Visst kan det vara så i vissa fall, men då tänker jag att en medveten man kan nämna det för vännerna/kollegorna när han pratar med dem. Säga åtminstone att hon inte behöver men gärna vill, istället för att framställa det som en självklar grej som kvinnor gör av rent intresse.Min fd svärmor är sån där. I hennes fall handlar det inte så mycket om att mitt ex, som annars är en mycket kapabel person, inte klarar eller vill, utan det handlar mer om att han låter henne hållas. För i grund och botten gör hon det där för att känna sig behövd. Det blev bättre när hennes äldsta son skaffade barn så hon fick barnbarn att ro om, men hennes syfte med livet försvann liksom när mitt ex, som är yngst, flyttade hemifrån. Tyvärr. Hon och jag har pratat mycket om detta och hon gjorde sina barn till sin hobby. Hon jobbade heltid och sen var det bara barnen som gällde. Nu när de är över 40 år gamla, har egna barn etc, så finner hon att hennes liv inte har så stort syfte längre. Att hon liksom är klar.
Det är en typisk kvinnofälla tror jag, tillsammans med att hon har väldigt stort kontrollbehov. För hennes man, tillika pappa till barnen, är väldigt bra på att ta hand om hus och hem och han är fullt kapabel. Han har dessutom lite myror i brallan och måste ha någonting att göra hela tiden, så han fixar och pular med någonting mest hela tiden.
För mig spelar det stor roll hur man pratar om vad andra gör. Har tex män i min närhet vars föräldrar tveklöst fastnat i negativa, stereotypa könsroller. Men då, när männen nämner något sådant så gör de det på ett sätt som gör det tydligt att de inte tycker om det. Jag skulle aldrig välja bort de männen för att deras föräldrar är som de är.