Jag har stora problem med att få tummen ur med det mesta pga Asperger, men också att gå utanför dörren alls vissa dagar. Det skyller jag mer på min ångest och socialfobi än min autism, dock.
Jag brukar göra så att jag delar upp det i beståndsdelar. Först och främst ser jag till att jag har god tid på mig så att jag ändå har tid att avboka om det
verkligen inte går. Men det är sällan jag behöver göra det numer om jag följer min standardplan. Den ser ut typ såhär:
Del 1 - klä på mig något annat än "gå hemma och dra"-dressen.
Del 2 - när jag nu är påklädd kan jag lika gärna ta på mig ytterkläderna också.
Del 3 - har jag bemödat mig med att klä mig för att fara hemifrån kan jag lika gärna gå utanför dörren.
Del 4 - jag tog mig ut, då kan jag gå och starta bilen.
Del 5 - varmkör bilen en liten stund, lyssnar på någon bra musik, försöker låta bli att känna efter på ångesten.
Del 6 - äsch, nu har jag ändå klätt på mig och glödgat bilen så då kan jag lika gärna köra dit jag ska.
Det brukar ta emot mest vid steg 1 till 3, så bara jag kommer förbi dem så brukar det gå av sig själv sedan. Men visst, vissa dagar kommer jag inte längre än till att jag kliver utanför dörren, sen tar det totalstopp så jag får gå in igen och skita i alltihop. Då brukar jag backa några steg och försöka göra något litet som ändå innefattar att jag måste hemifrån, bara för att nöta in processen. Det känns aldrig lättare, jag har bara nött in en slags autopilot.
Nu är mitt sociala umgänge i stort sett obefintligt, men förut så har jag oftast gjort så att jag träffat kompisar hemma hos mig just för att det där med att gå ut är lite besvärligt. Det har aldrig varit några problem, eftersom vi ändå pysslat med saker man inte behöver gå ut för att göra - spela TV-spel, lyssna på musik, och se på film.
Samma med de vårdkontakter jag haft - både arbetsterapeut och kurator har oftast kunnat göra hembesök. Men då har jag också haft kontakt med dem via habiliteringen, så jag antar att de är vana vid att deras patienter kan ha svårt för att ta sig dit och därför är mer flexibla med hur och var de träffas.
Men ja, till viss del tror jag också att det här är något man får leva med när man har NPF. Exekutiv dysfunktion är ju standard för en del diagnoser, och är inget som direkt går att bota, bara lära sig att hantera lite bättre. Hur man ska ta sig an problemet är nog olika beroende på om det rotar sig i ångest eller något annat. Jag tror som
@gul_zebra att ledsagare kanske kan vara något för dig, så att du får en "draghjälp" för att komma iväg om det känns övermäktigt att hantera det helt själv.
