prata med om dethär privat -- fastän jag Vet att jag är kvar i rullarna. Förhoppningsvis tom. än mer nu efter det senaste samtalet där läkaren verkligen gjorde en ansats för att jag Ska få vidare hjälp.

Men det är ännu så oklart -- samt att jag vet att jag isf kommer bli ivägskickad igen o känner ngn slags rädsla för det. Alla nya kontakter är jobbiga när det handlar om att gå in o "rota" i det privata. Jag vet inte hur många ansikten jag mött tidigare..... Dessutom få jag omedelbart kunnat känna så bra förtroende för tidigare (-- o ett par som behandlat mig rent illa...det var längesen men påverkar ff min kontakt med vården).

Jag Vet att det är såhär det funkar men just nu faller jag handlöst. Det vore lixom skönt att iaf kunna få hålla ngn i handen.... tills jag landar igen..

Kan du söka stöd privat, det finns dom som är anslutna till landstinget och då får man landstingspris på de första 12 besöken.

 

[MiniLi]

Hej -- igen....

Det har nu gått ngr dagar sen jag träffade läkaren på vc igen. En uppföljning av det vi diskuterade på telefon för ett nytt försök att kunna få iväg en remiss (samt medicineringen -- där jag nu fått hjälp att sluta o redan känner stor förbättring ang besvären med biverkningarna -- men ska inte testa ngn annan medicin nu för att en ev medicinering inte ska påverka en ev utredning).

Det var -- från min sida sett iaf -- ett bra möte. Som väntat hade jag svårt för hela situationen -- vilket inte lär ha gjort det lätt för läkaren heller -- men läkaren var helt fantastisk på att lotsa mig igenom. Men det är så mkt jag skulle vilja ha sagt utan o kunna förmå mig till det -- jag vet att en tid bara är 30 min det finns ingen tid för svammel -- o framförallt känner jag mig så Ofantligt ledsen nu efteråt.

Jag vet att poängen o förhoppningen med dethär samtalet var att mha olika tester ta reda på mer konkret vad mina problem är så att psykiatrin accepterar remissen -- that´s it -- det var inget psykologbesök -- men jag känner mig så otroligt otroligt Ensam nu. I bästa fall får jag en kallelse till psyk med tiden -- annars... jag vet inte? (antagligen måste jag börja om på en annan vc där dom har kontakter med andra yrkesgrupper som kan göra en grundligare primärvårdsutredning.. den kompetensen finns inte på nuvarande vc.... men just nu känns det som ett helt omöjligt alt)

Jag är så Väldigt tacksam för att läkaren gav mig den här chansen -- men jag mår så djävla dåligt nu. Alltså nattsvart dåligt. Jag bara gråter. Det var sån lättnad att få tid till läkaren igen.. att veta att det fanns ngn jag kunde prata med mitt mående om... men nu är den kontakten bruten (o det är inte det att jag inte förstår varför -- det gör jag.. vad som går att göra är nu gjort).

Jag har fortfarande mina Oxascand att ta vid behov (just nu full dos). Tiden går.... förhoppningsvis blir det bättre ju mer det här får lägga sig. Jag vet att även tiden på året i sig kan påverka mina depressioner. Det kan väl bara bli bättre... Med tur får jag också vidare kallelse -- bollen är i rullning igen.

Men hur hanterar man ångesten här o nu när den är som mest påtaglig? Jag har verkligen ingenstans att vända mig. Ingen att prata med. Jag har folk runtomkring mig men känner mig ensammast i hela världen (o föraktar mig själv för det...)

Jag förstår oxå att ingen här kan göra ngt... Det är inte det.. Det känns bara så skönt att få ventilera nånstans.

Hur gör man när ångesten tar grepp om hela ens väsen? När rullgardinen dras ner? Fastän man vet att ingenting egentligen ens har hänt.

Jag förstår inte riktigt varför inte nuvarande vc kan erbjuda dig mer?
Har din vårdcentral inga som arbetar med samtal? Kurator tex?

Och varför skulle du inte kunna medicinera i det här läget? Vad är det för "utredning" du pratar om? Det går alldeles utmärkt att ta antidepressiv medicin även när man genomgår någon form av psykiatrisk bedömning.

Det kan ju ta upp till 3 månader innan du får komma på ett första besök inom psykiatrin, OM de accepterar remissen och om de håller vårdgarantin.

Jag förstår inte riktigt.. Antingen så har jag inte fattat din situation eller så är din läkare/vårdcentral helt ute och cyklar.

 

[vtok]

Jag förstår inte riktigt varför inte nuvarande vc kan erbjuda dig mer?
Har din vårdcentral inga som arbetar med samtal? Kurator tex?

Och varför skulle du inte kunna medicinera i det här läget? Vad är det för "utredning" du pratar om? Det går alldeles utmärkt att ta antidepressiv medicin även när man genomgår någon form av psykiatrisk bedömning.

Det kan ju ta upp till 3 månader innan du får komma på ett första besök inom psykiatrin, OM de accepterar remissen och om de håller vårdgarantin.

Jag förstår inte riktigt.. Antingen så har jag inte fattat din situation eller så är din läkare/vårdcentral helt ute och cyklar.

Jag vet faktiskt inte.. Jag sökte till vc från början för att få samtalskontakt o träffade en terapeut en tid men den kontakten upphörde när hen slutade. Samtidigt som jag kanske gav uttryck för att det inte gav mig någonting -- o det gjorde det heller inte. Vi nådde inte alls fram till varann. Men det var aldrig tal om att jag skulle träffa ngn annan istället. Jag vet inte heller om det finns ngn ny där nu.

Men det var terapeuten som tyckte att jag -- delvis pga min historik -- att mitt mående inte tycks så stabilt över tid utan pendlar mkt upp o ner (vilket förstås också försvårar tex samtalskontakt -- ibland mår jag helt ok o det känns överflödigt o sen dippar jag igen) -- skulle ta kontakt med en läkare istället för att diskutera medicinsk behandling.

Men bedömningen nu är väl då att det inte går att medicinera mig frisk. O läkaren vill -- tänker jag -- förstås se konkreta åtgärder. Inte bara snacka. Jag har då djupare problem än primärvården kan hjälpa mig med. O är väl samtidigt för 'frisk' för att anses lida av djup depression eller ngt som behöver akutåtgärder. Jag kunde ju nu senast inte ens själv riktigt förutse att allt skulle vändas upp o ner o bara bli så totalt svart igen... Iaf inte förmedla det.

Det går upp o ner...

Så jag vet inte om en samtalskontakt skulle kunna hjälpa heller egentligen. Vad pratar man ens om när man inte vet konkret vad man behöver hjälp med? Jag är tillräckligt 'up and running' för att kunna sköta mina vardagliga sysslor o mina måsten... Jag känner bara att jag inte riktigt vill leva. Att jag befinner mig i ngt djävla vakuum. Men det är just bara en ogreppbar känsla o hur botar man en känsla?

Sett till helheten litar jag väl på -- eller förstår -- läkarens bedömning... Jag tänker att det bästa läkaren tänker sig kunna göra är att få mig under 'specialistvård' -- så det är just vad hen försöker göra. För att jag ska få hjälp att utreda om det finns någon namngiven orsak (diagnos) till mina problem -- inte bara medicinera symtom. Det finns inga mirakelpiller som kan hjälpa mig här o nu.. O jag kan inte fara fram o tillbaka inom primärvården längre (just Det -- att det inte är första ggn spelar säkert in)... Jag har Oxascand när den akuta ångesten kickar in. Annars finns just nu bara hopp o väntan.

Asså förlåt! Vi behöver inte dra det här en gång till... jag Vet somsagt att ingen här kan göra ngt åt min situation. Men stort tack för konkreta tips som Jourhavande medmänniska ovan. Jag visste inte om att det fanns men det känns skönt att veta att det finns ställen att kunna vända sig till om det blir alldeles för mkt... Tack .

 

[MiniLi]

Jag vet faktiskt inte.. Jag sökte till vc från början för att få samtalskontakt o träffade en terapeut en tid men den kontakten upphörde när hen slutade. Samtidigt som jag kanske gav uttryck för att det inte gav mig någonting -- o det gjorde det heller inte. Vi nådde inte alls fram till varann. Men det var aldrig tal om att jag skulle träffa ngn annan istället. Jag vet inte heller om det finns ngn ny där nu.

Men det var terapeuten som tyckte att jag -- delvis pga min historik -- att mitt mående inte tycks så stabilt över tid utan pendlar mkt upp o ner (vilket förstås också försvårar tex samtalskontakt -- ibland mår jag helt ok o det känns överflödigt o sen dippar jag igen) -- skulle ta kontakt med en läkare istället för att diskutera medicinsk behandling.

Men bedömningen nu är väl då att det inte går att medicinera mig frisk. O läkaren vill -- tänker jag -- förstås se konkreta åtgärder. Inte bara snacka. Jag har då djupare problem än primärvården kan hjälpa mig med. O är väl samtidigt för 'frisk' för att anses lida av djup depression eller ngt som behöver akutåtgärder. Jag kunde ju nu senast inte ens själv riktigt förutse att allt skulle vändas upp o ner o bara bli så totalt svart igen... Iaf inte förmedla det.

Det går upp o ner...

Så jag vet inte om en samtalskontakt skulle kunna hjälpa heller egentligen. Vad pratar man ens om när man inte vet konkret vad man behöver hjälp med? Jag är tillräckligt 'up and running' för att kunna sköta mina vardagliga sysslor o mina måsten... Jag känner bara att jag inte riktigt vill leva. Att jag befinner mig i ngt djävla vakuum. Men det är just bara en ogreppbar känsla o hur botar man en känsla?

Sett till helheten litar jag väl på -- eller förstår -- läkarens bedömning... Jag tänker att det bästa läkaren tänker sig kunna göra är att få mig under 'specialistvård' -- så det är just vad hen försöker göra. För att jag ska få hjälp att utreda om det finns någon namngiven orsak (diagnos) till mina problem -- inte bara medicinera symtom. Det finns inga mirakelpiller som kan hjälpa mig här o nu.. O jag kan inte fara fram o tillbaka inom primärvården längre (just Det -- att det inte är första ggn spelar säkert in)... Jag har Oxascand när den akuta ångesten kickar in. Annars finns just nu bara hopp o väntan.

Asså förlåt! Vi behöver inte dra det här en gång till... jag Vet somsagt att ingen här kan göra ngt åt min situation. Men stort tack för konkreta tips som Jourhavande medmänniska ovan. Jag visste inte om att det fanns men det känns skönt att veta att det finns ställen att kunna vända sig till om det blir alldeles för mkt... Tack .

Fast om jag fattat rätt så har du provat en kortare samtalskontakt och en antidepressiv medicin?
Det kallar inte jag att ha prövat allt som primärvården ska ge.
De borde iaf sätta in dig på ny medicin OCH erbjuda samtal tills du har ngt igång i psykiatrin.
Eller tänker de att du ska stå utan vård i tre månader under vårdgarantin?

 

[Grazing]

Jag vet faktiskt inte.. Jag sökte till vc från början för att få samtalskontakt o träffade en terapeut en tid men den kontakten upphörde när hen slutade. Samtidigt som jag kanske gav uttryck för att det inte gav mig någonting -- o det gjorde det heller inte. Vi nådde inte alls fram till varann. Men det var aldrig tal om att jag skulle träffa ngn annan istället. Jag vet inte heller om det finns ngn ny där nu.

Men det var terapeuten som tyckte att jag -- delvis pga min historik -- att mitt mående inte tycks så stabilt över tid utan pendlar mkt upp o ner (vilket förstås också försvårar tex samtalskontakt -- ibland mår jag helt ok o det känns överflödigt o sen dippar jag igen) -- skulle ta kontakt med en läkare istället för att diskutera medicinsk behandling.

Men bedömningen nu är väl då att det inte går att medicinera mig frisk. O läkaren vill -- tänker jag -- förstås se konkreta åtgärder. Inte bara snacka. Jag har då djupare problem än primärvården kan hjälpa mig med. O är väl samtidigt för 'frisk' för att anses lida av djup depression eller ngt som behöver akutåtgärder. Jag kunde ju nu senast inte ens själv riktigt förutse att allt skulle vändas upp o ner o bara bli så totalt svart igen... Iaf inte förmedla det.

Det går upp o ner...

Så jag vet inte om en samtalskontakt skulle kunna hjälpa heller egentligen. Vad pratar man ens om när man inte vet konkret vad man behöver hjälp med? Jag är tillräckligt 'up and running' för att kunna sköta mina vardagliga sysslor o mina måsten... Jag känner bara att jag inte riktigt vill leva. Att jag befinner mig i ngt djävla vakuum. Men det är just bara en ogreppbar känsla o hur botar man en känsla?

Sett till helheten litar jag väl på -- eller förstår -- läkarens bedömning... Jag tänker att det bästa läkaren tänker sig kunna göra är att få mig under 'specialistvård' -- så det är just vad hen försöker göra. För att jag ska få hjälp att utreda om det finns någon namngiven orsak (diagnos) till mina problem -- inte bara medicinera symtom. Det finns inga mirakelpiller som kan hjälpa mig här o nu.. O jag kan inte fara fram o tillbaka inom primärvården längre (just Det -- att det inte är första ggn spelar säkert in)... Jag har Oxascand när den akuta ångesten kickar in. Annars finns just nu bara hopp o väntan.

Asså förlåt! Vi behöver inte dra det här en gång till... jag Vet somsagt att ingen här kan göra ngt åt min situation. Men stort tack för konkreta tips som Jourhavande medmänniska ovan. Jag visste inte om att det fanns men det känns skönt att veta att det finns ställen att kunna vända sig till om det blir alldeles för mkt... Tack .

Uteslut inte mediciner, det finns massor av olika mediciner. Mediciner och samtalskontakt av något slag är väl bästa kombinationen då enbart mediciner inte hjälper om man inte får hjälp att även ändra sitt tankemönster. Sen kan man mycket väl lida av djupare depressioner trots att man klarar av livet okej.

Hela psykiatrin mer eller mindre tycker jag handlar om känslan man har för stunden och hur man ska hantera den, mediciner kan göra att dom tomma/tunga känslorna blir lättare och mildare. Det är långt ifrån alla psykiska problem som man ens kan komma bort från men man kan få ett drägligare liv genom att få hjälp hur man ska relatera till olika känlsor. Tror inte det är bra att förvänta sig att allt det jobbiga ska försvinna för då tror jag man ger upp hyfsat snabbt då det är lätt att bli besviken.

Du har mycket kvar att prova vad gäller olika behandlingar och mediciner, så ge inte upp att hitta det som passar dig. Dock så kan man behöva tjata på dom en del och ibland överdriva en hel del för att dom ska ta en på allvar, alltså inte låta som att livet ändå är okej så att säga.

 

[vtok]

Fast om jag fattat rätt så har du provat en kortare samtalskontakt och en antidepressiv medicin?
Det kallar inte jag att ha prövat allt som primärvården ska ge.
De borde iaf sätta in dig på ny medicin OCH erbjuda samtal tills du har ngt igång i psykiatrin.
Eller tänker de att du ska stå utan vård i tre månader under vårdgarantin?

Den här 'omgången' så jaaa... Har dragit racet även tidigare (den gången tyckte KBT-terapeuten jag gick hos att det inte 'gav något' -- eller att jag inte behövde mer -- o avslutade själv vår kontakt... Jag Mådde till slut mkt bättre då men kände egentligen att jag hade mkt inom mig jag hade velat prata om. Men det tar tid för mig att etablera den kontakten till ngn. Kanske är en KBT-terapeut inte rätt kontakt heller.... Jag vet inte. Det där med konkreta tankar o situationer o s v....)

Jag vet inte hur lång tid läkaren tänker att det kan ta -- men sa att jag skulle vara beredd att vänta lite -- men ngt mer vill -- kan -- hen inte erbjuda nu. Medicin pga sådan kan påverka mig o mina symtom vid en ev neuropsykiatrisk utredning. Inte vet jag men det låter eg ganska logiskt...?

Samtalskontakt för att.... ja jag vet inte. Jag försökte förmedla att jag tycker det känns skönt att ha ngn kontakt, men jag vet inte det kanske inte ens finns ngn terapeut på vc nu. Eller så tänker hen att eftersom jag redan provat det o då själv gav uttryck för att det inte gav ngt så varför skulle jag börja om igen?

Hen slängde ju heller inte ut mig utan är väldigt tydlig med att hen tycker att jag behöver hjälp -- men rätt hjälp av specialister på området -- o försöker få mig vidare.

Uteslut inte mediciner, det finns massor av olika mediciner. Mediciner och samtalskontakt av något slag är väl bästa kombinationen då enbart mediciner inte hjälper om man inte får hjälp att även ändra sitt tankemönster. Sen kan man mycket väl lida av djupare depressioner trots att man klarar av livet okej.

Hela psykiatrin mer eller mindre tycker jag handlar om känslan man har för stunden och hur man ska hantera den, mediciner kan göra att dom tomma/tunga känslorna blir lättare och mildare. Det är långt ifrån alla psykiska problem som man ens kan komma bort från men man kan få ett drägligare liv genom att få hjälp hur man ska relatera till olika känlsor. Tror inte det är bra att förvänta sig att allt det jobbiga ska försvinna för då tror jag man ger upp hyfsat snabbt då det är lätt att bli besviken.

Du har mycket kvar att prova vad gäller olika behandlingar och mediciner, så ge inte upp att hitta det som passar dig. Dock så kan man behöva tjata på dom en del och ibland överdriva en hel del för att dom ska ta en på allvar, alltså inte låta som att livet ändå är okej så att säga.

Det är väl just det sista där.... uppenbarligen är jag fördjävla dålig på att kommunicera hur jag egentligen mår.

Jag har svårt att öppna mig o sätta ord på det som finns inom mig. När jag väl sitter där på vc kanske det t o m känns ok. På jobbet kanske det känns ok. Jag kan skratta med vänner. Men när jag är ensam vill jag ingenting. Vill jag inte leva. Drar jag mig för aktiviteter (den här veckan har varit extrem -- jag har avanmält mig till alla planerade aktiviter pga orkar inte... annars brukar det hjälpa att ha planer men nu är det rak nedförsbacke). Överdoserar jag mediciner o somnar med kläderna på helt utslagen.

Men då finns ingen där. O ingen kan hjälpa mig om jag inte säger ngt. Men ingen frågar rakt ut o då kan jag inte. Jag tror inte att jag framstår som deprimerad o det är jag kanske inte heller.

Nästa vecka kanske det dessutom känns bättre igen. Eller om tre veckor. Jag vet inte hur länge jag kommer falla den här gången. Men jag brukar landa till slut. Det är bara nu jag måste kämpa för att hålla mig på fötter.

Men jag kan inte begära att ha ngn ska lägga resurser på att hålla mig i handen om jag inte kan sätta ord på vad som är fel. Ingen kan ju det. Det är därför jag måste utredas av experter. Man kan inte behandla mig utan att veta vad fan som är fel med mig. Jag förstår det. Det är så det funkar. Man måste se att benet är brutet o hur innan man kan behandla det.... Inte bara sitta o stirra på det framför en patient som säger att jo det gör kanske lite ont ibland.

Nu har jag fått mina chanser. Kan bara vänta. Jag var bara inte beredd på att jag skulle falla så handlöst o känna mig så akut ensam. Men förr eller senare når jag väl marken igen.... Gravitationskraften liksom.

 

[MiniLi]

Den här 'omgången' så jaaa... Har dragit racet även tidigare (den gången tyckte KBT-terapeuten jag gick hos att det inte 'gav något' -- eller att jag inte behövde mer -- o avslutade själv vår kontakt... Jag Mådde till slut mkt bättre då men kände egentligen att jag hade mkt inom mig jag hade velat prata om. Men det tar tid för mig att etablera den kontakten till ngn. Kanske är en KBT-terapeut inte rätt kontakt heller.... Jag vet inte. Det där med konkreta tankar o situationer o s v....)

Jag vet inte hur lång tid läkaren tänker att det kan ta -- men sa att jag skulle vara beredd att vänta lite -- men ngt mer vill -- kan -- hen inte erbjuda nu. Medicin pga sådan kan påverka mig o mina symtom vid en ev neuropsykiatrisk utredning. Inte vet jag men det låter eg ganska logiskt...?

Samtalskontakt för att.... ja jag vet inte. Jag försökte förmedla att jag tycker det känns skönt att ha ngn kontakt, men jag vet inte det kanske inte ens finns ngn terapeut på vc nu. Eller så tänker hen att eftersom jag redan provat det o då själv gav uttryck för att det inte gav ngt så varför skulle jag börja om igen?

Hen slängde ju heller inte ut mig utan är väldigt tydlig med att hen tycker att jag behöver hjälp -- men rätt hjälp av specialister på området -- o försöker få mig vidare.



Det är väl just det sista där.... uppenbarligen är jag fördjävla dålig på att kommunicera hur jag egentligen mår.

Jag har svårt att öppna mig o sätta ord på det som finns inom mig. När jag väl sitter där på vc kanske det t o m känns ok. På jobbet kanske det känns ok. Jag kan skratta med vänner. Men när jag är ensam vill jag ingenting. Vill jag inte leva. Drar jag mig för aktiviteter (den här veckan har varit extrem -- jag har avanmält mig till alla planerade aktiviter pga orkar inte... annars brukar det hjälpa att ha planer men nu är det rak nedförsbacke). Överdoserar jag mediciner o somnar med kläderna på helt utslagen.

Men då finns ingen där. O ingen kan hjälpa mig om jag inte säger ngt. Men ingen frågar rakt ut o då kan jag inte. Jag tror inte att jag framstår som deprimerad o det är jag kanske inte heller.

Nästa vecka kanske det dessutom känns bättre igen. Eller om tre veckor. Jag vet inte hur länge jag kommer falla den här gången. Men jag brukar landa till slut. Det är bara nu jag måste kämpa för att hålla mig på fötter.

Men jag kan inte begära att ha ngn ska lägga resurser på att hålla mig i handen om jag inte kan sätta ord på vad som är fel. Ingen kan ju det. Det är därför jag måste utredas av experter. Man kan inte behandla mig utan att veta vad fan som är fel med mig. Jag förstår det. Det är så det funkar. Man måste se att benet är brutet o hur innan man kan behandla det.... Inte bara sitta o stirra på det framför en patient som säger att jo det gör kanske lite ont ibland.

Nu har jag fått mina chanser. Kan bara vänta.

Du kan inte gå på starka ångestdämpande mediciner, typ benzodiazepiner, vid en neuropsykiatrisk utredning men det är inga problem att medicinera med antidepressiv medicin som SSRI eller liknande. Jag vet, jag är psykolog och jobbar i psykiatrin.
Dessutom är det på de flesta ställen i sverige ett eller flera års väntetid till utredning.

Vårdgarantin säger att man ska få komma på ett första besök inom 3 månader efter remiss. Det är också vanligt att det tar så lång tid.
Så om de accepterar din remiss nu (de har ju nekat tidigare) så kan det ta 3 månader innan du får komma till psykiatrin första gången.

Om du nu behöver specialisthjälp så bör du också behöva vård under väntetiden. Att testa en ny medicin borde vara minimum.

 

[vtok]

Du kan inte gå på starka ångestdämpande mediciner, typ benzodiazepiner, vid en neuropsykiatrisk utredning men det är inga problem att medicinera med antidepressiv medicin som SSRI eller liknande. Jag vet, jag är psykolog och jobbar i psykiatrin.
Dessutom är det på de flesta ställen i sverige ett eller flera års väntetid till utredning.

Vårdgarantin säger att man ska få komma på ett första besök inom 3 månader efter remiss. Det är också vanligt att det tar så lång tid.
Så om de accepterar din remiss nu (de har ju nekat tidigare) så kan det ta 3 månader innan du får komma till psykiatrin första gången.

Om du nu behöver specialisthjälp så bör du också behöva vård under väntetiden. Att testa en ny medicin borde vara minimum.

Ok tack för att du förklarar.

Oxascand och Zopiklon (bensodiazepiner?) är ju det enda jag har nu. Men bara ett ganska fåtal tabletter o har jag ingen kontakt lär jag inte få fler recept heller så det anses väl vara för den akuta fasen... Eller akuta situationer. Inget som ska påverka längre fram.

Annars vet jag inte varför läkaren inte vill göra mer då.... Men ngt ligger väl bakom hens bedömning. Jag känner ändå att det mesta faller tillbaka på mig. Jag har inte lyckats förmedla hur jag mår utan framstår som en vanlig heltidsarbetande person med vissa problem. Viss ångest o ojämnt känsloläge, in o ut på vc.... Men i övrigt fungerande.

Att jag vissa kvällar ligger på golvet o känner mig kvävd av ångest o svarta tankar.... det har jag inte fått fram. Jag vet ju heller inte ens om det finns ngt att göra åt det. Det är väl just detta jag har tabletterna mot. Känslan av ensamhet går inte att göra ngt åt. I sitt huvud är man alltid ensam.

Jag kan ju heller inte ens själv förutse dessa tillfällen (-- utom nu när jag hamnat helt i det svarta igen men det är ju efter sista läkarkontakten. Det enda jag fick fram då var att humöret var svajigare igen efter att jag satte ut medicinen).

Åh helst hade jag velat skriva ner hur jag känner. Men jag kan ju inte direkt skicka ett brev... Jag har en mun jag får skylla mig själv. Hålla mig på fötter o vänta. Ut o fånga solen..

---
Jag förstår att jag framstår som helt fastkörd här. Men Tack iaf för att ni bemödar er med att svara i tråden. Även om det är det lilla -- ett inlägg på ett forum -- så är det väldigt skönt att bara få ventilera.

 

[MiniLi]

Ok tack för att du förklarar.

Oxascand och Zopiklon (bensodiazepiner?) är ju det enda jag har nu. Men bara ett ganska fåtal tabletter o har jag ingen kontakt lär jag inte få fler recept heller så det anses väl vara för den akuta fasen... Eller akuta situationer. Inget som ska påverka längre fram.

Annars vet jag inte varför läkaren inte vill göra mer då.... Men ngt ligger väl bakom hens bedömning. Jag känner ändå att det mesta faller tillbaka på mig. Jag har inte lyckats förmedla hur jag mår utan framstår som en vanlig heltidsarbetande person med vissa problem. Viss ångest o ojämnt känsloläge, in o ut på vc.... Men i övrigt fungerande.

Att jag vissa kvällar ligger på golvet o känner mig kvävd av ångest o svarta tankar.... det har jag inte fått fram. Jag vet ju heller inte ens om det finns ngt att göra åt det. Det är väl just detta jag har tabletterna mot. Känslan av ensamhet går inte att göra ngt åt. I sitt huvud är man alltid ensam.

Jag kan ju heller inte ens själv förutse dessa tillfällen (-- utom nu när jag hamnat helt i det svarta igen men det är ju efter sista läkarkontakten. Det enda jag fick fram då var att humöret var svajigare igen efter att jag satte ut medicinen).

Åh helst hade jag velat skriva ner hur jag känner. Men jag kan ju inte direkt skicka ett brev... Jag har en mun jag får skylla mig själv. Hålla mig på fötter o vänta. Ut o fånga solen..

---
Jag förstår att jag framstår som helt fastkörd här. Men Tack iaf för att ni bemödar er med att svara i tråden. Även om det är det lilla -- ett inlägg på ett forum -- så är det väldigt skönt att bara få ventilera.

Fast man måste faktiskt inte anta att läkaren har koll. Om man misstänker att läkaren missat något så tycker jag att man bör påtala det. Läkaren skulle ju inte skicka remiss till psykiatrin om hen trodde att du funkade bra!?
Typ som att du inte skulle kunna ta antidepressiva om du ska utredas men att det skulle vara ok med benzo? Det är helt enkelt inte korrekt.

Jag vet inte varför jag engagerar mig och skriver här. Jag blir lite provocerad av dubbelheten i det du förmedlar och tycker du verkar ha klätt på dig offerkoftan.
Så ta av dig koftan, ställ lite krav på vården i väntan på besked om vad som händer med ev psykiatrikontakt.

 

[EmmaBovary]

Ok tack för att du förklarar.

Oxascand och Zopiklon (bensodiazepiner?) är ju det enda jag har nu. Men bara ett ganska fåtal tabletter o har jag ingen kontakt lär jag inte få fler recept heller så det anses väl vara för den akuta fasen... Eller akuta situationer. Inget som ska påverka längre fram.

Annars vet jag inte varför läkaren inte vill göra mer då.... Men ngt ligger väl bakom hens bedömning. Jag känner ändå att det mesta faller tillbaka på mig. Jag har inte lyckats förmedla hur jag mår utan framstår som en vanlig heltidsarbetande person med vissa problem. Viss ångest o ojämnt känsloläge, in o ut på vc.... Men i övrigt fungerande.

Att jag vissa kvällar ligger på golvet o känner mig kvävd av ångest o svarta tankar.... det har jag inte fått fram. Jag vet ju heller inte ens om det finns ngt att göra åt det. Det är väl just detta jag har tabletterna mot. Känslan av ensamhet går inte att göra ngt åt. I sitt huvud är man alltid ensam.

Jag kan ju heller inte ens själv förutse dessa tillfällen (-- utom nu när jag hamnat helt i det svarta igen men det är ju efter sista läkarkontakten. Det enda jag fick fram då var att humöret var svajigare igen efter att jag satte ut medicinen).

Åh helst hade jag velat skriva ner hur jag känner. Men jag kan ju inte direkt skicka ett brev... Jag har en mun jag får skylla mig själv. Hålla mig på fötter o vänta. Ut o fånga solen..

---
Jag förstår att jag framstår som helt fastkörd här. Men Tack iaf för att ni bemödar er med att svara i tråden. Även om det är det lilla -- ett inlägg på ett forum -- så är det väldigt skönt att bara få ventilera.

Du finns ju i systemet så att säga, så det blir nog inga problem om du har av dig framöver för att få förnyade recept. Eller har du frågat hur du ska göra när de tar slut, och fått ett nej? Har du bett om en samtalskontakt under väntetiden? Som andra varit inne på kan det ta ett tag innan du får komma till psykiatrin.

 

[vtok]

Fast man måste faktiskt inte anta att läkaren har koll. Om man misstänker att läkaren missat något så tycker jag att man bör påtala det. Läkaren skulle ju inte skicka remiss till psykiatrin om hen trodde att du funkade bra!?
Typ som att du inte skulle kunna ta antidepressiva om du ska utredas men att det skulle vara ok med benzo? Det är helt enkelt inte korrekt.

Jag vet inte varför jag engagerar mig och skriver här. Jag blir lite provocerad av dubbelheten i det du förmedlar och tycker du verkar ha klätt på dig offerkoftan.
Så ta av dig koftan, ställ lite krav på vården i väntan på besked om vad som händer med ev psykiatrikontakt.

Saken är väl att jag helt enkelt inte vet. Jag litar på läkaren. Det är hen som är utbildad o insatt i vårdkedjan -- inte jag. Därav att läkarens bedömning utifrån det hen har borde vara korrekt. Med begränsat med tid får man försöka få fram det mest relevanta o det är väl vad läkaren försökt o därefter gjort sin bedömning. Skulle ngt missats lägger jag det på mig själv -- ingen är tankeläsare o jag vet att jag har svårt att uttrycka mig.

Jag vill inte vara till besvär o 'ställa krav' på vården när jag inte ens själv vet. Jag _har_ ju fått hjälp. Sen det du skriver om ssri hade jag ingen aning om. I mina öron lät det logiskt att man inte bör vara under ngn typ av 'hjärnpåverkande' medicinering vid en utredning.

Jag har heller inte för typ ngn månad sen tänkt att jag borde ha t ex en samtalskontakt. Jag har provat medicin o fått hjälp för vidare remiss. Det har ändå känts rimligt. Det är bara just nu det blev så plötsligt totalsvart. Medicinen funkade inte o väntetider är långa. Det är som det är -- lika för alla.

O eftersom läkaren har gjort sin bedömning, jag inte vet mer, en remiss är skriven -- skulle det kännas främmande att komma nu o 'kräva' ngt mer, som samtalskontakt. Då måste jag kunna sätta ord på vad det är jag vill ha hjälp med? Men jag vet inte heller vad felet är med mig. Kan man be om en samtalskontakt bara för att ha ngn att 'prata' med? Utan att konkret säga 'jag behöver hjälp att hantera det här o det här som har hänt eller den här o den här situationen'?

Men jag känner mig verkligen inte som ngt offer -- eller helt missförstådd av andra som är 'dumma' -- o är ledsen om jag framstår som det... Jag är ledsen just nu men jag vill inte vara till besvär inom en redan hårt belastad sjukvård. Eller gnälla för andra i min omgivning. Jag vet att alla har sina bördor att bära.

Jag försöker just nu bara hantera mig själv. Tills det vänder igen. O hoppas att remissen leder vidare. Det vore väl så mkt enklare för alla om det fanns en benämning på mina problem. En förklaring till varför det är som det är.. Varför det går upp o ner.

Det kanske var dumt att dra upp tråden igen Jag är tacksam för att ni skriver men jag vet att ni inte kan göra ngt. Ingen kan bara göra 'något'. Ingen kommer knacka på min dörr o göra mig bra. Men det varken tror eller kräver jag verkligen inte heller.

Jag känner mig helt enkelt mest bara ledsen o förvirrad -- över mig själv o alla dessa känslor -- just nu.

Du finns ju i systemet så att säga, så det blir nog inga problem om du har av dig framöver för att få förnyade recept. Eller har du frågat hur du ska göra när de tar slut, och fått ett nej? Har du bett om en samtalskontakt under väntetiden? Som andra varit inne på kan det ta ett tag innan du får komma till psykiatrin.

Nej...

 

[EmmaBovary]

Saken är väl att jag helt enkelt inte vet. Jag litar på läkaren. Det är hen som är utbildad o insatt i vårdkedjan -- inte jag. Därav att läkarens bedömning utifrån det hen har borde vara korrekt. Med begränsat med tid får man försöka få fram det mest relevanta o det är väl vad läkaren försökt o därefter gjort sin bedömning. Skulle ngt missats lägger jag det på mig själv -- ingen är tankeläsare o jag vet att jag har svårt att uttrycka mig.

Jag vill inte vara till besvär o 'ställa krav' på vården när jag inte ens själv vet. Jag _har_ ju fått hjälp. Sen det du skriver om ssri hade jag ingen aning om. I mina öron lät det logiskt att man inte bör vara under ngn typ av 'hjärnpåverkande' medicinering vid en utredning.

Jag har heller inte för typ ngn månad sen tänkt att jag borde ha t ex en samtalskontakt. Jag har provat medicin o fått hjälp för vidare remiss. Det har ändå känts rimligt. Det är bara just nu det blev så plötsligt totalsvart. Medicinen funkade inte o väntetider är långa. Det är som det är -- lika för alla.

O eftersom läkaren har gjort sin bedömning, jag inte vet mer, en remiss är skriven -- skulle det kännas främmande att komma nu o 'kräva' ngt mer, som samtalskontakt. Då måste jag kunna sätta ord på vad det är jag vill ha hjälp med? Men jag vet inte heller vad felet är med mig. Kan man be om en samtalskontakt bara för att ha ngn att 'prata' med? Utan att konkret säga 'jag behöver hjälp att hantera det här o det här som har hänt eller den här o den här situationen'?

Men jag känner mig verkligen inte som ngt offer -- eller helt missförstådd av andra som är 'dumma' -- o är ledsen om jag framstår som det... Jag är ledsen just nu men jag vill inte vara till besvär inom en redan hårt belastad sjukvård. Eller gnälla för andra i min omgivning. Jag vet att alla har sina bördor att bära.

Jag försöker just nu bara hantera mig själv. Tills det vänder igen. O hoppas att remissen leder vidare. Det vore väl så mkt enklare för alla om det fanns en benämning på mina problem. En förklaring till varför det är som det är.. Varför det går upp o ner.

Det kanske var dumt att dra upp tråden igen Jag är tacksam för att ni skriver men jag vet att ni inte kan göra ngt. Ingen kan bara göra 'något'. Ingen kommer knacka på min dörr o göra mig bra. Men det varken tror eller kräver jag verkligen inte heller.

Jag känner mig helt enkelt mest bara ledsen o förvirrad -- över mig själv o alla dessa känslor -- just nu.



Nej...

Men då kanske det är smart att höra av sig och fråga hur det kommer bli med förnyande av recept och höra om det finns möjlighet med samtalskontakt ändå? Och om du tänker dig att du är orolig för att vara en belastning, så är det ju rent krasst så att du kommer bli en större belastning om du drar dig undan och börjar må ännu sämre för att sedan behöva ännu mer hjälp.

 

[Grazing]

Det är väl just det sista där.... uppenbarligen är jag fördjävla dålig på att kommunicera hur jag egentligen mår.

Jag har svårt att öppna mig o sätta ord på det som finns inom mig. När jag väl sitter där på vc kanske det t o m känns ok. På jobbet kanske det känns ok. Jag kan skratta med vänner. Men när jag är ensam vill jag ingenting. Vill jag inte leva. Drar jag mig för aktiviteter (den här veckan har varit extrem -- jag har avanmält mig till alla planerade aktiviter pga orkar inte... annars brukar det hjälpa att ha planer men nu är det rak nedförsbacke). Överdoserar jag mediciner o somnar med kläderna på helt utslagen.

Men då finns ingen där. O ingen kan hjälpa mig om jag inte säger ngt. Men ingen frågar rakt ut o då kan jag inte. Jag tror inte att jag framstår som deprimerad o det är jag kanske inte heller.

Nästa vecka kanske det dessutom känns bättre igen. Eller om tre veckor. Jag vet inte hur länge jag kommer falla den här gången. Men jag brukar landa till slut. Det är bara nu jag måste kämpa för att hålla mig på fötter.

Men jag kan inte begära att ha ngn ska lägga resurser på att hålla mig i handen om jag inte kan sätta ord på vad som är fel. Ingen kan ju det. Det är därför jag måste utredas av experter. Man kan inte behandla mig utan att veta vad fan som är fel med mig. Jag förstår det. Det är så det funkar. Man måste se att benet är brutet o hur innan man kan behandla det.... Inte bara sitta o stirra på det framför en patient som säger att jo det gör kanske lite ont ibland.

Nu har jag fått mina chanser. Kan bara vänta. Jag var bara inte beredd på att jag skulle falla så handlöst o känna mig så akut ensam. Men förr eller senare når jag väl marken igen.... Gravitationskraften liksom.

Jag är likadan, mer eller mindre. Många många är likadana. Varför tror du att dom som får hjälp vet exakt vad som orsakar deras mående och vad gör hjälp dom behöver och vill ha? Psykvården är van vid sådana som dig, det är liksom dom som ska hjälpa till att reda ut vart problemen sitter. Väldigt få skulle jag tro kommer till vården med psykiska problem och vet exakt vad dom ska säga och göra.

Jag vet att det är lätt att tro att man är den enda som känner si och så, att man är udda som inte kan kommunicera sina problem eller har svårt att prata med läkare osv, men det är inte så, massor känner nog mer eller mindre igen sig.

Utredningar i all ära men dom löser inga problem alltid, jag är utredd till max inom psyk av dessa experter och sitter ändå och har mer eller mindre likadana problem som du. Jag håller efter flera år på att fortfarande fixa doser och testa mediciner. Det tar tid att hitta rätt oavsett, det går att få hjälp även utan att ha en diagnos.

 

[MiniLi]

Saken är väl att jag helt enkelt inte vet. Jag litar på läkaren. Det är hen som är utbildad o insatt i vårdkedjan -- inte jag. Därav att läkarens bedömning utifrån det hen har borde vara korrekt. Med begränsat med tid får man försöka få fram det mest relevanta o det är väl vad läkaren försökt o därefter gjort sin bedömning. Skulle ngt missats lägger jag det på mig själv -- ingen är tankeläsare o jag vet att jag har svårt att uttrycka mig.

Jag vill inte vara till besvär o 'ställa krav' på vården när jag inte ens själv vet. Jag _har_ ju fått hjälp. Sen det du skriver om ssri hade jag ingen aning om. I mina öron lät det logiskt att man inte bör vara under ngn typ av 'hjärnpåverkande' medicinering vid en utredning.

Jag har heller inte för typ ngn månad sen tänkt att jag borde ha t ex en samtalskontakt. Jag har provat medicin o fått hjälp för vidare remiss. Det har ändå känts rimligt. Det är bara just nu det blev så plötsligt totalsvart. Medicinen funkade inte o väntetider är långa. Det är som det är -- lika för alla.

O eftersom läkaren har gjort sin bedömning, jag inte vet mer, en remiss är skriven -- skulle det kännas främmande att komma nu o 'kräva' ngt mer, som samtalskontakt. Då måste jag kunna sätta ord på vad det är jag vill ha hjälp med? Men jag vet inte heller vad felet är med mig. Kan man be om en samtalskontakt bara för att ha ngn att 'prata' med? Utan att konkret säga 'jag behöver hjälp att hantera det här o det här som har hänt eller den här o den här situationen'?

Men jag känner mig verkligen inte som ngt offer -- eller helt missförstådd av andra som är 'dumma' -- o är ledsen om jag framstår som det... Jag är ledsen just nu men jag vill inte vara till besvär inom en redan hårt belastad sjukvård. Eller gnälla för andra i min omgivning. Jag vet att alla har sina bördor att bära.

Jag försöker just nu bara hantera mig själv. Tills det vänder igen. O hoppas att remissen leder vidare. Det vore väl så mkt enklare för alla om det fanns en benämning på mina problem. En förklaring till varför det är som det är.. Varför det går upp o ner.

Det kanske var dumt att dra upp tråden igen Jag är tacksam för att ni skriver men jag vet att ni inte kan göra ngt. Ingen kan bara göra 'något'. Ingen kommer knacka på min dörr o göra mig bra. Men det varken tror eller kräver jag verkligen inte heller.

Jag känner mig helt enkelt mest bara ledsen o förvirrad -- över mig själv o alla dessa känslor -- just nu.



Nej...

Nej man behöver inte veta vad som orsakar ens problem för att få hjälp i en samtalskontakt. Själva poängen med terapi är att få hjälp att reda ut varför man mår som man gör och tillsammans arbeta för att må bättre.

Du kommer inte må bättre av att någon sätter en etikett på dina svårigheter. Man måste arbeta hårt för att må bättre, det är inget som någon annan kan göra åt en eller något som bara händer.

Men du verkar ju inte vilja ta åt dig av några tips som du får här. Det är flera som har skrivit kloka inlägg så jag tycker det är tråkigt att du fortsätter sitta där och rabbla samma sak om och om igen.

 

[vtok]

Nej man behöver inte veta vad som orsakar ens problem för att få hjälp i en samtalskontakt. Själva poängen med terapi är att få hjälp att reda ut varför man mår som man gör och tillsammans arbeta för att må bättre.

Du kommer inte må bättre av att någon sätter en etikett på dina svårigheter. Man måste arbeta hårt för att må bättre, det är inget som någon annan kan göra åt en eller något som bara händer.

Men du verkar ju inte vilja ta åt dig av några tips som du får här. Det är flera som har skrivit kloka inlägg så jag tycker det är tråkigt att du fortsätter sitta där och rabbla samma sak om och om igen.

Jag tar åt mig o är tacksam för alla konkreta råd jag får. När jag startade tråden fick jag jättemkt pepp att våga ta kontakt med vc igen -- o en ny remiss är nu skickad. Därför har jag fortfarande hopp om hjälp o jag är innerligt tacksam för det.

Sen är det jättesvårt att sortera tankarna o veta vad jag bör eller kan göra o inte när allt just nu känns svart o kaos. Kanske har läkaren fått allt hen behöver för att göra en korrekt bedömning, kanske har jag inte varit tydlig nog. Jag _vet_ inte. Bara att min läkare verkar 'nöjd för nu'. Att allting hänger på remissen. Nu har vi gjort två försök.

Det är just det fetade i ditt inlägg jag så väl förstår. Mitt mående är mitt ansvar. Jag kan inte kräva det ena eller det andra -- av andra. Om då inte läkaren bedömer att jag behöver annan medicin (somsagt det du skrivit nu om ssri hade jag ingen aning om) eller samtalskontakt blir jag också tveksam.. Jag har sökt vård -- nu upprepade ggr -- svaret blir 'du måste vidare, vi skriver en remiss'... Vem är jag då att ställa mig med armarna i kors o skrika att det inte alls räcker? Att bara alla andra måste göra mer.. Specielllt innan allt ens blir totalmörkt -- som det ju blivit nu efter senaste kontakten.. O när det dessutom kan svänga från ena stunden till den andra o jag inte ens själv vet varken in eller ut. Varken hur jag själv känner eller vad som borde vara rimligt från vårdens sida.

Men när jag läser hur ni resornerar så tar jag absolut åt mig. Om det här inte blir bättre borde jag kanske ta kontakt igen o fråga om dom vet hur lång tid det kan ta angående remissen.. O höra om dom alls har tillgång till ngn man kan få gå på samtal hos om det kan dröja -- o låta dom göra en bedömning gällande det..

Jag tycker fortfarande det är jättesvårt men jag är inte dummare än att jag förstår att ingenting kommer att ske om inte någon -- just nu jag -- gör ngt.. men jag blir bara så väldigt osäker helt enkelt... men jag ser det ni skriver, jag ser råden jag får o jag kastar inte alls bara bort det. Tvärtom!