Dejtingtråden 34

[Jojo]

OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom . Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.

Om du lever efter attraktionslagen så vet du antagligen varför du dras till honom.
Du behöver ändra din frekvens för att attrahera det du säger dig vilja attrahera.
Jag har också fastnat för fel killar, fäst mig med otillgängliga män och spelat kompis. Men det är ju för att jag inte vågat göra mig sårbar och hitta min man.
För knappt tre år sedan genomled jag ett snabbt men giftigt förhållande som på riktigt gav mig en spark i baken. Jag fick nog av dräggen. Jag lyssnade på många självhjälpsböcker om bland annat attraktionslagen. Så jag började leva efter den. Funderade på vad jag ville ha och började verkligen tänka på det dagligen. Plötsligt träffade jag en man som var nästan allt jag ville ha. En man som fick mig känna mig älskad. En man som älskade mig för precis den udda typ jag är. Som föredrog mina syniska åsikter och att jag helst inte ville vara bland folk och dra uppmärksamhet till mig. Vi ville samma saker och hade samma syn på livet. Jag tillät mig göra mig sårbar och det blev så jäkla bra!
Nu ledde inte förhållandet riktigt dit jag tänkt mig pga andra omständigheter men man måste vilja och våga för att ha chansen att hitta det också.

Jag tror att livet vill lära oss att tro på oss själva, att vi är goda nog att få det vi förtjänar. Vi är tillräckliga. Och att det finns någon som kommer älska oss för precis den vi är.

 

[SaraXX]

OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom . Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.

Jag har en kompis som lever med en kvinna och är tillsammans med en annan kvinna. Helt öppet från alla håll. Han hade dock rejäl ångest kring att ta upp det med sin sambo första gången.

Kan det vara något sådant?

 

[Bison]

OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom . Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.

Har ni pratat om sambon?
Annars är det väl ändå positivt att du har öppnat dig och känner förtroende får någon. Det visar ju på att du kan göra det, se det som övning.
Nu vet du lite mer vad du vill ha och hur du vill att det ska kännas.

Halvt kl.
Det behöver ju inte betyda så mycket att en manlig kollega visar intresse. Jag har blivit väldigt nära en av mina kollegor, jobbar bara med män.
Vi pratar många timmar vare pass, messar på fritiden osv.
Han har sambo, jag har sambo. Min sambo har dessutom börjat umgås med min kollega
Vi är bara en jäkligt bra match och tycker om varandra.

 

[Tonto]

OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom . Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.

Om han skulle vilja ngt mer utan att prata om sambon/ev öppen relation osv. skulle jag backa (springa åt andra hållet). Sådana män står jag inte ut med.

Men det finns såklart män som har bra kompisrelationer till kvinnor.

 

[Ceta]

OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom . Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.

Kan känna igen mig lite i din situation just nu. Vännen som nu blivit mer än en vän har jag också känt länge och kontakten har blivit mer och mer intensiv det senaste. Jag tyckte det kändes rätt flörtigt ett tag, men tänkte att det bara var i mitt huvud då jag vet att hen har sambo.

Tillslut kröp det fram att hen var kär i mig, och jag i hen, men ingen av oss vill att hen ska lämna sin sambo. Så nu går vi vidare i relationen på vårt eget sätt. Att sambon skulle veta om det och vara ok med det var en viktig grej för mig, och väntade med att fördjupa relationen tills de var överens.

Sen kanske den typen av ”lösning” inte alls passar dig. Mig passar den rätt bra just nu då jag måste vara singel för att få fortsätta min skaffa-barn-resa som jag påbörjat nu

 

[Kiwifrukt]

@_Taggis_
Nu kanske jag blandar ihop både dig och den här killen med någon helt annan användare och någon helt annan snubbe, men är detta personen som du egentligen inte vet om han har sambo, utan du antar det för att han hade det förut? I så fall hade jag nog börjat i den änden att faktiskt ta reda på hur det förhåller sig med den eventuella sambon. Nu får jag säkert ett ton skit för det här men jag bekänner mig lite till tron att alla förhållanden håller inte för evigt (det vill säga, någon som hade förhållande för fem år sen behöver nödvändigtvis inte ha det idag) och att förhållanden kan faktiskt ta slut för att en eller båda parter träffar någon annan och sen lever de lyckliga i alla sina dagar efter det. Man måste få göra slut om man är mer kär i någon annan, det är inte förbjudet att göra slut.

Jag träffade en kille för typ tio år sen som hade ett förhållande med en annan tjej när vi träffades. Min moral var tydligen högre än hans, för jag sa att jag inte ville inleda något eller träffa honom utanför den aktivitet där vi träffades (oskyldigt) annars, med andra ord, jag ligger inte med dig innan du gjort slut med sambon. Han tröttnade på att vänta på mig, men träffade en annan tjej under samma period, och sambon rök ut. De är idag gifta och har barn, så uppenbart gick det bra för dem (även om jag var bitter as hell precis när det hände).

Men ja. Jag har också en tendens att falla för upptagna killar. Om det beror på att det är "tryggare" eller om det bara är för att varenda jävla kille verkar vara upptagen redan, och de som inte är det är konstiga incels med bisarra intressen, horribel kvinnosyn och navelsträngen till mamsen i tryggt förvar, det låter jag vara osagt.

 

[Mineur]

Diskussionen om attraktionslagen fortsätter här: https://www.bukefalos.se/threads/attraktionslagen-utbruten-fran-dejtingtraden-34.1509525/

/Mod

 

[Kiwifrukt]

En kollega frågade idag om jag och en annan kollega är ihop, jag säg ut såhär och förklarade att vi är bästa vänner.

Det är visst fler som tror det, haha. Jag brukar klia hans huvud i soffan när vi har rast så dom kanske baserar det på det

Det här har hänt mig också. En kollega blev till och med arg på mig när jag sa att vi inte hade ett förhållande och att jag inte var intresserad av honom. Hon bara ”men varför har ni inte ett förhållande”? Eh, kanske för att jag inte är det allra minsta lilla kär i honom. När jag påtalade det för några andra kollegor, typ ”hej, Anna trodde att jag och X var ihop, hur knäppt?” bara stirrade de på mig och ”det trodde vi med…”.

Jag var verkligen inte kär i honom alls. Har förstått i efterhand att han nog var det däremot.

 

[Bison]

Det här har hänt mig också. En kollega blev till och med arg på mig när jag sa att vi inte hade ett förhållande och att jag inte var intresserad av honom. Hon bara ”men varför har ni inte ett förhållande”? Eh, kanske för att jag inte är det allra minsta lilla kär i honom. När jag påtalade det för några andra kollegor, typ ”hej, Anna trodde att jag och X var ihop, hur knäppt?” bara stirrade de på mig och ”det trodde vi med…”.

Jag var verkligen inte kär i honom alls. Har förstått i efterhand att han nog var det däremot.

Jag fattar verkligen inte det där
En man och kvinna kan tydligen inte vara vänner.
Min bästa vän är man, de kollegor från förra jobbet som jag har mest kontakt med och umgås med på fritiden är samtliga män.
Folk är så trångsynta

 

[Kiwifrukt]

Jag fattar verkligen inte det där
En man och kvinna kan tydligen inte vara vänner.
Min bästa vän är man, de kollegor från förra jobbet som jag har mest kontakt med och umgås med på fritiden är samtliga män.
Folk är så trångsynta

Eller hur! Mina bästa kollegor ever har alla varit män. Antal jag varit kär i: en. Antal jag inte varit kär i: väldigt många. Men en del är kvar i ”hihi, en tjej och en kille pratar, de är säkert käääära”-stadiet.

 

[_Taggis_]

Om du lever efter attraktionslagen så vet du antagligen varför du dras till honom.
Du behöver ändra din frekvens för att attrahera det du säger dig vilja attrahera.


Jag tror att livet vill lära oss att tro på oss själva, att vi är goda nog att få det vi förtjänar. Vi är tillräckliga. Och att det finns någon som kommer älska oss för precis den vi är.

Nja, lever efter kan jag nog inte alls påstå. Men jag svarade om det i den andra tråden, så slipper vi dra igång den debatt som jag bevisligen missat här, igen.

Ja jag hoppas det är så livet vill ha det

 

[_Taggis_]

Jag har en kompis som lever med en kvinna och är tillsammans med en annan kvinna. Helt öppet från alla håll. Han hade dock rejäl ångest kring att ta upp det med sin sambo första gången.

Kan det vara något sådant?

Ja det är lite så att man undrar det.

 

[_Taggis_]

Om han skulle vilja ngt mer utan att prata om sambon/ev öppen relation osv. skulle jag backa (springa åt andra hållet). Sådana män står jag inte ut med.

Men det finns såklart män som har bra kompisrelationer till kvinnor.

Men typ.

Detta är definitivt inte en kompis-grej. Eller så är jag fruktansvärt tondöv, men det tror jag inte faktiskt eftersom jag i alla andra fall inte alls har några som helst problem att tolka människor. Men vemfan vet. Dikeskörningen responderade ju på mitt uttalande ang att jag var trött på allt svammel, med att "jag vill bara vara vänner men du misstolkar allt". Jo tjena. Aldrig förr i hela mitt liv på snart 40 år har jag haft en med rena vän-intentioner som vill hångla och kramas, då är man mer KK. Inte kompis. Men ja, jag kan ha fel igen. Dom fyller ju för fan år på samma dag så de kanske har mkt gemensamt dessa två enda karlar i mitt liv som jag ej kunnat tolka

 

[_Taggis_]

Har ni pratat om sambon?
Annars är det väl ändå positivt att du har öppnat dig och känner förtroende får någon. Det visar ju på att du kan göra det, se det som övning.
Nu vet du lite mer vad du vill ha och hur du vill att det ska kännas.

Halvt kl.
Det behöver ju inte betyda så mycket att en manlig kollega visar intresse. Jag har blivit väldigt nära en av mina kollegor, jobbar bara med män.
Vi pratar många timmar vare pass, messar på fritiden osv.
Han har sambo, jag har sambo. Min sambo har dessutom börjat umgås med min kollega
Vi är bara en jäkligt bra match och tycker om varandra.

Nej, vi har inte talat om sambon. Jag vet inte hur jag på ett smidigt sätt skulle tagit upp det liksom? Jag känner just nu att jag lutar mig tillbaka och ser åt vilket håll båten går, självklart kommer inget att hända mellan utan att frågan tas upp. Och beroende på åt vilket håll det drar, så kommer jag att nämna det. Eller så rinner det ut i sanden. Ingen aning. Som det varit innan har det inte spelat så jäkla stor roll faktiskt, han har varit ett positivt inslag i mitt liv väldigt sporadiskt och mer i periferin. Men jag tycker numera inte att timslånga samtal om allt i hela livet (utom civil status) samt nu senaste hembesöket, är riktigt att hålla sig kvar i periferin. Därav min desto mera reaktion som behövde luftas här i tråden.

Vi umgås inte på det sätt du beskriver att du gör med din kollega. Jag har många såna kollegor då jag bara jobbat med män de sista åren och arbetsplatserna, men ingen av dem är på det här viset. Jag kan skilja på det.

 

[_Taggis_]

@_Taggis_
Nu kanske jag blandar ihop både dig och den här killen med någon helt annan användare och någon helt annan snubbe, men är detta personen som du egentligen inte vet om han har sambo, utan du antar det för att han hade det förut? I så fall hade jag nog börjat i den änden att faktiskt ta reda på hur det förhåller sig med den eventuella sambon. Nu får jag säkert ett ton skit för det här men jag bekänner mig lite till tron att alla förhållanden håller inte för evigt (det vill säga, någon som hade förhållande för fem år sen behöver nödvändigtvis inte ha det idag) och att förhållanden kan faktiskt ta slut för att en eller båda parter träffar någon annan och sen lever de lyckliga i alla sina dagar efter det. Man måste få göra slut om man är mer kär i någon annan, det är inte förbjudet att göra slut.

Jag träffade en kille för typ tio år sen som hade ett förhållande med en annan tjej när vi träffades. Min moral var tydligen högre än hans, för jag sa att jag inte ville inleda något eller träffa honom utanför den aktivitet där vi träffades (oskyldigt) annars, med andra ord, jag ligger inte med dig innan du gjort slut med sambon. Han tröttnade på att vänta på mig, men träffade en annan tjej under samma period, och sambon rök ut. De är idag gifta och har barn, så uppenbart gick det bra för dem (även om jag var bitter as hell precis när det hände).

Men ja. Jag har också en tendens att falla för upptagna killar. Om det beror på att det är "tryggare" eller om det bara är för att varenda jävla kille verkar vara upptagen redan, och de som inte är det är konstiga incels med bisarra intressen, horribel kvinnosyn och navelsträngen till mamsen i tryggt förvar, det låter jag vara osagt.

Nä du blandar inte ihop, det är precis han. Ja han hade sambo för 5 år sedan då jag kollade upp det genom att snoka. Och efter när han var här i söndags kunde jag verkligen inte släppa det, så igår var jag tamefan tvungen att snoka. Och det fick jag verkligen göra eftersom han inte var direkt lätthittad på sociala medier, men till slut så. Och ja, sambon verkar vara kvar, enligt hennes egen sida på fb. Själv har han inte mkt info om sig själv.
Nej jag tror inte heller alltid att relationer håller för evigt. Men den här verkar tydligen vara långvarig, typ 10 år. Jag räknar inte med att det kommer vara på nåt annat vis och jag är definitivt inte den som tänker gå in för att göra nåt åt det heller. Jag bara noterar i bakhuvudet hur det ligger till och hur han beter sig kring det, resten är upp till honom. Försöker han nåt med mig kommer jag att fråga. Tills vidare behöver jag inte ställa honom mot nån vägg, jag kan ha honom på det sätt han är nu med. Spelar inte så stor roll. Men det ligger i min natur att fundera kring hur folk är funtade även om jag inte tänker ställa till en scen kring det.

 

[_Taggis_]

Jag fattar verkligen inte det där
En man och kvinna kan tydligen inte vara vänner.
Min bästa vän är man, de kollegor från förra jobbet som jag har mest kontakt med och umgås med på fritiden är samtliga män.
Folk är så trångsynta

Jag har fler manliga vänner och bekanta än kvinnliga. Självklart är det inga bekymmer för nån av oss. Jag tror också att det är orsaken till att jag tycker detta är lite luddigt - jag vet hur det är när det är rent vänskapligt och när det är mer än så. Detta är defintivt mer än så.

 

[Kiwifrukt]

Nä du blandar inte ihop, det är precis han. Ja han hade sambo för 5 år sedan då jag kollade upp det genom att snoka. Och efter när han var här i söndags kunde jag verkligen inte släppa det, så igår var jag tamefan tvungen att snoka. Och det fick jag verkligen göra eftersom han inte var direkt lätthittad på sociala medier, men till slut så. Och ja, sambon verkar vara kvar, enligt hennes egen sida på fb. Själv har han inte mkt info om sig själv.
Nej jag tror inte heller alltid att relationer håller för evigt. Men den här verkar tydligen vara långvarig, typ 10 år. Jag räknar inte med att det kommer vara på nåt annat vis och jag är definitivt inte den som tänker gå in för att göra nåt åt det heller. Jag bara noterar i bakhuvudet hur det ligger till och hur han beter sig kring det, resten är upp till honom. Försöker han nåt med mig kommer jag att fråga. Tills vidare behöver jag inte ställa honom mot nån vägg, jag kan ha honom på det sätt han är nu med. Spelar inte så stor roll. Men det ligger i min natur att fundera kring hur folk är funtade även om jag inte tänker ställa till en scen kring det.

Hade det varit jag hade jag nog låtit bollen ligga hos honom, och hade det på något sätt hettat till så att det absolut inte går att missförstå så hade jag frågat honom rakt ut.

 

[Tonto]

Men typ.

Detta är definitivt inte en kompis-grej. Eller så är jag fruktansvärt tondöv, men det tror jag inte faktiskt eftersom jag i alla andra fall inte alls har några som helst problem att tolka människor. Men vemfan vet. Dikeskörningen responderade ju på mitt uttalande ang att jag var trött på allt svammel, med att "jag vill bara vara vänner men du misstolkar allt". Jo tjena. Aldrig förr i hela mitt liv på snart 40 år har jag haft en med rena vän-intentioner som vill hångla och kramas, då är man mer KK. Inte kompis. Men ja, jag kan ha fel igen. Dom fyller ju för fan år på samma dag så de kanske har mkt gemensamt dessa två enda karlar i mitt liv som jag ej kunnat tolka

Ja då hade jag backat direkt. Skulle inte lita på någon som beter sig så.

 

[Bison]

Nej, vi har inte talat om sambon. Jag vet inte hur jag på ett smidigt sätt skulle tagit upp det liksom? Jag känner just nu att jag lutar mig tillbaka och ser åt vilket håll båten går, självklart kommer inget att hända mellan utan att frågan tas upp. Och beroende på åt vilket håll det drar, så kommer jag att nämna det. Eller så rinner det ut i sanden. Ingen aning. Som det varit innan har det inte spelat så jäkla stor roll faktiskt, han har varit ett positivt inslag i mitt liv väldigt sporadiskt och mer i periferin. Men jag tycker numera inte att timslånga samtal om allt i hela livet (utom civil status) samt nu senaste hembesöket, är riktigt att hålla sig kvar i periferin. Därav min desto mera reaktion som behövde luftas här i tråden.

Vi umgås inte på det sätt du beskriver att du gör med din kollega. Jag har många såna kollegor då jag bara jobbat med män de sista åren och arbetsplatserna, men ingen av dem är på det här viset. Jag kan skilja på det.

Men hur umgås ni då?
Tycker det verkar jätteskumt att prata om allt utom civilstatus

 

[_Taggis_]

Hade det varit jag hade jag nog låtit bollen ligga hos honom, och hade det på något sätt hettat till så att det absolut inte går att missförstå så hade jag frågat honom rakt ut.

Ja självklart. Nåt annat förhållningssätt har jag inte. Därför luftar jag mina tankar här på buke och inte i verkligheten