Dejtingtråden 34

[_Taggis_]

Ja då hade jag backat direkt. Skulle inte lita på någon som beter sig så.

Det gör jag inte heller. Och det är ju lite av mitt grundproblem - tillit. Men å andra sidan tänker jag att jag kan ju träna på annat än att skapa ett förhållande, som att ta in folk i mitt hem, eller nåt

 

[_Taggis_]

Men hur umgås ni då?
Tycker det verkar jätteskumt att prata om allt utom civilstatus

Vi bor 20 mil från varann så vi kan inte hänga dagligen på jobbet. Eller efter jobbet. Vi ses när han har vägarna förbi, han är nån sorts konsult kan man säga. Jobbar lite överallt.

Men ja, verkligen. Det är det skummaste av allt. Hade det nu inte varit för att jag snokat reda på sambon hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat veta att hon fanns. Han pratar aldrig nånsin om henne, om nåt "vi" som gör saker på semstrar osv. Aldrig. Däremot vet jag jättemkt om vad han gör själv, vad han och hans polare gör osv osv.
Jag skyltar ju inte om mitt civilstånd heller, det är rätt uppenbart att jag är singel. Det är ju mer naturligt att man nämner en sambo än att man inte nämner nån som inte finns.

 

[Tonto]

Vi bor 20 mil från varann så vi kan inte hänga dagligen på jobbet. Eller efter jobbet. Vi ses när han har vägarna förbi, han är nån sorts konsult kan man säga. Jobbar lite överallt.

Men ja, verkligen. Det är det skummaste av allt. Hade det nu inte varit för att jag snokat reda på sambon hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat veta att hon fanns. Han pratar aldrig nånsin om henne, om nåt "vi" som gör saker på semstrar osv. Aldrig. Däremot vet jag jättemkt om vad han gör själv, vad han och hans polare gör osv osv.
Jag skyltar ju inte om mitt civilstånd heller, det är rätt uppenbart att jag är singel. Det är ju mer naturligt att man nämner en sambo än att man inte nämner nån som inte finns.

Tycker det låter som 1000 röda flaggor för mig och att det här inte är en person som är bra att umgås med om man redan har problem med tillit osv.

 

[Kiwifrukt]

Vi bor 20 mil från varann så vi kan inte hänga dagligen på jobbet. Eller efter jobbet. Vi ses när han har vägarna förbi, han är nån sorts konsult kan man säga. Jobbar lite överallt.

Men ja, verkligen. Det är det skummaste av allt. Hade det nu inte varit för att jag snokat reda på sambon hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat veta att hon fanns. Han pratar aldrig nånsin om henne, om nåt "vi" som gör saker på semstrar osv. Aldrig. Däremot vet jag jättemkt om vad han gör själv, vad han och hans polare gör osv osv.
Jag skyltar ju inte om mitt civilstånd heller, det är rätt uppenbart att jag är singel. Det är ju mer naturligt att man nämner en sambo än att man inte nämner nån som inte finns.

Alltså just det här har jag också funderat på. Jag lärde mig rätt fort vad mina kollegors män (jag har bara heterosexuella kvinnliga kollegor som lever i kärnfamilj, därav ordet män) och barn heter, för det är personer de pratar om väldigt ofta (läs: hela tiden). Precis i början sa de så klart ”min man/sambo” eller ”min son” när de pratade med just mig som var ny, men när de pratade med varandra sa de namnen så jag lärde mig ju också av att lyssna. Och så har det varit på alla ställen jag har varit på, alla pratar så klart om det som de har närmast, sin familj.

Utom en person. Pratade hen om ”vi” så var det hen och hens barn. Alternativt hen, hens barn och hens ena förälder som hjälpte till väldigt mycket med barnen. Aldrig om sambon. Inte ett enda ord. Personen åkte till och med på semester med barnen och föräldern utan partnern. Partnern var till och med på jobbet vid några tillfällen så det var tydligt att denne fanns, men det var inget min kollega pratade om. Hen pratade dock mycket om saker hen gjort hemma eller med barnen så det var inte så att hen inte pratade privata saker alls. Fick en väldigt stark känsla av att det förhållandet inte var så bra och att anledningen till att partnern kom ner till jobbet var för att svartsjuke-bevaka sin partner så hen inte flirtade med någon annan, typ.

 

[_Taggis_]

Tycker det låter som 1000 röda flaggor för mig och att det här inte är en person som är bra att umgås med om man redan har problem med tillit osv.

Så är det. Men jag har ju ett försprång eftersom jag känner till mer om honom än han vet om. Tror han är jag är dum så tror han fel. Jag är bara en väldigt duktig iakttagare.
Man kan ju se det lite som ett projekt i människokännedom, om inte annat kan det ju övertyga en om att ja, karlar är helt enkelt opålitliga och då behöver man ju aldrig tro annat eftersom dom överbevisar sig gång efter annan. Jag har alltid utgått från att det där är dött lopp oavsett jag gillar honom eller ej. Men har jag nåt bättre för mig? - Nej.

 

[_Taggis_]

Alltså just det här har jag också funderat på. Jag lärde mig rätt fort vad mina kollegors män (jag har bara heterosexuella kvinnliga kollegor som lever i kärnfamilj, därav ordet män) och barn heter, för det är personer de pratar om väldigt ofta (läs: hela tiden). Precis i början sa de så klart ”min man/sambo” eller ”min son” när de pratade med just mig som var ny, men när de pratade med varandra sa de namnen så jag lärde mig ju också av att lyssna. Och så har det varit på alla ställen jag har varit på, alla pratar så klart om det som de har närmast, sin familj.

Utom en person. Pratade hen om ”vi” så var det hen och hens barn. Alternativt hen, hens barn och hens ena förälder som hjälpte till väldigt mycket med barnen. Aldrig om sambon. Inte ett enda ord. Personen åkte till och med på semester med barnen och föräldern utan partnern. Partnern var till och med på jobbet vid några tillfällen så det var tydligt att denne fanns, men det var inget min kollega pratade om. Hen pratade dock mycket om saker hen gjort hemma eller med barnen så det var inte så att hen inte pratade privata saker alls. Fick en väldigt stark känsla av att det förhållandet inte var så bra och att anledningen till att partnern kom ner till jobbet var för att svartsjuke-bevaka sin partner så hen inte flirtade med någon annan, typ.

Ja det är intressant. Jag som bara jobbar med män har ingen aning om vad deras fruar och barn heter. Eller ja, vissa av dem. Men väldigt långt ifrån alla. Vissa vet jag inte ens om de är singlar, särbo, sambo, gifta eller vad de är. Jag får för mig att det helt enkelt inte är nåt män i grupp talar mkt om, generellt. Jag har i vart fall missat de männen som gör det i grupp.

Jag får nog dessvärre erkänna att jag aldrig talat om mina respektive heller, med folk som inte känner dem på ett eller annat vis. Det har aldrig varit naturligt för mig. Jag har nämnt dem kanske nån gång ,men mkt sällan. Jag har aldrig haft nån relationsstatus på fb heller, det störde mitt ex enormt. Han blev sur för att jag inte hade honom på status eller taggade honom i inlägg. Han kände sig osynlig. Jag vet inte om det var befogat eller ej, jag har sett mina relationer som min privatsak, inte nåt jag måste basunera ut till världen likt en ägodel... typ "har ett förhållande med xxx" - Jaha, vem bryr sig vem jag är ihop med?

Har jag haft för avsikt att vara otrogen? -Nej. Har jag misstankar om de som agerar som mig - Ja.

 

[Flixon]

Jag har, inte bara en utan två gånger, påbörjat en relation med någon som inte helt avslutat sin gamla relation än men då har det också varit med öppna kort, och det har med all tydlighet förmedlats från bådas håll att det inte handat om något tillfälligt ligg eller långvarig otrohetsaffär, utan de "gamla" relationerna har avslutats snarast möjligt.

Har inte riktigt analyserat mig själv nog för att förstå varför jag hamnat i dessa lägen, kanske ser jag dem som redan kvalitetskontrollerade? Eller så är det som någon var inne på, att det känns tryggt att umgås med någon som det ändå inte "kan" hända något med, men så utvecklas det ändå känslor efter hand.

 

[Kiwifrukt]

Ja det är intressant. Jag som bara jobbar med män har ingen aning om vad deras fruar och barn heter. Eller ja, vissa av dem. Men väldigt långt ifrån alla. Vissa vet jag inte ens om de är singlar, särbo, sambo, gifta eller vad de är. Jag får för mig att det helt enkelt inte är nåt män i grupp talar mkt om, generellt. Jag har i vart fall missat de männen som gör det i grupp.

Jag får nog dessvärre erkänna att jag aldrig talat om mina respektive heller, med folk som inte känner dem på ett eller annat vis. Det har aldrig varit naturligt för mig. Jag har nämnt dem kanske nån gång ,men mkt sällan. Jag har aldrig haft nån relationsstatus på fb heller, det störde mitt ex enormt. Han blev sur för att jag inte hade honom på status eller taggade honom i inlägg. Han kände sig osynlig. Jag vet inte om det var befogat eller ej, jag har sett mina relationer som min privatsak, inte nåt jag måste basunera ut till världen likt en ägodel... typ "har ett förhållande med xxx" - Jaha, vem bryr sig vem jag är ihop med?

Har jag haft för avsikt att vara otrogen? -Nej. Har jag misstankar om de som agerar som mig - Ja.

För min del, på tidigare arbetsplatser, har manliga kollegor också pratat om sina familjer, kanske inte så mycket som mina nuvarande kollegor men ändå så pass att jag lärt mig namnen. Men har innan varit på rätt små arbetsplatser också, då blir det så klart mer familjärt. Det var väl lite därför den kollegan stack ut så mycket.

Själv är jag annars väldigt privat och skulle nog inte vara bekväm att prata om såna saker vid fikabordet eller basunera ut det på Facebook. Men jag har typ alltid varit singel så jag har aldrig behövt ta ställning till det heller.

 

[Eurydome]

Så är det. Men jag har ju ett försprång eftersom jag känner till mer om honom än han vet om. Tror han är jag är dum så tror han fel. Jag är bara en väldigt duktig iakttagare.
Man kan ju se det lite som ett projekt i människokännedom, om inte annat kan det ju övertyga en om att ja, karlar är helt enkelt opålitliga och då behöver man ju aldrig tro annat eftersom dom överbevisar sig gång efter annan. Jag har alltid utgått från att det där är dött lopp oavsett jag gillar honom eller ej. Men har jag nåt bättre för mig? - Nej.

Jag hoppas bara att han inte är som den förra - att han ger dig förhoppningar och sen fegar ur när det blir allvar. Du förtjänar verkligen att träffa en bra person.

 

[athena_arabians]

För min del, på tidigare arbetsplatser, har manliga kollegor också pratat om sina familjer, kanske inte så mycket som mina nuvarande kollegor men ändå så pass att jag lärt mig namnen. Men har innan varit på rätt små arbetsplatser också, då blir det så klart mer familjärt. Det var väl lite därför den kollegan stack ut så mycket.

Själv är jag annars väldigt privat och skulle nog inte vara bekväm att prata om såna saker vid fikabordet eller basunera ut det på Facebook. Men jag har typ alltid varit singel så jag har aldrig behövt ta ställning till det heller.

Jag har ju nästan aldrig kollegor men på nuvarande arbetsplats (traditionell manligt dominerad industri) så pratar männen inte så mycket om sina familjer men på det de faktiskt säger så bryr de sig genuint och har en betydligt bättre kvinnosyn än vad jag förväntade mig (hej fördomar!).

Sedan tror jag väl inte att det nödvändigtvis är så hos alla män på den här arbetsplatsen men jag vet att de jobbar aktivt med sådana här frågor plus att vi har väl börjat komma bort från 1800-talstänk ändå.

 

[Flixon]

För min del, på tidigare arbetsplatser, har manliga kollegor också pratat om sina familjer, kanske inte så mycket som mina nuvarande kollegor men ändå så pass att jag lärt mig namnen. Men har innan varit på rätt små arbetsplatser också, då blir det så klart mer familjärt. Det var väl lite därför den kollegan stack ut så mycket.

Själv är jag annars väldigt privat och skulle nog inte vara bekväm att prata om såna saker vid fikabordet eller basunera ut det på Facebook. Men jag har typ alltid varit singel så jag har aldrig behövt ta ställning till det heller.

Samma här, på min arbetsplats upplever jag ingen större skillnad i hur mycket män respektive kvinnor pratar om sina eventuella familjer. Och kulturen på arbetsplatsen är nog generellt att vi pratar mycket, om allt och då inklusive familj. Det är också ett jobb som drar till sig utåtriktade, pratsamma och frågvisa personer, så det är nog inte helt konstigt

 

[_Taggis_]

Jag hoppas bara att han inte är som den förra - att han ger dig förhoppningar och sen fegar ur när det blir allvar. Du förtjänar verkligen att träffa en bra person.

Nja, dom är nog inte så lika. Det dom har gemensamt är att dom har en dragningskraft men är utdömda på förhand. Men eftersom jag vet om det med denna så är det nog ingen större fara på taket. Rent geografiskt kommer det nog ändå att lösa sig med tiden.

 

[Modest]

Så är det. Men jag har ju ett försprång eftersom jag känner till mer om honom än han vet om. Tror han är jag är dum så tror han fel. Jag är bara en väldigt duktig iakttagare.
Man kan ju se det lite som ett projekt i människokännedom, om inte annat kan det ju övertyga en om att ja, karlar är helt enkelt opålitliga och då behöver man ju aldrig tro annat eftersom dom överbevisar sig gång efter annan. Jag har alltid utgått från att det där är dött lopp oavsett jag gillar honom eller ej. Men har jag nåt bättre för mig? - Nej.

Men med tanke på vad du skrivit i tråden tidigare så känns det ju verkligen som att den här snubben återigen blir en självuppfyllande profetia i ditt dejtingliv? Han är ju så uppenbart otillgänglig, både praktiskt och emotionellt. Kanske se detta som en chans att bryta mönster istället?

 

[Bison]

Ja det är intressant. Jag som bara jobbar med män har ingen aning om vad deras fruar och barn heter. Eller ja, vissa av dem. Men väldigt långt ifrån alla. Vissa vet jag inte ens om de är singlar, särbo, sambo, gifta eller vad de är. Jag får för mig att det helt enkelt inte är nåt män i grupp talar mkt om, generellt. Jag har i vart fall missat de männen som gör det i grupp.

Jag får nog dessvärre erkänna att jag aldrig talat om mina respektive heller, med folk som inte känner dem på ett eller annat vis. Det har aldrig varit naturligt för mig. Jag har nämnt dem kanske nån gång ,men mkt sällan. Jag har aldrig haft nån relationsstatus på fb heller, det störde mitt ex enormt. Han blev sur för att jag inte hade honom på status eller taggade honom i inlägg. Han kände sig osynlig. Jag vet inte om det var befogat eller ej, jag har sett mina relationer som min privatsak, inte nåt jag måste basunera ut till världen likt en ägodel... typ "har ett förhållande med xxx" - Jaha, vem bryr sig vem jag är ihop med?

Har jag haft för avsikt att vara otrogen? -Nej. Har jag misstankar om de som agerar som mig - Ja.

Jag jobbar i en grupp med bara män, samtliga pratar om sina sambos/fruar/dejter. Jag vet vad de heter, även namn på barn och barnbarn. De vet vad min sambo heter och vad mina djur heter.
Partners är ju ofta en rätt stor del av livet så det blir ju himla märkligt att aldrig nämna dem

 

[Tonto]

Men med tanke på vad du skrivit i tråden tidigare så känns det ju verkligen som att den här snubben återigen blir en självuppfyllande profetia i ditt dejtingliv? Han är ju så uppenbart otillgänglig, både praktiskt och emotionellt. Kanske se detta som en chans att bryta mönster istället?

Ja precis. Det känns nästan som att avsiktligt skada sig själv.

 

[AraSlei]

Jag fattar verkligen inte det där
En man och kvinna kan tydligen inte vara vänner.
Min bästa vän är man, de kollegor från förra jobbet som jag har mest kontakt med och umgås med på fritiden är samtliga män.
Folk är så trångsynta

Verkligen så!
Jag har många killkompisar, kanske framförallt på grund av mitt jaktintresse, och jag vet inte hur många gånger jag fått höra skvaller om mig själv att jag träffar den eller den, fast vi är enbart vänner. Tröttsamt!

 

[_Taggis_]

Men med tanke på vad du skrivit i tråden tidigare så känns det ju verkligen som att den här snubben återigen blir en självuppfyllande profetia i ditt dejtingliv? Han är ju så uppenbart otillgänglig, både praktiskt och emotionellt. Kanske se detta som en chans att bryta mönster istället?

Eller så är det precis det jag gör? Tränar på att inte vara så rädd för att interagera, inte agera avvisande, vara lite öppen helt enkelt. Sånt som inte kommer naturligt för mig. Det är väl jättebra om en sån som jag kan få flirta lite avslappnat utan att känna att det kommer leda till nåt? Så verkar ju vanliga människor göra om vartannat, men aldrig jag.

Det är inte så att jag tror att det kommer bli nåt. Inte heller tackar jag nej till andra som ev skulle kunna dyka upp, för att jag sitter och hoppas på den här. Jag har ju haft ett förhållande i 2 år under tiden vi haft kontakt, och så försökte jag ju träffa den förra nitlotten. Den här har mest bara funnits i periferin och vi har träffats sporadiskt i samband med jobb under 5 år. Det är nu på senaste som det blivit mer frekvent så att säga, men likväl sitter jag inte här och tror att det kommer bli vi precis. Han är nog mer en katalysator för mig - nån att tänka lite på ibland i brist på annat, tex älta Dikeskörningen som jag annars hade lätt att göra en period.

 

[_Taggis_]

Ja precis. Det känns nästan som att avsiktligt skada sig själv.

Skulle nog inte riktigt dra det så långt att kalla det så. Det är inte precis så att jag är hans älskarinna.

 

[Tonto]

Skulle nog inte riktigt dra det så långt att kalla det så. Det är inte precis så att jag är hans älskarinna.

Nej, men du litar inte på män och tycker sådant här är jobbigt och väljer att bevisa att män inte går att lita på genom att umgås med en man som skriker röda flaggor i hela sitt beteende.

 

[Eurydome]

@_Taggis_

Jag vet ju inte om de är lika som personer men jag tycker att situationerna påminner väldigt mycket om varandra, och även till stor del hur du känner och resonerar, vad det här gör med dig liksom. Du funderar mycket över hans intentioner, hur han känner, vad han vill.

Du säger att du får se det här som ett projekt i människokännedom. Är det inte bättre att använda erfarenheterna som du redan har från den där som du kallar Dikeskörningen och använda dig av dem i den situationen som du är nu (som är så snarlik) så att du kan bryta innan du hamnar i samma destruktiva loop? Istället för att bara köra på och sen få bekräftat att det inte är meningen att du ska vara lycklig och män är opålitliga?

Han har ju redan nästlat sig in ordentligt. Och man behöver inte vara älskarinna för att en relation ska vara destruktiv. Lex Dikeskörningen.