Den osynliga spärren

[Saeta]

Vad bra! Funderar du över hur du kan använda tipsen för din egen del då?

Ja, såklart jag gör. Det kanske inte verkar som det, men det här är något som jag kämpar med 27h/dygnet. Jag vill ju inget hellre än att hitta ett sätt som funkar för mig, att ta mig förbi spärren/hitta ett dugligt sätt att leva trots spärren. För som sagt, den är ju inte alltid där. Ibland är det fritt fram!

 

[Rosett]

Jag tror att jag insåg att jag fungerade så när jag var på väg hem från att ha handlat och hade bestämt att jag skulle dammsuga och insåg att min tankekedja var "men först måste jag plocka undan för annars går det ju inte att dammsuga, den rena tvätten i fåtöljen ska in i skåpet och det finns massor med smutsig disk som behöver tas om hand också och jag lär ju dra några tag med dammtrasan för vad är det för mening med att dammsuga om det ligger tjockt med damm överallt...".
En kvarts dammsugning hade helt plötsligt blivit ett projekt som kunde bli hur mycket arbete som helst!

Stor igenkänning!
(Har både ADD och Aspergers )

 

[et_flickan]

Hur vet du hur mycket du orkar? Eller är det något du planerar från dag till dag? Angående praktiken alltså. Är det så att du har 6 fasta timmar i veckan, eller är det timmar du kan välja själv utifrån hur du mår?

Jag vet i nuläget att jag inte orkar fem dagar veckan, inte ens halvtid. Jag har två planerade dagar, tisdag och torsdag, det har jag bara för att ha ett litet måste, har jag inget måste alls kan jag strunta i det totalt. Dock får jag ändra dag beroende på hur sambon jobbar så han kan vara hemma med barnet då vi inget dagis har än. Det är rätt skönt att ha det så ändå. Tre timmar om skrapar jag i alla fall ihop de två dagar jag är på praktiken.

 

[mandalaki]

Ja, såklart jag gör. Det kanske inte verkar som det, men det här är något som jag kämpar med 27h/dygnet. Jag vill ju inget hellre än att hitta ett sätt som funkar för mig, att ta mig förbi spärren/hitta ett dugligt sätt att leva trots spärren. För som sagt, den är ju inte alltid där. Ibland är det fritt fram!

Vad tror du att skillnaden kan vara? Alltså att ibland är spärren där, ibland inte? Kommer du på det kanske det går att hitta strategier.

 

[Petruska]

Är det något internt mellan dig och @Sleepy eller vad menar du?

Nej. Inget internt. Jag visar mitt medhåll, bara.

 

[Saeta]

Jag har en diagnos och känner igen spärren. Men jag gillar inte att känna mig begränsad så jag går ändå, det blir lättare för varje gång. Den är dock värre nu när jag är föräldraledig för att vara typ obefintlig när jag jobbar som vanligt.

Det som funkar för mig är att planera på minuten vad jag ska göra för att komma iväg och sätta en tid när jag ska vara iväg, även om det bara är att jag ska gå en promenad. Tex att kl 11 ska jag gå och handla. Då går jag och handlar kl 11. Men tänker jag bara att idag ska jag handla, då blir det inte av.

Jag brukar också tänka att det är min ångest som gör att jag inte vill göra saker som jag egentligen vill göra. Ska på ett jättestort bröllop i sommar och samtidigt som jag bara känner "Jag viiiiill inte, snälla låt mig slippa" så vet jag att egentligen vill jag gå det är bara min ångest som säger nej.

Det är det där som inte funkar för mig. Att bara göra det ändå. Hade det varit "så lätt" (vet att det inte är lätt, men det låter som att det är lätt) så hade jag ju givetvis också gjort så.

Och för mig handlar det som sagt inte om viljan.

 

[Lena Furberg]

Det är det där som inte funkar för mig. Att bara göra det ändå. Hade det varit "så lätt" (vet att det inte är lätt, men det låter som att det är lätt) så hade jag ju givetvis också gjort så.

Och för mig handlar det som sagt inte om viljan.

Finns där spärrar i ditt liv som är "lättare" (ie mindre svåra) att forcera än andra? Kan du börja med att koncentrera dig på dessa? Tills du känner att du faktiskt klarar av dem. För att bygga upp din självkänsla. Lite som att springa ett marathon; man ger sig inte ut på en 42-km-runda första dagen, det vore orimligt, utan börjar sakta och i liten skala.

Stora förändringar tar tid, och måste få ta tid. Kräv inte av dig själv att du ska klara de stora, tunga vägspärrarna på en gång. Börja med de minsta och ge dig själv massor av positiv bekräftelse när du klarat dem, eller den.

 

[Hyacinth]

Jag har inte samma problematik, men undvikande är sällan en bra strategi. Jag springer numer allt som oftast med huvudet före in i saker jag tycker är jobbiga och obehagliga.

 

[Modest]

Jag har inte samma problematik, men undvikande är sällan en bra strategi. Jag springer numer allt som oftast med huvudet före in i saker jag tycker är jobbiga och obehagliga.

OT: jag försöker undvika smörgåstårtor men frontalkrockar rakt in i din avatar!

 

[Angel]

Det finns en bok, ”skjut inte hunden”, som jag tror skulle kunna vara nyttig att läsa. Den handlar egentligen om klickerträning men innehåller en hel del insikter om hur hjärnan fungerar när det gäller motivation. Tex vikten av att dela in saker in mindre steg när man inte klarar av att göra hela grejen på en gång. Tex att man ska åka iväg på en kurs. Då är första steget att alls ta sig utanför dörren, till bussen, x antal hållplatser osv. Hitta sen på någon sorts belöning för varje avklarat steg och förläng efter hand varje steg när de har blivit lättare att klara av.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har stora problem med att få tummen ur med det mesta pga Asperger, men också att gå utanför dörren alls vissa dagar. Det skyller jag mer på min ångest och socialfobi än min autism, dock.

Jag brukar göra så att jag delar upp det i beståndsdelar. Först och främst ser jag till att jag har god tid på mig så att jag ändå har tid att avboka om det verkligen inte går. Men det är sällan jag behöver göra det numer om jag följer min standardplan. Den ser ut typ såhär:
Del 1 - klä på mig något annat än "gå hemma och dra"-dressen.
Del 2 - när jag nu är påklädd kan jag lika gärna ta på mig ytterkläderna också.
Del 3 - har jag bemödat mig med att klä mig för att fara hemifrån kan jag lika gärna gå utanför dörren.
Del 4 - jag tog mig ut, då kan jag gå och starta bilen.
Del 5 - varmkör bilen en liten stund, lyssnar på någon bra musik, försöker låta bli att känna efter på ångesten.
Del 6 - äsch, nu har jag ändå klätt på mig och glödgat bilen så då kan jag lika gärna köra dit jag ska.

Det brukar ta emot mest vid steg 1 till 3, så bara jag kommer förbi dem så brukar det gå av sig själv sedan. Men visst, vissa dagar kommer jag inte längre än till att jag kliver utanför dörren, sen tar det totalstopp så jag får gå in igen och skita i alltihop. Då brukar jag backa några steg och försöka göra något litet som ändå innefattar att jag måste hemifrån, bara för att nöta in processen. Det känns aldrig lättare, jag har bara nött in en slags autopilot.

Nu är mitt sociala umgänge i stort sett obefintligt, men förut så har jag oftast gjort så att jag träffat kompisar hemma hos mig just för att det där med att gå ut är lite besvärligt. Det har aldrig varit några problem, eftersom vi ändå pysslat med saker man inte behöver gå ut för att göra - spela TV-spel, lyssna på musik, och se på film.

Samma med de vårdkontakter jag haft - både arbetsterapeut och kurator har oftast kunnat göra hembesök. Men då har jag också haft kontakt med dem via habiliteringen, så jag antar att de är vana vid att deras patienter kan ha svårt för att ta sig dit och därför är mer flexibla med hur och var de träffas.

Men ja, till viss del tror jag också att det här är något man får leva med när man har NPF. Exekutiv dysfunktion är ju standard för en del diagnoser, och är inget som direkt går att bota, bara lära sig att hantera lite bättre. Hur man ska ta sig an problemet är nog olika beroende på om det rotar sig i ångest eller något annat. Jag tror som @gul_zebra att ledsagare kanske kan vara något för dig, så att du får en "draghjälp" för att komma iväg om det känns övermäktigt att hantera det helt själv.

 

[zuli]

Hur gör du för att få din vardag duglig? Hur förklarar du din spärr för din omgivning?

Går i skolan, så har valt ett gymnasium jag tycker är roligt vilket gör det lättare att ta sig dit. Försöker göra så lite som möjligt som känns jobbigt redan i planeringsfasen.

 

[Dentaku]

Stor igenkänning!
(Har både ADD och Aspergers )

Ungefär samma som här då(ADD och autismspektrumstörning).

 

[Dentaku]

Jag undviker att ta mig iväg på morgonen dels för att jag helt enkelt inte klarar av att åka buss då, dels för att jag oftast mår väldigt dåligt fysiskt på morgonen. Så för att göra det lite lättare för mig så planerar jag inte in något innan 11.

Har ni tagit hänsyn till detta när du arbetstränat så att det förlagts på eftermiddagen?

Något annat som jag verkligen rekommenderar är någon form av flextid. Även om arbetsträning ofta är till för att man ska komma in i rutiner där man bland annat passar tider så är det lätt att man med problematiken som diskuteras tänker "jaha, nu är det kört för nu hinner jag inte till utsatt tid".
Jag ska egentligen börja jobbet 8, men jag får komma vid 9 också. Så om det känns helt omöjligt att ta mig ur sängen när klockan ringer första gången eller om allt bara känns ovanligt trögt så har jag en hel timme innan jag faktiskt kan tillåta mig själv att ge upp.

 

[Niyama]

Jag undviker att ta mig iväg på morgonen dels för att jag helt enkelt inte klarar av att åka buss då, dels för att jag oftast mår väldigt dåligt fysiskt på morgonen. Så för att göra det lite lättare för mig så planerar jag inte in något innan 11.
Det är olika hur långt jag kommer. Det finns inget svar på det eller när det tar stopp, och vad som händer då. Jag brukar ha lätt för att förklara mina känslor och vad som händer i huvudet, men här är det otroligt svårt. Det är som att det blir helt tyst. Jag blir som apatisk nästan.

Jag fattar att det inte är exakt likadant varje gång, jag menade ett exempel. T.ex. senast du skulle iväg men inte kom iväg, hur såg planen ut från att du skulle gå upp till du skulle gå iväg och hur långt i planen kom du? Vad gjorde du när det tog stopp, alltså även om det är tyst i huvudet så gör du ju något (sitter i soffan etc)?

 

[Luff]

Jag fattar att det inte är exakt likadant varje gång, jag menade ett exempel. T.ex. senast du skulle iväg men inte kom iväg, hur såg planen ut från att du skulle gå upp till du skulle gå iväg och hur långt i planen kom du? Vad gjorde du när det tog stopp, alltså även om det är tyst i huvudet så gör du ju något (sitter i soffan etc)?

Det här är jag också nyfiken på. Har ju en son som stoppar ibland. Hur upplever du stoppet? Vad händer just när det blir stopp?

 

[Saeta]

Vad tror du att skillnaden kan vara? Alltså att ibland är spärren där, ibland inte? Kommer du på det kanske det går att hitta strategier.

Önskar verkligen att jag visste. Hittills i mitt liv har jag inte kommit på vad det kan vara. Jag har suttit i många samtal med läkare, där mina föräldrar också varit med och förklarat, utan att komma fram till något svar

 

[Saeta]

Finns där spärrar i ditt liv som är "lättare" (ie mindre svåra) att forcera än andra? Kan du börja med att koncentrera dig på dessa? Tills du känner att du faktiskt klarar av dem. För att bygga upp din självkänsla. Lite som att springa ett marathon; man ger sig inte ut på en 42-km-runda första dagen, det vore orimligt, utan börjar sakta och i liten skala.

Stora förändringar tar tid, och måste få ta tid. Kräv inte av dig själv att du ska klara de stora, tunga vägspärrarna på en gång. Börja med de minsta och ge dig själv massor av positiv bekräftelse när du klarat dem, eller den.

Nej, det är bara en spärr och den är helt opålitlig. Ena dagen är den där, andra dagen finns den inte, tredje dagen kan den vara lite trög men gå att putta på så jag kommer iväg. Och jag vet aldrig för ens i sista sekund.

Men håller med, det är viktigt att förändringar ska få ta tid och att inte skynda. Dock har jag aldrig kunnat ge mig själv beröm osv, jag tar inte till mig sånt. Om jag klarar av att ta mig förbi spärren en gång så känner jag mig inte mer "duktig" utan bara typ "jaha, idag gick det, vilken tur".

 

[Saeta]

Jag har inte samma problematik, men undvikande är sällan en bra strategi. Jag springer numer allt som oftast med huvudet före in i saker jag tycker är jobbiga och obehagliga.

Nej, undvikande är inte bra!
Mitt problem handlar dock varken om undvikande eller att jag tycker något är jobbigt eller obehagligt.

 

[Saeta]

Det finns en bok, ”skjut inte hunden”, som jag tror skulle kunna vara nyttig att läsa. Den handlar egentligen om klickerträning men innehåller en hel del insikter om hur hjärnan fungerar när det gäller motivation. Tex vikten av att dela in saker in mindre steg när man inte klarar av att göra hela grejen på en gång. Tex att man ska åka iväg på en kurs. Då är första steget att alls ta sig utanför dörren, till bussen, x antal hållplatser osv. Hitta sen på någon sorts belöning för varje avklarat steg och förläng efter hand varje steg när de har blivit lättare att klara av.

Belöningar funkar inte för mig. Det har det aldrig gjort. Men håller med dig i det du säger, det funkar ibland. Det är bara det där med att komma iväg som blir problemet vissa gånger. Alltså, ena dagen är det inga problem alls medans nästa kan vara omöjlig.

Ska kolla upp boktipset, tack!