Inte så mycket good news i den här tråden nu. Önskar att jag hade det, och egentligen hade det väl kunnat vara det och man sett objektivt på det. Jag har ju hånglat och legat med "kompis" för första gången. Men det känns bara åt helvete!
Igår var okej. Det var kul att ses igen, vi babblade och skrattade i köket, sen blev det lite tyst och spänt i soffan när vi satt och väntade på den andras initiativ. Jag tog tag i det och smekte hans arm. Han gav mig en kram. Jag gav honom en kyss. Och sen hoppade vi rätt snart i säng, var aldrig tal om annat. Det var riktigt skönt sex, nervöst självklart, men bra för att vara en första gång tyckte jag. Han verkade också nöjd. Det var sent och vi somnade med en gång.
Så i morse - minimalt med morgongos, gick upp typ direkt. Nåt litet missförstånd vid frukosten som gjorde att det kändes lite dumt. Så for vi in till stan och hängde ett par timmar, några små tafatta närhetsförsök emellanåt från oss båda. Men jag blev bara mer och mer spänd. Hade trott att vi skulle hänga hela dan, men så blev han inringd på jobb imorgon och kände sig stressad och ville hem och fixa med grejer/ta det lugnt. Eller så var han bara trött på att hänga med mig som var så spänd och stel och tråkig. Helt bortblåst den coola och roliga tjejen som hade avslappnat häng med honom tre dar förra veckan. Jag hade nog behövt få landa i hans famn en stund och lugna mig lite, men det blev bara en kort hejdåpuss i bilen innan vi skildes åt. Därefter ångest.
Jag fattar inte riktigt vad som händer. Eller delvis förstår jag det, att det handlar om förväntningar, och känsla av obalans, att jag upplever att jag vill mer och gjort mig sårbar. Väntar bara nu på att få ett sms där han skriver att det nog inte funkar mellan oss...
Eftersom jag fick den här spända känslan även med A börjar jag nu tänka att jag kanske har nåt låst läge och det kommer aldrig att funka, att så fort jag vill nåt så förstör jag det genom att inte kunna vara mig själv med personen. Jag kanske inte ska dejta. Eller bara dejta såna jag bara vill ligga med. Vill så gärna bli kär, men kanske inte är i fas för nåt sånt just nu.
Om det nu inte redan är kört med "kompis" hur sjutton lyckas jag bryta de här negativa tankarna så att det känns bra när vi ses nästa gång?
Tröstar mig med att utväxla långa meddelanden med en tindermatch som började skriva till mig nu. Flyt i skrivandet, flera viktiga saker gemensamt, och vi har barn i samma ålder, stort plus. Men egentligen orkar jag inte tänka på att träffa en till ny person och gå igenom samma sak...
Jag har aldrig telefonen på i stallet och det kan lätt gå upp i 4 timmar på helgerna. Sen ska man tänka ut något finurligt att svara oxå 
