Den osynliga spärren

[Dentaku]

Jag tycker att @Niyama beskriver en taktik som ofta(inte alltid) även fungerar bra på mig själv. Dvs man bryter ner det hela i steg. Om jag vet att jag måste iväg och göra något och känner den där spärren, som du kallar det, så kan jag bestämma att jag åtminstone kan duscha. Att jag duschar innebär ju inte att jag måste göra det där jobbiga. Men när jag väl duschat så måste jag ju klä på mig och plötsligt är jag två steg närmare att ta mig iväg. Ibland hoppar jag medvetet över något steg för att komma iväg - bättre att faktiskt komma iväg utan att ha duschat eller sminkat mig än att inte åka alls.
Jag upplever att många med NPF tenderar just att inte se skogen för alla trän. Man tänker inte "imorgon måste jag åka till läkaren". I stället tänker man "imorgon måste jag duscha, välja vilka kläder jag ska ha, sminka mig, se till att passa bussen, oj, jag måste kolla så att jag har pengar att betala biljetten, är min telefon laddad, var har jag nu mitt frikort..." - och plötsligt känns det som så många måsten att man bara inte orkar.

En annan sak som är viktig om man har NPF är rutiner. Allt blir lättare om vissa saker går utan att man måste tänka på dem.

 

[Araminta]

Jag har också ADD och även om jag saknar vägbom så är startsträckan ibland milslång och i brant uppförsbacke. Min första känsla är alltid "vill inte!", första tanken är alltid "hur kan jag ta mig ur detta?". Jag har fysiskt ont i kroppen de flesta mornar. Det är en känsla som finns där inför varje aktivitet, i olika grad men den är alltid där, varje dag.

Det enda som funkar för mig är att varje gång ta ett aktivt beslut i att gå emot och tvinga mig själv uppför den jävla branten. Att kognitivt hela tiden vara medveten om att min hjärna, mina tankar och mina känslor motarbetar mig. De hjälper mig inte, jag kan inte lita på dem och jag gör bäst i att låta bli att lyssna. Fullt medveten om att jag kommer behöva ta samma fight igen inför nästa aktivitet. Stänga av, ignorera, aldrig någonsin gå in och analysera, aldrig grubbla utan bara göra. Det funkar inte alltid och jag missar saker fortfarande men jag vet att ju mindre jag lyssnar på min hjärna desto bättre är det. Tvärtemot vad man lär sig som liten så lever jag efter mantrat "gör först, tänk sen". I flera år hade jag en gammal reklamjingel för en sportdryck som mantra "Get up. Stay up."

Sen är jag noga med att aldrig lägga in mer än två potentiella uppförsbackar per dag. Och alltid en dag i veckan med full vila. Jag försöker också passa på att lösa sysslor etc de gånger motorn redan är igång och det råkar finnas bensin över. Slå ihop grejer så att jag inte behöver gå ut genom dörren mer än en gång om dagen. Det är trots allt rätt energikrävande att tvinga sig runt i livet på det här sättet.

 

[Petruska]

Har mer eller mindre alla i din familj funktionsnedsättningar också?

Stark ärftlighet för depression. Diverse npf är de flesta för gamla för att det ska ha kommit på tal, yngregenerationen kan typ samla på diagnoser om de vill. Lite olika om de vill. Hurså?

 

[Saeta]

Ja där har du förmodligen förklaringen då.
För egen del har jag problem främst med att komma igång med tex städning, ta en promenad, hyfsat "flyttbara" saker som konstant förskjuts. Det går inte, jag är fysiskt kapabel och egentligen är det ju fysiskt sett "bara" att göra det, men... Det är ju inte så bara, liksom. För min del är boendestöd superviktigt just för städningen, jag är tämligen självgående men behöver någon som sparkar igång mig. I övrigt försöker jag själv och ibland går det, ibland inte. Icke flyttbara saker som tider att passa funkar för det mesta, det stressar igång mig på ett vis, men jag har på senare år blivit kroniskt sen istället. Sjukt irriterande

Det jag skulle tro gäller är just rätt hjälp. That's it. Problemet är medfött och även om man kan hitta fungerande strategier runt det så är hjälp utifrån helt enkelt det som ger en bäst chans att fungera i vardagen. Så jag hoppas att det funkar med ledsagning/boendestöd och kan väl mest konstatera att du inte är ensam om problemet

Jag hoppas verkligen att det kommer funka!
Och jag känner så igen mig i allt du skrev, jag är likadan. Men har också hittat mina knep för att få det att funka. Utan medicin är jag i princip inte levande. Men med medicin och med mina redskap som jag fått via några kurser på neuro, så funkar det! Tack för dina svar!!

 

[Petruska]

Eh va? Jag upplever då att jag har en spärr.

Jag tycker att du beskriver en väldigt tydlig spärr. Jag STUDSADE när jag såg @Saeta s svar till dig.

 

[durachiny]

För varje gång du talar om för dig själv att det är omöjligt, lär du dig att det är omöjligt. I min närhet finns även de som hanterar det som du.

Det ligger en del i det här. Kanske tanken får vara lite, det gick inte den här gången, kanske det går nästa. Det går inte att säga varken "det går inte" eller "klart du kan". Blir någon sorts mellanting att försök igen men om det inte gick så kanske det går nästa gång.

 

[Saeta]

Jag tycker att @Niyama beskriver en taktik som ofta(inte alltid) även fungerar bra på mig själv. Dvs man bryter ner det hela i steg. Om jag vet att jag måste iväg och göra något och känner den där spärren, som du kallar det, så kan jag bestämma att jag åtminstone kan duscha. Att jag duschar innebär ju inte att jag måste göra det där jobbiga. Men när jag väl duschat så måste jag ju klä på mig och plötsligt är jag två steg närmare att ta mig iväg. Ibland hoppar jag medvetet över något steg för att komma iväg - bättre att faktiskt komma iväg utan att ha duschat eller sminkat mig än att inte åka alls.
Jag upplever att många med NPF tenderar just att inte se skogen för alla trän. Man tänker inte "imorgon måste jag åka till läkaren". I stället tänker man "imorgon måste jag duscha, välja vilka kläder jag ska ha, sminka mig, se till att passa bussen, oj, jag måste kolla så att jag har pengar att betala biljetten, är min telefon laddad, var har jag nu mitt frikort..." - och plötsligt känns det som så många måsten att man bara inte orkar.

En annan sak som är viktig om man har NPF är rutiner. Allt blir lättare om vissa saker går utan att man måste tänka på dem.

Så gör jag, alltså tar allt steg för steg. Gärna med timer också så jag inte fastnar i något. Jag har lätt att exempelvis fastna i duschen för att jag inte tänker på tiden. Även om jag är konstant stressad och aldrig någonsin kommer för sent eller liknande.

Rutiner är A och O för mig!

 

[Petruska]

Det ligger en del i det här. Kanske tanken får vara lite, det gick inte den här gången, kanske det går nästa. Det går inte att säga varken "det går inte" eller "klart du kan". Blir någon sorts mellanting att försök igen men om det inte gick så kanske det går nästa gång.

Jag tror att det handlar väldigt mycket om hur man tolkar sig själv. Är saker fixerade eller rörliga, så att säga? Och vill man bli bekräftad för sina starka eller svaga sidor? Vad är viktigt för ens självbild?

Tyvärr slipper man ju mycket kämpigt i livet genom att falla offer för sina spärrar. Det finns så att säga en trygghet i det.

 

[Dentaku]

Så gör jag, alltså tar allt steg för steg. Gärna med timer också så jag inte fastnar i något. Jag har lätt att exempelvis fastna i duschen för att jag inte tänker på tiden. Även om jag är konstant stressad och aldrig någonsin kommer för sent eller liknande.

Rutiner är A och O för mig!

Fast om du behöver timer så kanske du behöver träna på HUR du gör saker? Jag skulle också kunna duscha länge men t ex på mornarna när jag ska till jobbet så är duschen något annat, det är liksom ett steg på vägen och hela duschritualen i sig är en rutin som jag inte behöver tänka på.

 

[Saeta]

Jag har också ADD och även om jag saknar vägbom så är startsträckan ibland milslång och i brant uppförsbacke. Min första känsla är alltid "vill inte!", första tanken är alltid "hur kan jag ta mig ur detta?". Jag har fysiskt ont i kroppen de flesta mornar. Det är en känsla som finns där inför varje aktivitet, i olika grad men den är alltid där, varje dag.

Det enda som funkar för mig är att varje gång ta ett aktivt beslut i att gå emot och tvinga mig själv uppför den jävla branten. Att kognitivt hela tiden vara medveten om att min hjärna, mina tankar och mina känslor motarbetar mig. De hjälper mig inte, jag kan inte lita på dem och jag gör bäst i att låta bli att lyssna. Fullt medveten om att jag kommer behöva ta samma fight igen inför nästa aktivitet. Stänga av, ignorera, aldrig någonsin gå in och analysera, aldrig grubbla utan bara göra. Det funkar inte alltid och jag missar saker fortfarande men jag vet att ju mindre jag lyssnar på min hjärna desto bättre är det. Tvärtemot vad man lär sig som liten så lever jag efter mantrat "gör först, tänk sen". I flera år hade jag en gammal reklamjingel för en sportdryck som mantra "Get up. Stay up."

Sen är jag noga med att aldrig lägga in mer än två potentiella uppförsbackar per dag. Och alltid en dag i veckan med full vila. Jag försöker också passa på att lösa sysslor etc de gånger motorn redan är igång och det råkar finnas bensin över. Slå ihop grejer så att jag inte behöver gå ut genom dörren mer än en gång om dagen. Det är trots allt rätt energikrävande att tvinga sig runt i livet på det här sättet.

Vad jobbigt att du har den känslan :/
Jag är oftast väldigt positivt inställd till att göra grejer. Det är sällan jag tycker att något är tråkigt eller att jag inte vill, även om jag såklart också känner så ibland.

Och härligt att du ändå hittat ett (extremt jobbigt och energikrävande!) sätt som funkar för dig. Även om det är kämpigt såklart.

Det med vila är viktigt. Jag behöver varannan dag vila om jag ska göra något som jag kommer iväg på!

 

[Niyama]

Hur då?

Det var det jag försökte beskriva i mitt inlägg. Planering och "steg för steg". Sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att avboka saker, vilket både hjälper och stjälper.

 

[Saeta]

Fast om du behöver timer så kanske du behöver träna på HUR du gör saker? Jag skulle också kunna duscha länge men t ex på mornarna när jag ska till jobbet så är duschen något annat, det är liksom ett steg på vägen och hela duschritualen i sig är en rutin som jag inte behöver tänka på.

Timern är ett tips från en kurs jag gick för folk med npdiagnoser

 

[Saeta]

Det var det jag försökte beskriva i mitt inlägg. Planering och "steg för steg". Sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att avboka saker, vilket både hjälper och stjälper.

Okej, jag förstod inte det. Kanske för att jag själv planerar i steg för steg för att få allt att funka, göra så mycket jag kan dagen innan så jag slipper stressa extra mycket samma dag osv.
Ja, det tycker jag också att det är. Min redan enorma dagliga ångest blir förjävlig varje gång jag måste om/avboka något.

 

[Saeta]

Jag tycker att du beskriver en väldigt tydlig spärr. Jag STUDSADE när jag såg @Saeta s svar till dig.

?

 

[Red_Chili]

Jag känner absolut igen mig, men har det inte lika jobbigt utan kan ofta tvinga iväg mig på saker förr eller senare (ofta krävs dock pepp av vänner). Just att dela upp saker i små steg underlättar, och att tänka på annat. Att avbryta tankebanorna innan det jobbiga kommer är jätteviktigt för mig.

Istället för att tänka/känna "NEJ" så sätter jag igång musik, sjunger med och gör det som ska göras utan att tänka på det. Såklart blir saker ibland bara halvdant gjorda då, men bättre det än att det inte blir gjort alls (försöker jag tänka...). Att göra två saker samtidigt är också bra för mig, tex lyssna på en podd eller prata i telefon med en vän under tiden jag plockar i ordning och förbereder morgondagen.
Kanske kan något sådant hjälpa även dig?

 

[Araminta]

Vad jobbigt att du har den känslan :/
Jag är oftast väldigt positivt inställd till att göra grejer. Det är sällan jag tycker att något är tråkigt eller att jag inte vill, även om jag såklart också känner så ibland.

Och härligt att du ändå hittat ett (extremt jobbigt och energikrävande!) sätt som funkar för dig. Även om det är kämpigt såklart.

Det med vila är viktigt. Jag behöver varannan dag vila om jag ska göra något som jag kommer iväg på!

Nej, tråkigt tycker jag sällan att saker är. Jag gillar att vara igång (väl där), älskar mitt jobb och umgås gärna med vänner. Det är ADDn (ie mitt huvud) som ständigt försöker övertyga mig om att passivitet är bättre. För att uttrycka det på ett annat sätt så består min vägbom av en trotsig, övertrött treåring som skriker "vill inte!". "Vill inte" är min vägbom. Det hade i vissa lägen kunnat vara "Kan inte" och ibland hamnar jag där också men då handlar det om att jag låtit ADDn ta över.

 

[gul_zebra]

Jag tycker att @Niyama beskriver en taktik som ofta(inte alltid) även fungerar bra på mig själv. Dvs man bryter ner det hela i steg. Om jag vet att jag måste iväg och göra något och känner den där spärren, som du kallar det, så kan jag bestämma att jag åtminstone kan duscha. Att jag duschar innebär ju inte att jag måste göra det där jobbiga. Men när jag väl duschat så måste jag ju klä på mig och plötsligt är jag två steg närmare att ta mig iväg. Ibland hoppar jag medvetet över något steg för att komma iväg - bättre att faktiskt komma iväg utan att ha duschat eller sminkat mig än att inte åka alls.
Jag upplever att många med NPF tenderar just att inte se skogen för alla trän. Man tänker inte "imorgon måste jag åka till läkaren". I stället tänker man "imorgon måste jag duscha, välja vilka kläder jag ska ha, sminka mig, se till att passa bussen, oj, jag måste kolla så att jag har pengar att betala biljetten, är min telefon laddad, var har jag nu mitt frikort..." - och plötsligt känns det som så många måsten att man bara inte orkar.

En annan sak som är viktig om man har NPF är rutiner. Allt blir lättare om vissa saker går utan att man måste tänka på dem.

Jag har aldrig tänkt på det viset, men det här med att inte se skogen för alla träd... Det är ju mig du beskriver!
Jag försöker få "större" grejer avklarade kvällen innan så det inte blir så stressigt på morgonen. Som dusch, eventuell packning om jag ska åka nånstans, kolla vägbeskrivningar och sådär. Så är morgonen verkligen bara kliva upp, äta, klä på mig, borsta tänder och gå ut typ. Skiter det sig med exempelvis dusch kvällen innan och det inte finns tid eller ork på morgonen så finns torrschampo.

Stark ärftlighet för depression. Diverse npf är de flesta för gamla för att det ska ha kommit på tal, yngregenerationen kan typ samla på diagnoser om de vill. Lite olika om de vill. Hurså?

Ok. Jag tänkte mest på att man så galet ofta får höra liknande från fullt normalfungerande människor och hur förminskande det är varenda gång, ifall det skulle vara så i det här fallet också.

 

[Dentaku]

Jag har aldrig tänkt på det viset, men det här med att inte se skogen för alla träd... Det är ju mig du beskriver!
Jag försöker få "större" grejer avklarade kvällen innan så det inte blir så stressigt på morgonen. Som dusch, eventuell packning om jag ska åka nånstans, kolla vägbeskrivningar och sådär. Så är morgonen verkligen bara kliva upp, äta, klä på mig, borsta tänder och gå ut typ. Skiter det sig med exempelvis dusch kvällen innan och det inte finns tid eller ork på morgonen så finns torrschampo.

Jag tror att jag insåg att jag fungerade så när jag var på väg hem från att ha handlat och hade bestämt att jag skulle dammsuga och insåg att min tankekedja var "men först måste jag plocka undan för annars går det ju inte att dammsuga, den rena tvätten i fåtöljen ska in i skåpet och det finns massor med smutsig disk som behöver tas om hand också och jag lär ju dra några tag med dammtrasan för vad är det för mening med att dammsuga om det ligger tjockt med damm överallt...".
En kvarts dammsugning hade helt plötsligt blivit ett projekt som kunde bli hur mycket arbete som helst!

Nu försöker jag att antingen se skogen eller bara ett träd i taget, så att säga. När jag byggde ett staket fick jag hela tiden vara på mig själv om att det inte måste vara millimeterperfekt - det skulle ändå inte synas om något diffade lite grann. Däremot skulle det synas om jag bara kom halvvägs. Och det är ok att att röja ur ett av köksskåpen utan att för den delen organisera om hela köket.

 

[Niyama]

Okej, jag förstod inte det. Kanske för att jag själv planerar i steg för steg för att få allt att funka, göra så mycket jag kan dagen innan så jag slipper stressa extra mycket samma dag osv.
Ja, det tycker jag också att det är. Min redan enorma dagliga ångest blir förjävlig varje gång jag måste om/avboka något.

Jag planerar också allt steg för steg. Saker andra verkar göra automatiskt har jag listor för. Men för det mesta andra funkar vissa avsteg från planen. Det funkar inte när jag ska iväg, då funkar det inte om jag ens tänker på något annat än planen. Det är liksom den som gäller, vad nästa steg att göra är. Inte fara iväg i tankarna. För mig har det också tidigare varit nödvändigt att fundera över eventuella risker, för att (på riktigt) hålla mig vid liv. Men det behövs inte längre i det syftet, och då förstör bara andra tankar.

Hur ser din plan ut när du ska iväg på morgonen t.ex.? Hur långt kommer du? Vid vilket steg tar det stopp och vad händer då, vad gör du då?

 

[Sleepy]

vill man bli bekräftad för sina starka eller svaga sidor? Vad är viktigt för ens självbild?

Tänkvärt i många sammanhang.