Tack fina ni!
Det var verkligen inte såhär jag hade tänkt mig att det skulle gå till när jag skulle falla för någon. Jag tänkte att jag skulle träffa någon som skulle ta mig med storm, och sen skulle det vara happily ever after därifrån. Inte att jag skulle ha känt att han inte är rätt för mig så länge, sagt till alla mina vänner att han inte är rätt för mig, och dessutom under flera månader visat honom precis alla mina ofördelaktiga sidor. Jag har funderat på varför jag kände så länge att han inte var rätt, och har kommit fram till att han faktiskt inte har varit det. Vår "casual" stämpel gjorde att vi enbart sågs två kvällar i veckan och hade sex, sedan var vi med andra. Vi pratade inte om oss, känslor, eller viktiga saker överlag. Vi umgicks inte med varandras vänner och jag fick aldrig se honom i andra sammanhang än hemma i soffan. Han hade inte det där lystret i blicken som han har nu. Helt enkelt så hade vi inte skapat rätt miljö för den typen av känslor att växa. Jag är glad över att han fyllemessade den där gången när jag var ute med någon annan och sa att han ville att vi bara skulle träffa varandra, och att jag samma vecka fick erbjudande om spermadonation så att allt ställdes på sin spets och vi tvingades till någon form av beslut. Att gå med på att bara dejta honom är nog det bästa beslutet jag kunde ta, även om det gav mig grav panik under en tid. Han blev annorlunda och började öppna upp sig, vi började träffa varandras vänner och jag fick se honom genom deras ögon, vi började prata om oss två, jag började prioritera honom och visa vad jag känner, hans blick började förändras när han såg på mig och det gav mig fjärilar i magen.
Varför skriver jag allt det här då? Jo, för jag vill bara berätta att det inte alltid är fel person man har träffat bara för att man inte får till det. Mitt huvud var någon annanstans och vårt tidigare upplägg skapade distans mellan oss. Det där med att man ibland bara måste blunda och hoppa var onekligen sant i mitt fall. Jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon på traven att våga göra samma sak.
och känner igen mig så i din beskrivning. Har dejtat en karl ett tag nu, och vi ses på samma sätt. Det blir verkligen en distans av det. I början tyckte jag det var bra, nu känner jag att jag vill mer. Så försökte putta det lite ditåt men lyckades inte. Tills vi tog en diskussion om det och han ”erkände” att det är en medveten strategi från hans sida för att han är livrädd för att bli kär...och framför allt att det då ska vara obesvarat. 
Och följer aldrig 
