Den osynliga spärren

[Sleepy]

För att uttrycka det på ett annat sätt så består min vägbom av en trotsig, övertrött treåring som skriker "vill inte!"

Vilken talande bild.

 

[zuli]

Jag har asperger och upplever precis samma spärr som dig. Hur gärna jag än vill GÅR det bara inte ibland

 

[mandalaki]

Hoppas du tar in mer av tipsen du får än vad det verkar som. Flera har gett jättebra svar, inte minst @Niyama men då konstaterar du att hon inte har någon spärr. Vilket hon beskrev att hon har, och hon beskrev hur hon lärt sig ta sig förbi den.

Du kanske kan försöka se detta som en tipstråd. Om du bara använder den för att få beskriva din egen situation riskerar den bekräfta för dig att spärren är en oöverkomlig mur.

 

[Elo]

I autismspektrumet finns det nåt som heter... exekutiv malfunktion (eller nåt sånt, har bara sett namnet på engelska), och det är när man sig för att göra något, men det händer inte. Alltså det som du upplever som din 'spärr' eller vägbom. Det GÅR inte att göra det man bestämt sig för, kroppen liksom svarar inte.

Ibland funkar planering och smådelar, men hur planerar man att gå och lägga sig när man sitter i soffan? Inget annat behöver göras förutom att förflytta sig till sängen (inga klädbyten, ingen tandborstning eller liknande). Men det bara går inte att resa sig ur soffan. Jättekul att vara skittrött på jobbet dagen efter för att det tog 3,5 tim att gå och lägga sig.

 

[Sleepy]

Det skulle vara skönt att få prata med någon som upplevt samma sak och intressant att höra hur denne tacklar sina problem.

Hur får jag omgivningen att förstå?

Är det just att få omgivningen att förstå som du ser som problemet? Eller är problemet svårigheten att komma iväg? Vilket är det du vill höra andras lösningar på?

 

[et_flickan]

Jag hade en spärr, i över tio år. Hade intalat mig själv att går inte, kan inte, tyckte själv att jag var misslyckad och värdelös och det blev ju absolut inte bättre av att ständigt misslyckats.

Har avslutat cirka 10 praktiker. Två har jag inte ens påbörjat.
Sen fick jag barn, genomgick ett av mina värsta år någonsin med depression. Fick komplex ptsd som diagnos för bara några månader sen och har plötsligt börjat förstå mig själv bättre pga den. Har sen innan ADD med inslag av autism.

I mars påbörjade jag en praktik som jag trivs grymt bra på. Hade panik första dagen då jag skulle åka kollektivt vilket inte hänt på typ tio år. Ville helst vända hem och skita i allt men andades i fyrkant och upprepade "jag kan visst". Nu åker jag buss utan problem både dit och hem. Vissa mornar har jag lust att bara ge upp men det är ADDn som talar. Det gäller att jag då upprepar "jag kan". Börjar jag tänka negativt är det genast kört igen.

Sen gäller det att jag får anpassa min praktik efter det jag orkar. Att inte börja för hårt så att säga. Att sätta upp rimliga mål. Jag praktiserar 6h/vecka. Det är lagom just nu.

 

[Petruska]

Tänkvärt i många sammanhang.

Tex VÄLDIGT bra att tänka på när man får mycket komplimanger av helt fel man.

 

[Petruska]

Jag har aldrig tänkt på det viset, men det här med att inte se skogen för alla träd... Det är ju mig du beskriver!
Jag försöker få "större" grejer avklarade kvällen innan så det inte blir så stressigt på morgonen. Som dusch, eventuell packning om jag ska åka nånstans, kolla vägbeskrivningar och sådär. Så är morgonen verkligen bara kliva upp, äta, klä på mig, borsta tänder och gå ut typ. Skiter det sig med exempelvis dusch kvällen innan och det inte finns tid eller ork på morgonen så finns torrschampo.


Ok. Jag tänkte mest på att man så galet ofta får höra liknande från fullt normalfungerande människor och hur förminskande det är varenda gång, ifall det skulle vara så i det här fallet också.

Tja. För mig är det normalt. Jag var minst 40 innan jag fattade att inte alla har en sån där spärr.

 

[Petruska]

Är det just att få omgivningen att förstå som du ser som problemet? Eller är problemet svårigheten att komma iväg? Vilket är det du vill höra andras lösningar på?

Mycket bra fråga.

 

[Saeta]

Jag känner absolut igen mig, men har det inte lika jobbigt utan kan ofta tvinga iväg mig på saker förr eller senare (ofta krävs dock pepp av vänner). Just att dela upp saker i små steg underlättar, och att tänka på annat. Att avbryta tankebanorna innan det jobbiga kommer är jätteviktigt för mig.

Istället för att tänka/känna "NEJ" så sätter jag igång musik, sjunger med och gör det som ska göras utan att tänka på det. Såklart blir saker ibland bara halvdant gjorda då, men bättre det än att det inte blir gjort alls (försöker jag tänka...). Att göra två saker samtidigt är också bra för mig, tex lyssna på en podd eller prata i telefon med en vän under tiden jag plockar i ordning och förbereder morgondagen.
Kanske kan något sådant hjälpa även dig?

Det är också något jag gör. Lyssnar alltid på någon podd när jag ska göra något. Men jag försöker dock hålla mig till en sak i taget. Annars är det lätt att jag istället har ungefär femhundraelva saker igång samtidigt. Men att göra något samtidigt, som att lyssna på något, är helt klart enklare. Det hjälper mig när det gäller att göra alla vardagssysslor osv!

 

[Saeta]

Nej, tråkigt tycker jag sällan att saker är. Jag gillar att vara igång (väl där), älskar mitt jobb och umgås gärna med vänner. Det är ADDn (ie mitt huvud) som ständigt försöker övertyga mig om att passivitet är bättre. För att uttrycka det på ett annat sätt så består min vägbom av en trotsig, övertrött treåring som skriker "vill inte!". "Vill inte" är min vägbom. Det hade i vissa lägen kunnat vara "Kan inte" och ibland hamnar jag där också men då handlar det om att jag låtit ADDn ta över.

Okej, jag förstår. Och kan relatera till den trotsiga treåringen gällande min(a) fobi(er).
Jag vet inte riktigt hur det är med att låta ADDn ta över... Diagnosen finns ju av en anledning och den gör det ju svårare ibland. Men fattar hur du menar!

 

[clusia]

Jag har en diagnos och känner igen spärren. Men jag gillar inte att känna mig begränsad så jag går ändå, det blir lättare för varje gång. Den är dock värre nu när jag är föräldraledig för att vara typ obefintlig när jag jobbar som vanligt.

Det som funkar för mig är att planera på minuten vad jag ska göra för att komma iväg och sätta en tid när jag ska vara iväg, även om det bara är att jag ska gå en promenad. Tex att kl 11 ska jag gå och handla. Då går jag och handlar kl 11. Men tänker jag bara att idag ska jag handla, då blir det inte av.

Jag brukar också tänka att det är min ångest som gör att jag inte vill göra saker som jag egentligen vill göra. Ska på ett jättestort bröllop i sommar och samtidigt som jag bara känner "Jag viiiiill inte, snälla låt mig slippa" så vet jag att egentligen vill jag gå det är bara min ångest som säger nej.

 

[Saeta]

Jag planerar också allt steg för steg. Saker andra verkar göra automatiskt har jag listor för. Men för det mesta andra funkar vissa avsteg från planen. Det funkar inte när jag ska iväg, då funkar det inte om jag ens tänker på något annat än planen. Det är liksom den som gäller, vad nästa steg att göra är. Inte fara iväg i tankarna. För mig har det också tidigare varit nödvändigt att fundera över eventuella risker, för att (på riktigt) hålla mig vid liv. Men det behövs inte längre i det syftet, och då förstör bara andra tankar.

Hur ser din plan ut när du ska iväg på morgonen t.ex.? Hur långt kommer du? Vid vilket steg tar det stopp och vad händer då, vad gör du då?

Listor är superbra! Har hela hemmet proppat med listor och kom-ihåg-lappar. Överallt. Folk som kommer hit lär väl undra varför det står "släck lampan" på flera ställen bara i badrummet. Ändå är det svårt att komma ihåg ibland.

Jag undviker att ta mig iväg på morgonen dels för att jag helt enkelt inte klarar av att åka buss då, dels för att jag oftast mår väldigt dåligt fysiskt på morgonen. Så för att göra det lite lättare för mig så planerar jag inte in något innan 11.
Det är olika hur långt jag kommer. Det finns inget svar på det eller när det tar stopp, och vad som händer då. Jag brukar ha lätt för att förklara mina känslor och vad som händer i huvudet, men här är det otroligt svårt. Det är som att det blir helt tyst. Jag blir som apatisk nästan.

 

[Saeta]

Jag har asperger och upplever precis samma spärr som dig. Hur gärna jag än vill GÅR det bara inte ibland

Hur gör du för att få din vardag duglig? Hur förklarar du din spärr för din omgivning?

 

[Saeta]

Hoppas du tar in mer av tipsen du får än vad det verkar som. Flera har gett jättebra svar, inte minst @Niyama men då konstaterar du att hon inte har någon spärr. Vilket hon beskrev att hon har, och hon beskrev hur hon lärt sig ta sig förbi den.

Du kanske kan försöka se detta som en tipstråd. Om du bara använder den för att få beskriva din egen situation riskerar den bekräfta för dig att spärren är en oöverkomlig mur.

Jag hade ju inte gjort den här tråden om jag inte ville ha tips eller höra om folk med liknande erfarenheter...

 

[Saeta]

I autismspektrumet finns det nåt som heter... exekutiv malfunktion (eller nåt sånt, har bara sett namnet på engelska), och det är när man sig för att göra något, men det händer inte. Alltså det som du upplever som din 'spärr' eller vägbom. Det GÅR inte att göra det man bestämt sig för, kroppen liksom svarar inte.

Ibland funkar planering och smådelar, men hur planerar man att gå och lägga sig när man sitter i soffan? Inget annat behöver göras förutom att förflytta sig till sängen (inga klädbyten, ingen tandborstning eller liknande). Men det bara går inte att resa sig ur soffan. Jättekul att vara skittrött på jobbet dagen efter för att det tog 3,5 tim att gå och lägga sig.

Det där känner jag igen mig i. Nu har jag ju ingen autismdiagnos (än, det ska ju dock utredas). Jag kan också bli sittande och ja, bara vara liksom. Det gör ju inte heller saken lättare när jag redan är trött konstant hela tiden

 

[Saeta]

Är det just att få omgivningen att förstå som du ser som problemet? Eller är problemet svårigheten att komma iväg? Vilket är det du vill höra andras lösningar på?

Båda, verkligen!

 

[Saeta]

Jag hade en spärr, i över tio år. Hade intalat mig själv att går inte, kan inte, tyckte själv att jag var misslyckad och värdelös och det blev ju absolut inte bättre av att ständigt misslyckats.

Har avslutat cirka 10 praktiker. Två har jag inte ens påbörjat.
Sen fick jag barn, genomgick ett av mina värsta år någonsin med depression. Fick komplex ptsd som diagnos för bara några månader sen och har plötsligt börjat förstå mig själv bättre pga den. Har sen innan ADD med inslag av autism.

I mars påbörjade jag en praktik som jag trivs grymt bra på. Hade panik första dagen då jag skulle åka kollektivt vilket inte hänt på typ tio år. Ville helst vända hem och skita i allt men andades i fyrkant och upprepade "jag kan visst". Nu åker jag buss utan problem både dit och hem. Vissa mornar har jag lust att bara ge upp men det är ADDn som talar. Det gäller att jag då upprepar "jag kan". Börjar jag tänka negativt är det genast kört igen.

Sen gäller det att jag får anpassa min praktik efter det jag orkar. Att inte börja för hårt så att säga. Att sätta upp rimliga mål. Jag praktiserar 6h/vecka. Det är lagom just nu.

Hur vet du hur mycket du orkar? Eller är det något du planerar från dag till dag? Angående praktiken alltså. Är det så att du har 6 fasta timmar i veckan, eller är det timmar du kan välja själv utifrån hur du mår?

 

[mandalaki]

Jag hade ju inte gjort den här tråden om jag inte ville ha tips eller höra om folk med liknande erfarenheter...

Vad bra! Funderar du över hur du kan använda tipsen för din egen del då?

 

[Saeta]

Tex VÄLDIGT bra att tänka på när man får mycket komplimanger av helt fel man.

Är det något internt mellan dig och @Sleepy eller vad menar du?