Dejtingtråden 34

[AraSlei]

Barn är extremt viktigt för henne. Hon var ihop med en kille en kort period under hösten -20, så pass kort att vi aldrig hann träffa honom, innan han gjorde slut. Då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid (trots att det tog slut!) innan han dumpade henne. Nu har hon sambo sen i höstas, vi väntar bara på barnbeskedet. Hon är ung, under 25, men det är f-n ta mig inte okej att vräka ur sig vad som helst bara för det. Min moster sa till mamma när hon skulle ha mig "att nu hade du allt tur, det höll på att bli försent", men då var hon fjorton år. Är man fjorton tycker man ju typ att de som är arton är färdiga för döden.

Jag vet ju hur syrran är, är hon förbannad på någon annan så får vi i familjen alltid veta att vi lever. Just nu är hon förbannad på att vi inte vill gå på en kusins konfirmation (det som jag skrivit en tråd om här på forumet) och då är vi dumma i huvudet alla tre, jag "vägrar" skaffa kille slash barn, min andra brorsa "vägrar" flytta ihop med sin tjej och den tredje brorsan "vägrar" flytta hemifrån = vi borde skärpa oss. Vi är dessutom uppväxta på landet där de flesta i min ålder har stora barn idag, det var norm att få barn mellan 20 och 25 och jag är 32. I min gymnasieklass får de flesta barn nu.

I vanliga fall kan jag skaka av mig det. Men vid vissa tidpunkter blir man extra känslig och just nu är det en sån tidpunkt. Lite för att konfirmationen skapade det här snacket (igen....) då jag vet att föräldrarna till konfirmanden också tycker att jag är märklig (jag vet att de spekulerar om det är något fel på mig eller om jag egentligen är lesbisk för att jag aldrig får tag på en karl, jag vet, charmiga personer, ni kanske fattar varför jag inte vill gå dit?), de började tjata på mig när jag var sjutton att jag var tvungen att skaffa barn så att deras unge fick någon jämngammal att leka med. Jag var sjutton, vilken vuxen person börjar promota barn för en sjuttonåring som har flera år kvar i skolan?

Oj förlåt, det låter helt sinnes. Måste ni ha kontakt?

 

[Kiwifrukt]

Oj förlåt, det låter helt sinnes. Måste ni ha kontakt?

Hon är inte alltid sån, bara när hon är sur. När hon inte är sur är hon trevlig. Men vi bor inte ihop och har ingen direkt kontakt egentligen, råkade bara bli väldigt mycket kontakt just förra veckan. Och då var hon skitsur.

(De andra släktingarna som närmar sig 50 behöver jag dock inte ha någon direkt kontakt med och har inte heller.)

 

[Kiwifrukt]

Behöver det verkligen vara ett problem i så lång tid? De flesta känslor svalnar ju ändå.

Nej, alltså, hade vi fortsatt jobba ihop så hade det säkert blivit bättre efter ett tag. Nu slutade han ganska kort efter att det här hände, och sen slutade även jag på den arbetsplatsen, så det blev lite att vi tappade kontakten och det hade vi kanske gjort ändå. Men jag tror väl inte att det måste vara awkward i all evighet, absolut inte.

 

[Bison]

Hon är inte alltid sån, bara när hon är sur. När hon inte är sur är hon trevlig. Men vi bor inte ihop och har ingen direkt kontakt egentligen, råkade bara bli väldigt mycket kontakt just förra veckan. Och då var hon skitsur.

(De andra släktingarna som närmar sig 50 behöver jag dock inte ha någon direkt kontakt med och har inte heller.)

Fast även om man är sur så måste man kunna bete sig.
Hade aldrig accepterat ett sånt beteende, syskon eller inte.

 

[Kiwifrukt]

Fast även om man är sur så måste man kunna bete sig.
Hade aldrig accepterat ett sånt beteende, syskon eller inte.

Nej jag håller med. Mina föräldrar är själva uppväxta med varsitt syskon som inte kunde bete sig som barn (den ena förälderns syskon har dock skärpt sig som vuxen, den andra får man fortfarande inte säga till fast hen fyllt 50... ) så jag tror att de båda två varit så vana vid att lite tassa på tå och inte reta sitt syskon i onödan att de alltid sagt till oss andra tre "bry er inte om henne, hon är sån", särskilt eftersom hon är minstingen. Det är lite som att hälla vatten på en gås, hon rättfärdigar sitt beteende med att "alla andra är idioter" vad man än säger till henne. Det smidigaste är egentligen att hålla låg profil och inte ha så mycket kontakt med henne tills den värsta hysterin avtagit. I vanliga fall när jag inte tar det riktigt lika hårt som jag gjorde just nu brukar jag bara kunna fräsa av henne och så har vi inte kontakt på ett par månader, det var mycket värre när vi bodde hemma båda två.

 

[Tonto]

Fast även om man är sur så måste man kunna bete sig.
Hade aldrig accepterat ett sånt beteende, syskon eller inte.

Verkligen. Finns ingen ursäkt för att bete sig hursomhelst.

 

[Milosari]

Nej jag håller med. Mina föräldrar är själva uppväxta med varsitt syskon som inte kunde bete sig som barn (den ena förälderns syskon har dock skärpt sig som vuxen, den andra får man fortfarande inte säga till fast hen fyllt 50... ) så jag tror att de båda två varit så vana vid att lite tassa på tå och inte reta sitt syskon i onödan att de alltid sagt till oss andra tre "bry er inte om henne, hon är sån", särskilt eftersom hon är minstingen. Det är lite som att hälla vatten på en gås, hon rättfärdigar sitt beteende med att "alla andra är idioter" vad man än säger till henne. Det smidigaste är egentligen att hålla låg profil och inte ha så mycket kontakt med henne tills den värsta hysterin avtagit. I vanliga fall när jag inte tar det riktigt lika hårt som jag gjorde just nu brukar jag bara kunna fräsa av henne och så har vi inte kontakt på ett par månader, det var mycket värre när vi bodde hemma båda två.

Är hon mån om att ha kontakt med dig? Är du viktig i hennes liv? I mitt fall är det min mamma som har svårt för det där med mitt och ditt liv. Jag har försökt alla möjliga sätt att förklara och vi har t o m gått i familjeterapi för att få ordning på hennes gränslösa beteende. Men det enda som fungerar är att jag har satt en knivskarp gräns, och när den överskrids så är jag ultrakonsekvent med att det blir paus. Om det så är mitt i maten eller om vi har rest bort tillsammans så håller jag på den gränsen. Mamma vill ju gärna fortsätta att umgås så hon har fått anpassa sig. Och det är en befrielse för mig att ÄNTLIGEN vara fri från det här oönskade intrånget i mitt liv, att mina val är mina och inte ständigt få höra om alla fel jag besitter. För mig var vändpunkten att jag fick barn och jag kände att han aldrig skulle behöva utsättas för samma behandling. Först då gick det på riktigt upp för mig att det behöver faktiskt inte jag heller. Väldigt OT nu iofs, men ett tips på vägen. Jag känner mig fortfarande lättad, och är inte alls lika känslig för de här påhoppen som ändå kommer ibland.

 

[ii-ssa]

Jag förstår inte allt "tjat" ang och skaffa barn, pojkvännen och jag har ju setts i över 1 år nu.
Han är nöjd med de 2 han har sen innan då den yngsta är 7 år så är han inte så sugen på och "börja om" och jag själv vill inte ha barn heller.

 

[Kiwifrukt]

Jag förstår inte allt "tjat" ang och skaffa barn, pojkvännen och jag har ju setts i över 1 år nu.
Han är nöjd med de 2 han har sen innan då den yngsta är 7 år så är han inte så sugen på och "börja om" och jag själv vill inte ha barn heller.

Jag som faktiskt inte är så sugen på barn alls hade tyckt att det var helt optimalt att träffa någon som redan har lite större barn och som inte nödvändigtvis vill börja om, precis så som din pojkvän resonerar.

 

[Milosari]

Jag som faktiskt inte är så sugen på barn alls hade tyckt att det var helt optimalt att träffa någon som redan har lite större barn och som inte nödvändigtvis vill börja om, precis så som din pojkvän resonerar.

Jag är lite kluven. Nu har jag provat att ha förhållande med en som inte hade barn, men som plötsligt ville flytta ihop och skaffa ett med mig. Han begrep liksom inte att det inte fanns på kartan att jag skulle BO ihop med någon som inte sonen känner så bra. Jag menar att han hade väl inte själv velat bli tvingad att bo med någon han inte kände? Så jag föredrar faktiskt att dejta andra som redan har barn, som förstår var mitt prio ligger.

 

[Kiwifrukt]

Jag är lite kluven. Nu har jag provat att ha förhållande med en som inte hade barn, men som plötsligt ville flytta ihop och skaffa ett med mig. Han begrep liksom inte att det inte fanns på kartan att jag skulle BO ihop med någon som inte sonen känner så bra. Jag menar att han hade väl inte själv velat bli tvingad att bo med någon han inte kände? Så jag föredrar faktiskt att dejta andra som redan har barn, som förstår var mitt prio ligger.

Givetvis menar jag inte att jag bara hux flux ska flytta in till någon som har barn när barnet inte känner mig överhuvudtaget. Det får ju bli en väldigt lång lära-känna-process i så fall (som dessutom är väldigt hypotetisk eftersom den här mannen inte ens finns).

Men dels tänker jag att det finns inte speciellt många barnlösa 40-åringar i min omgivning så risken/chansen att en potentiell pojkvän redan har barn är skyhög. Och dels så väljer jag hellre det alternativet än att bli ihop med någon som inte har egna barn men kommer på efter typ en vecka att han vill ha det och han vill ha det nu.

 

[AbCdE]

Nej jag håller med. Mina föräldrar är själva uppväxta med varsitt syskon som inte kunde bete sig som barn (den ena förälderns syskon har dock skärpt sig som vuxen, den andra får man fortfarande inte säga till fast hen fyllt 50... ) så jag tror att de båda två varit så vana vid att lite tassa på tå och inte reta sitt syskon i onödan att de alltid sagt till oss andra tre "bry er inte om henne, hon är sån", särskilt eftersom hon är minstingen. Det är lite som att hälla vatten på en gås, hon rättfärdigar sitt beteende med att "alla andra är idioter" vad man än säger till henne. Det smidigaste är egentligen att hålla låg profil och inte ha så mycket kontakt med henne tills den värsta hysterin avtagit. I vanliga fall när jag inte tar det riktigt lika hårt som jag gjorde just nu brukar jag bara kunna fräsa av henne och så har vi inte kontakt på ett par månader, det var mycket värre när vi bodde hemma båda två.

Du behöver så klart inte svara, men var i Sverige bor ni??

 

[Eurydome]

Jag är lite kluven. Nu har jag provat att ha förhållande med en som inte hade barn, men som plötsligt ville flytta ihop och skaffa ett med mig. Han begrep liksom inte att det inte fanns på kartan att jag skulle BO ihop med någon som inte sonen känner så bra. Jag menar att han hade väl inte själv velat bli tvingad att bo med någon han inte kände? Så jag föredrar faktiskt att dejta andra som redan har barn, som förstår var mitt prio ligger.

Jag känner som du (om jag tolkar dig rätt), att jag inte heller vill flytta ihop med någon. Det sitter otroligt långt inne eftersom jag inte skulle vilja sätta mina barn i den sitsen. Men inte alla med barn tänker ju så, jag vet flera där man flyttat ihop med den nya ganska omgående och där båda hade barn sedan tidigare. Det har inte blivit helt optimalt.

 

[Roheryn]

Jag känner som du (om jag tolkar dig rätt), att jag inte heller vill flytta ihop med någon. Det sitter otroligt långt inne eftersom jag inte skulle vilja sätta mina barn i den sitsen. Men inte alla med barn tänker ju så, jag vet flera där man flyttat ihop med den nya ganska omgående och där båda hade barn sedan tidigare. Det har inte blivit helt optimalt.

Jag kände också så, att jag inte ville tvinga min dotter att bo med någon hon inte kände. Det blev en av de saker som lades på hög och gjorde att mitt dåvarande förhållande till sist tog slut (även om det fanns fler och allvarligare orsaker). Min dåvarande partner förstod inte alls hur jag kunde se det så.

 

[Kiwifrukt]

Du behöver så klart inte svara, men var i Sverige bor ni??

På vilket sätt har det betydelse var jag bor? Jag kommer inte svara på det men förstår verkligen inte frågan? Är gränslöst beteende och/eller eventuella diagnoser (som det förmodligen är frågan om när det gäller syskonet till min förälder som inte ens som vuxen kan ta en tillsägelse) geografiskt betingad eller hur menar du?

 

[Kaching]

På vilket sätt har det betydelse var jag bor? Jag kommer inte svara på det men förstår verkligen inte frågan? Är gränslöst beteende och/eller eventuella diagnoser (som det förmodligen är frågan om när det gäller syskonet till min förälder som inte ens som vuxen kan ta en tillsägelse) geografiskt betingad eller hur menar du?

Nu gissar jag, men jag tror den som ställde frågan är nyfiken på om en orsak kan vara geografisk för att personen inte märker samma "kärnfamiljs-/barnhets" där personen själv bor. Jag personligen bor i Stockholm och jag har fler i min närhet som inte vill ha barn, än personer som vill ha barn. Jag har vänners vänner vilka har valt graviditet framförallt (mitt i ett uppbrott, med "vem som helst" på krogen, eller trots att förhållandet i övrigt är skit), och ingen av dem har bott i Stockholm.

Obs! Mina egna erfarenheter är alltså inte nödvändigtvis en sanning på något sätt, men en faktor (av många!!!) är geografisk plats.

 

[Mineur]

Jag bröt ut diskussionen om att längta efter barnbarn, eftersom den var OT och började bli ganska lång: https://www.bukefalos.se/threads/att-laengta-efter-barnbarn-utbruten-fran-dejtingtraden-34.1509402/

/Mod

 

[MidnightSoul]

Jag är lite kluven. Nu har jag provat att ha förhållande med en som inte hade barn, men som plötsligt ville flytta ihop och skaffa ett med mig. Han begrep liksom inte att det inte fanns på kartan att jag skulle BO ihop med någon som inte sonen känner så bra. Jag menar att han hade väl inte själv velat bli tvingad att bo med någon han inte kände? Så jag föredrar faktiskt att dejta andra som redan har barn, som förstår var mitt prio ligger.

Jag kände också så, att jag inte ville tvinga min dotter att bo med någon hon inte kände. Det blev en av de saker som lades på hög och gjorde att mitt dåvarande förhållande till sist tog slut (även om det fanns fler och allvarligare orsaker). Min dåvarande partner förstod inte alls hur jag kunde se det så.

Jag har så svårt att förstå det här. Hur kan en person inte ha någon förståelse för att ett barn oxå är en person och inte ska behövas tvingas till att bo med en för dom främling. Barn har ju noll vall att ta till om det inte fungerar för dom.

 

[Kiwifrukt]

Nu gissar jag, men jag tror den som ställde frågan är nyfiken på om en orsak kan vara geografisk för att personen inte märker samma "kärnfamiljs-/barnhets" där personen själv bor. Jag personligen bor i Stockholm och jag har fler i min närhet som inte vill ha barn, än personer som vill ha barn. Jag har vänners vänner vilka har valt graviditet framförallt (mitt i ett uppbrott, med "vem som helst" på krogen, eller trots att förhållandet i övrigt är skit), och ingen av dem har bott i Stockholm.

Obs! Mina egna erfarenheter är alltså inte nödvändigtvis en sanning på något sätt, men en faktor (av många!!!) är geografisk plats.

Om det är så, så förstår jag tanken bakom frågan. Och ja, då har det nog viss betydelse eftersom jag är uppväxt på landsbygd där man generellt får barn tidigt. Jag ser ju skillnad bara mellan min grundskoleklass och min gymnasieklass (småstad) att från gymnasieklassen är det fortfarande fler som inte har några barn eller är gravida/väntar barn/har små barn nu medan det nästan bara är jag som inte har barn i min grundskoleklass och nästan alla barnen åtminstone går i skolan och de äldsta kör epa redan.

Det är nog absolut en bidragande orsak till min systers hets också för i hennes gamla klass har nästan alla redan barn eller lever med någon som hade barn med sig in i förhållandet, och de är 24. En av hennes klasskompisar väntar sin tredje redan. Men återigen så är det hennes skräck för att förbli barnlös som hon typ projicerar på mig. Jag bryr mig oftast inte, och egentligen inte alls om det där med just barn. Men när hon tjatar så, så väcks mina gamla känslor av att vara äcklig och värdelös och oälskbar och det är egentligen det jag tycker är så fruktansvärt jobbigt. Även om jag logiskt sett vet att det inte är så.

 

[Flixon]

Jag har så svårt att förstå det här. Hur kan en person inte ha någon förståelse för att ett barn oxå är en person och inte ska behövas tvingas till att bo med en för dom främling. Barn har ju noll vall att ta till om det inte fungerar för dom.

Samma här. Jag har skilda föräldrar som båda två har/haft nya respektive som så småningom blivit sambos, men det har varit en lång process och vad jag kan minnas har jag aldrig känt att det gått för fort, eller att jag som barn behövt flytta ihop med någon jag inte känner.

Både jag och han jag träffar har barn. Rent känslomässigt hade vi gärna flyttat ihop imorgon, men vi är båda helt överens om att eftersom vi har barn att ta hänsyn till är det inte aktuellt på ett bra tag. Och då känner ändå barnen varandra någorlunda.