Sv: Delat boende på olika orter när skolan börjar - hur???
Jag har varit ett "varannan-helg-barn, varannan-jul-barn, halva-loven-barn" osv sedan jag var 2 år gammal.
Min styvfar fanns där från början och fick "papparollen" medans min biologiska pappa blev något av ett andningshål.
Det jag vill säga är att jag inte tycker att du behöver ha dåligt samvete för din pojkes skull om du beslutar dig för att slå ner näven i bordet och bestämma att det är varannan helg som gäller. Ja, Vidar blir förmodligen lite ledsen över att inte kunna träffa pappa lika ofta, MEN det är lättare för honom att ta det än att på det här viset "driva fram" en protest från honom själv. För han är på väg åt det hållet... Antingen bryter han ihop eller så börjar han bråka och vägra åka någonstans.
Förmodligen blir det en lättnad för honom att få fasta rutiner, när han vant sig, eftersom han tydligen går och grubblar och oroar sig mycket idag.
I en utopi kan ett barn alltid få 50/50 av två separerade föräldrar (egentligen finns väl inga sådana där), men vi lever sällan i en sådan.
Min prioritering:
* stabil grundsituation dvs "fast punkt", hem, skola, kompisar.
* god och öppen kontakt med pappan. Låt Vidar veta att han alltid kan ringa, maila, prata i webtelefon med pappa när han vill utan att behöva ha dåligt samvete gentemot er för detta.
Han kanske inte träffar pappa lika ofta, men pappa blir ändå väldigt speciell.
Se till det är du som tar beslutet (hur överjävligt det än känns) än att tvinga Vidar att göra det.
(Jag har förövrigt en kanonkontakt med min pappa idag eftersom jag alltid vetat att jag var välkommen dit och han finns där om/när jag behöver honom. Flyttade dit när jag 16, på eget initativ.)
Att ni ska flytta närmare pappan låter helgalet. Du har, vad det låter som, gjort allt i din makt för att underlätta för Vidars pappa (och för Vidar) - och ändå fortsätter han ställa krav. Och inte mår Vidar bra ändå.
Fint namn på en pojke btw.
Jag har varit ett "varannan-helg-barn, varannan-jul-barn, halva-loven-barn" osv sedan jag var 2 år gammal.
Min styvfar fanns där från början och fick "papparollen" medans min biologiska pappa blev något av ett andningshål.
Det jag vill säga är att jag inte tycker att du behöver ha dåligt samvete för din pojkes skull om du beslutar dig för att slå ner näven i bordet och bestämma att det är varannan helg som gäller. Ja, Vidar blir förmodligen lite ledsen över att inte kunna träffa pappa lika ofta, MEN det är lättare för honom att ta det än att på det här viset "driva fram" en protest från honom själv. För han är på väg åt det hållet... Antingen bryter han ihop eller så börjar han bråka och vägra åka någonstans.
Förmodligen blir det en lättnad för honom att få fasta rutiner, när han vant sig, eftersom han tydligen går och grubblar och oroar sig mycket idag.
I en utopi kan ett barn alltid få 50/50 av två separerade föräldrar (egentligen finns väl inga sådana där), men vi lever sällan i en sådan.
Min prioritering:
* stabil grundsituation dvs "fast punkt", hem, skola, kompisar.
* god och öppen kontakt med pappan. Låt Vidar veta att han alltid kan ringa, maila, prata i webtelefon med pappa när han vill utan att behöva ha dåligt samvete gentemot er för detta.
Han kanske inte träffar pappa lika ofta, men pappa blir ändå väldigt speciell.
Se till det är du som tar beslutet (hur överjävligt det än känns) än att tvinga Vidar att göra det.
(Jag har förövrigt en kanonkontakt med min pappa idag eftersom jag alltid vetat att jag var välkommen dit och han finns där om/när jag behöver honom. Flyttade dit när jag 16, på eget initativ.)
Att ni ska flytta närmare pappan låter helgalet. Du har, vad det låter som, gjort allt i din makt för att underlätta för Vidars pappa (och för Vidar) - och ändå fortsätter han ställa krav. Och inte mår Vidar bra ändå.
Fint namn på en pojke btw.
Senast ändrad: