Silverkedjan
Trådstartare
Sv: Delat boende på olika orter när skolan börjar - hur???
Lite lite datortid bara, hinner inte svara alla.
Nej, jag tror inte vi plåstrar på oss på Vidar. Jag tror att både jag och sambon är tillräckligt medvetna och "proffsiga" för att bara stötta hans pappakontakt och inte på något enda sätt kväva honom och ge honom skuldkänslor för att han är borta från OSS.
Däremot har pappan gjort det sedan skolan började genom att säga att han har sån barnbrist och längtar så mycket att han plötsligt kommer varje halv vecka och det tynger V att känna att han måste välja, inte mellan pappan och OSS som kärlekstörstande familj (här finns kärlek så det räcker till alla ändå) utan mellan pappan och hela kitet här med KOMPISAR, skola och det vardagliga nätverk han har här.
Att fråga Vidar om han VILL att pappa ska komma och hämta är som att fråga lillebror om han vil ha lördagsgodis ! Så klart han ALLTID svarar JAAA ! Han är inte vuxen nog att se konsekvenserna, att koppla ihop att bekräftelsen att pappa vill ha honom betyder att han förlorar fotfästet i kompisgruppen.
Måndagarna är så viktiga i skolan. Han kommer tillbaka på tis eller onsdag och då har alla startat och lärt sig veckans projekt och han LIGGER ALLTID EFTER och är utanför i de grupper som bildats.
Det är liksom ingen drömstart för en hypersocial 6-åring.
Den här kraschen när han blev totalt ohanterbar i skolan och regredierade 3 år på tre veckor kunde jag kanske förutsett - men jag VISSTE ju inte att det skulle bli så mycket pappatid eftersom vi inte hade PLANERAT det, det var pappans behov och plötsligt mer lediga tid som styrde och vi hade ingen möjlighet att överblicka det eftersom vi levt dag för dag bara.
Men det fungerar inte längre. Jag har länge sagt att V måste få mer struktur och VETA sitt schema längre fram än en halv vecka (med osäkra ändringar) men pappan ser inte problemet eftersom han alltid lever så.
Det går inte att planera tex att han stannar och är med på tivoli som sist för han hade bråttom i väg på jobbresa och hämtade liksom upp V i farten.
Sånt VET vi aldrig innan och även om vi fått besked så ändras de så ofta så jag vågar inte vidarebefordra dem till barnet för att han ska slippa bli sviken.
Apropå om det är våra krav på att få kärlek och tid med barnet som kväver honom:
Mitt lidande har inte varit för att barnet var borta, jag var först BARA glad för hans skull för att pappan prioriterat honom mer !!! Vi är ALLTID positiva till pappakontakten och har ofta kört ner, fikar ihop, har bott över där och brukat mötas på halva vägen när det skulle blivit för sent annars. Alltså, en period hade vi bensinräknigar på över 10000/mån och då kör vi inte i vardagen.
Mitt lidande kom NU när barnet kraschar och är olyckligt. Jag har både varit och jobbat med olyckliga barn och det är sonens TILLSTÅND som jag som läkare vet är tecken på en ALLVARLIG situation som krossar mitt hjärta, inte att han är borta så jag saknar honom, det kan jag hantera för mig själv.
Motsättningen är inte mellan pappatid och mammatid utan mellan en harmonisk skolgång på lika villkor som kompisarna och ett flackande "dubbelliv" där han inte kan hinna vara hel någonstans.
Många här beskriver hur barnen mår skit hela "0-året" för att de pendlar och bor på olika orter och att det sedan löser sig i 1:an för att de då har skolplikt och MÅSTE gå över till ett regelbundet system med tex varannan helg där barnet får ha sin vardag i samma kompisgäng.
Jag tänker inte ställa upp på att mitt barn ska må skit ett år i onödan.
Visst finns det en bakgrund som är förståelig till pappans beteende. Tex flyttade HANS pappa 25 mil när HAN var ett år, och levde sedan ett oregelbundet fritt försäljarliv på vägarna tills han dog bakom ratten.
Men Vidars pappa vet då också hur det är att må skit när man är liten och vara sliten mellan olika lojaliteter.
Vi måste BRYTA det arvet, det behöver inte gå en generation till.
Vilket vi som föräldrar får vara smarta nog att styra upp för barnet så BARNET inte tvingas ta ansvar för helt OMÖJLIGA val.
Lite lite datortid bara, hinner inte svara alla.
Nej, jag tror inte vi plåstrar på oss på Vidar. Jag tror att både jag och sambon är tillräckligt medvetna och "proffsiga" för att bara stötta hans pappakontakt och inte på något enda sätt kväva honom och ge honom skuldkänslor för att han är borta från OSS.
Däremot har pappan gjort det sedan skolan började genom att säga att han har sån barnbrist och längtar så mycket att han plötsligt kommer varje halv vecka och det tynger V att känna att han måste välja, inte mellan pappan och OSS som kärlekstörstande familj (här finns kärlek så det räcker till alla ändå) utan mellan pappan och hela kitet här med KOMPISAR, skola och det vardagliga nätverk han har här.
Att fråga Vidar om han VILL att pappa ska komma och hämta är som att fråga lillebror om han vil ha lördagsgodis ! Så klart han ALLTID svarar JAAA ! Han är inte vuxen nog att se konsekvenserna, att koppla ihop att bekräftelsen att pappa vill ha honom betyder att han förlorar fotfästet i kompisgruppen.
Måndagarna är så viktiga i skolan. Han kommer tillbaka på tis eller onsdag och då har alla startat och lärt sig veckans projekt och han LIGGER ALLTID EFTER och är utanför i de grupper som bildats.
Det är liksom ingen drömstart för en hypersocial 6-åring.
Den här kraschen när han blev totalt ohanterbar i skolan och regredierade 3 år på tre veckor kunde jag kanske förutsett - men jag VISSTE ju inte att det skulle bli så mycket pappatid eftersom vi inte hade PLANERAT det, det var pappans behov och plötsligt mer lediga tid som styrde och vi hade ingen möjlighet att överblicka det eftersom vi levt dag för dag bara.
Men det fungerar inte längre. Jag har länge sagt att V måste få mer struktur och VETA sitt schema längre fram än en halv vecka (med osäkra ändringar) men pappan ser inte problemet eftersom han alltid lever så.
Det går inte att planera tex att han stannar och är med på tivoli som sist för han hade bråttom i väg på jobbresa och hämtade liksom upp V i farten.
Sånt VET vi aldrig innan och även om vi fått besked så ändras de så ofta så jag vågar inte vidarebefordra dem till barnet för att han ska slippa bli sviken.
Apropå om det är våra krav på att få kärlek och tid med barnet som kväver honom:
Mitt lidande har inte varit för att barnet var borta, jag var först BARA glad för hans skull för att pappan prioriterat honom mer !!! Vi är ALLTID positiva till pappakontakten och har ofta kört ner, fikar ihop, har bott över där och brukat mötas på halva vägen när det skulle blivit för sent annars. Alltså, en period hade vi bensinräknigar på över 10000/mån och då kör vi inte i vardagen.
Mitt lidande kom NU när barnet kraschar och är olyckligt. Jag har både varit och jobbat med olyckliga barn och det är sonens TILLSTÅND som jag som läkare vet är tecken på en ALLVARLIG situation som krossar mitt hjärta, inte att han är borta så jag saknar honom, det kan jag hantera för mig själv.
Motsättningen är inte mellan pappatid och mammatid utan mellan en harmonisk skolgång på lika villkor som kompisarna och ett flackande "dubbelliv" där han inte kan hinna vara hel någonstans.
Många här beskriver hur barnen mår skit hela "0-året" för att de pendlar och bor på olika orter och att det sedan löser sig i 1:an för att de då har skolplikt och MÅSTE gå över till ett regelbundet system med tex varannan helg där barnet får ha sin vardag i samma kompisgäng.
Jag tänker inte ställa upp på att mitt barn ska må skit ett år i onödan.
Visst finns det en bakgrund som är förståelig till pappans beteende. Tex flyttade HANS pappa 25 mil när HAN var ett år, och levde sedan ett oregelbundet fritt försäljarliv på vägarna tills han dog bakom ratten.
Men Vidars pappa vet då också hur det är att må skit när man är liten och vara sliten mellan olika lojaliteter.
Vi måste BRYTA det arvet, det behöver inte gå en generation till.
Vilket vi som föräldrar får vara smarta nog att styra upp för barnet så BARNET inte tvingas ta ansvar för helt OMÖJLIGA val.
