Dejtingtråden 34

[Kiwifrukt]

Ja jag får upp väldigt mycket retuscherade bilder, djupa urringningar och plutande läppar på kvinnorna på min tinder (söker på alla kön). Uppenbart att detta inte är så man ser ut om man väl ses. Vill de att man ska fantisera om den bilden medan man sitter och fikar? Oftast kombinerat med ganska lite text också. Vet inte riktigt vilken typ av kontakt de söker? "Hej du verkar trevlig och intressant"?

Risken att man blir besviken om man bara sett ett foto tidigare finns väl så klart alltid. Men jag förstår inte vad man får ut av att lägga ut så fejkade bilder om man är seriöst intresserad av att hitta en partner? Lär ju leda till oändligt mycket ”misslyckade” dejter jämfört med om man lagt ut en bild som faktiskt överensstämmer med verkligheten?

 

[Bison]

Det finns! Gofrendly!

Det är ju bara tjejer

 

[Tonto]

Det är ju bara tjejer

Kollade inte ens för att jag misstänkte det.

 

[lingonben]

Visst är det synd att man inte bara kan trycka på en knapp för att släppa alla förhoppningar och känslor? Sen diskussionen med vad han nu var för nånting så har jag först jobbat alldeles för mycket, praktiskt sätt att trycka undan vad jag känner. Sen plockade jag fram känslorna igen, tittade på dem och sörjde rätt rejält. Bästis har fått stå ut med att jag gråtit i telefon en hel del. Jag höll mig undan från mannen ett tag, sen hörde jag av mig och tyckte "ok, vi kör på att vara vänner om du också vill det". Han sa att han ville det, men kommunikationen har dött ut. Vilket ju gör mig ännu ledsnare, för jag ville inte förlora honom som vän. Och jag har ingen aning om vad som händer, om han håller en artig distans för att ge mig tid/inte vill ge mig falska förhoppningar/håller på att bearbeta sin separation eller bara inte vill vara vän egentligen....

Jag känner iallafall att bollen ligger hos honom vad gäller kontakt. Får se om han dyker upp när det börjar närma sig när vi hade saker inplanerade ihop, det var nämligen uteaktiviteter som går finfint att göra som vänner. Även om distans kan vara utmärkt för att bearbeta vad som hänt/att han inte var intresserad av mig så orkar jag inte riktigt med tanken att inte kunna ha en vänskaplig relation med honom åtminstone.

 

[Tonto]

Visst är det synd att man inte bara kan trycka på en knapp för att släppa alla förhoppningar och känslor? Sen diskussionen med vad han nu var för nånting så har jag först jobbat alldeles för mycket, praktiskt sätt att trycka undan vad jag känner. Sen plockade jag fram känslorna igen, tittade på dem och sörjde rätt rejält. Bästis har fått stå ut med att jag gråtit i telefon en hel del. Jag höll mig undan från mannen ett tag, sen hörde jag av mig och tyckte "ok, vi kör på att vara vänner om du också vill det". Han sa att han ville det, men kommunikationen har dött ut. Vilket ju gör mig ännu ledsnare, för jag ville inte förlora honom som vän. Och jag har ingen aning om vad som händer, om han håller en artig distans för att ge mig tid/inte vill ge mig falska förhoppningar/håller på att bearbeta sin separation eller bara inte vill vara vän egentligen....

Jag känner iallafall att bollen ligger hos honom vad gäller kontakt. Får se om han dyker upp när det börjar närma sig när vi hade saker inplanerade ihop, det var nämligen uteaktiviteter som går finfint att göra som vänner. Även om distans kan vara utmärkt för att bearbeta vad som hänt/att han inte var intresserad av mig så orkar jag inte riktigt med tanken att inte kunna ha en vänskaplig relation med honom åtminstone.

Upplever att folk gärna säger att man kan vara vänner när man inte är intresserad men vill vara snäll, jag har själv, tyvärr gjort det för att jag känt mig obekväm och elak för att jag inte är intresserad, vilket var rätt kasst av mig.

 

[_Taggis_]

Upplever att folk gärna säger att man kan vara vänner när man inte är intresserad men vill vara snäll, jag har själv, tyvärr gjort det för att jag känt mig obekväm och elak för att jag inte är intresserad, vilket var rätt kasst av mig.

Jag tror samma. Sen kan man ha olika definition av vänner. Man kan ju vara vänner i betydelsen att man inte är ovänner, men kanske inte att man umgås som vänner gör. Det blir ju oftast jäkligt svårt när en part har känslor eller det finns störande historik.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror samma. Sen kan man ha olika definition av vänner. Man kan ju vara vänner i betydelsen att man inte är ovänner, men kanske inte att man umgås som vänner gör. Det blir ju oftast jäkligt svårt när en part har känslor eller det finns störande historik.

Håller med om detta. Det var en kollega på ett tidigare jobb som fick känslor för mig och det var inte ömsesidigt. Även om vi sa (jag också) att vi skulle fortsätta vara vänner och inte låta hans kärleksförklaring stå i vägen för den bra relation vi hade innan så blev det ändå lite förstört. Jag gick runt och tänkte på att han förmodligen fortfarande var kär i mig och han visste ju då att jag inte kände samma sak tillbaka. Det blev aldrig så enkelt och oproblematiskt som det varit innan och jag drog mig nog tyvärr lite undan och undvek honom efter det.

Ska tillägga att det så klart säkert var jobbigt för honom redan innan han berättade, men då levde jag i alla fall i lycklig ovisshet. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att han kände så.

 

[parellikusken]

Jag har pratat med en person på Tinder ett tag nu och hen verkar vara en härlig person. Så på fredag ska vi på dejt, dricka vin på en pub är planen.
Jag är som vanligt redan nervös och funderar på vad för kläder jag ska ha på mig.. Men ska bli kul att träffa hen!

 

[Ramona]

Jag blir så trött och ledsen på att det finns fina killar omkring mig som vill ha mig, men jag är inte alls attraherad. De jag vill ha är inte ett dugg intresserade av mig. Suck! Jag ger upp och lever i celibat resten av mitt liv, fast jag inte vill.

Men jag vill inte sänka min standard, för jag tycker inte att jag har orimliga krav alls. Jag tänker inte bli tillsammans med någon för att slippa vara själv, för egentligen har jag ingenting emot att vara själv. Men samtidigt vill jag ju ha någon i livet. Jag vill bli kär!

 

[Kiwifrukt]

Jag blir så trött och ledsen på att det finns fina killar omkring mig som vill ha mig, men jag är inte alls attraherad. De jag vill ha är inte ett dugg intresserade av mig. Suck! Jag ger upp och lever i celibat resten av mitt liv, fast jag inte vill.

Men jag vill inte sänka min standard, för jag tycker inte att jag har orimliga krav alls. Jag tänker inte bli tillsammans med någon för att slippa vara själv, för egentligen har jag ingenting emot att vara själv. Men samtidigt vill jag ju ha någon i livet. Jag vill bli kär!

Känner precis samma sak, och inte blev det bättre av att min syster var rejält på krigsstigen förra veckan och dömde ut mig varenda gång vi pratade och typ skällde ut mig för att det var ”pinsamt” att en av hennes kollegor som jobbade med mamma när vi var små hade frågat om mamma hade barnbarn och min syster hade fått svara nej när den här kollegans barn är jämngamla med oss och har typ sex barn var. Dessutom jobbar hon med en mamma till en gammal klasskompis till mig, just den tjejen fick barn tidigt så hennes äldsta börjar väl snart högstadiet. Syrran fräste ”du vet att X har tre barn, tre?! Och det enda du gör är att hålla på med hästarna?! Du är sjuk!”

Jag har lite samma problem som du, det finns killar som visat intresse men jag kan inte uppbåda någon som helst intresse för dem. Faller jag någon gång för någon är han antingen upptagen eller ointresserad. Men jag vill inte sänka mina krav heller, jag vill inte ha någon vem som helst för att kunna yngla av mig som min syster tycker, jag vill ha ”rätt” kille i så fall. Inte ett substitut som jag egentligen inte är kär i? Tycker inte det är orimligt? Det är väl inte schysst mot den personen heller att vara med den fast man egentligen inte är kär eller vill ha någon annan.

 

[Snubbelfot]

typ skällde ut mig för att det var ”pinsamt” att en av hennes kollegor som jobbade med mamma när vi var små hade frågat om mamma hade barnbarn och min syster hade fått svara nej när den här kollegans barn är jämngamla med oss och har typ sex barn var. Dessutom jobbar hon med en mamma till en gammal klasskompis till mig, just den tjejen fick barn tidigt så hennes äldsta börjar väl snart högstadiet. Syrran fräste ”du vet att X har tre barn, tre?! Och det enda du gör är att hålla på med hästarna?! Du är sjuk!”

Jösses!? Nej, din syster är sjuk - eller har åtminstone en helt skjuvad uppfattning om vad som är okej att spy upp synpunkter på.

 

[pepp]

Känner precis samma sak, och inte blev det bättre av att min syster var rejält på krigsstigen förra veckan och dömde ut mig varenda gång vi pratade och typ skällde ut mig för att det var ”pinsamt” att en av hennes kollegor som jobbade med mamma när vi var små hade frågat om mamma hade barnbarn och min syster hade fått svara nej när den här kollegans barn är jämngamla med oss och har typ sex barn var. Dessutom jobbar hon med en mamma till en gammal klasskompis till mig, just den tjejen fick barn tidigt så hennes äldsta börjar väl snart högstadiet. Syrran fräste ”du vet att X har tre barn, tre?! Och det enda du gör är att hålla på med hästarna?! Du är sjuk!”

Förlåt men, vilken jävla idiot???! Hade aldrig orkat ha kontakt med en sån person blodsband eller inte.

 

[MidnightSoul]

Känner precis samma sak, och inte blev det bättre av att min syster var rejält på krigsstigen förra veckan och dömde ut mig varenda gång vi pratade och typ skällde ut mig för att det var ”pinsamt” att en av hennes kollegor som jobbade med mamma när vi var små hade frågat om mamma hade barnbarn och min syster hade fått svara nej när den här kollegans barn är jämngamla med oss och har typ sex barn var. Dessutom jobbar hon med en mamma till en gammal klasskompis till mig, just den tjejen fick barn tidigt så hennes äldsta börjar väl snart högstadiet. Syrran fräste ”du vet att X har tre barn, tre?! Och det enda du gör är att hålla på med hästarna?! Du är sjuk!”

Jag har lite samma problem som du, det finns killar som visat intresse men jag kan inte uppbåda någon som helst intresse för dem. Faller jag någon gång för någon är han antingen upptagen eller ointresserad. Men jag vill inte sänka mina krav heller, jag vill inte ha någon vem som helst för att kunna yngla av mig som min syster tycker, jag vill ha ”rätt” kille i så fall. Inte ett substitut som jag egentligen inte är kär i? Tycker inte det är orimligt? Det är väl inte schysst mot den personen heller att vara med den fast man egentligen inte är kär eller vill ha någon annan.

Fan, jag hade skällt ut din syster efter noter. Du behöver inte skaffa barn om du inte vill och verkligen inte med någon tagen första bästa rifraf från gatan som du inte vill ha.
Du förtjänar allting du vill ha i en partner.

 

[AraSlei]

Känner precis samma sak, och inte blev det bättre av att min syster var rejält på krigsstigen förra veckan och dömde ut mig varenda gång vi pratade och typ skällde ut mig för att det var ”pinsamt” att en av hennes kollegor som jobbade med mamma när vi var små hade frågat om mamma hade barnbarn och min syster hade fått svara nej när den här kollegans barn är jämngamla med oss och har typ sex barn var. Dessutom jobbar hon med en mamma till en gammal klasskompis till mig, just den tjejen fick barn tidigt så hennes äldsta börjar väl snart högstadiet. Syrran fräste ”du vet att X har tre barn, tre?! Och det enda du gör är att hålla på med hästarna?! Du är sjuk!”

Jag har lite samma problem som du, det finns killar som visat intresse men jag kan inte uppbåda någon som helst intresse för dem. Faller jag någon gång för någon är han antingen upptagen eller ointresserad. Men jag vill inte sänka mina krav heller, jag vill inte ha någon vem som helst för att kunna yngla av mig som min syster tycker, jag vill ha ”rätt” kille i så fall. Inte ett substitut som jag egentligen inte är kär i? Tycker inte det är orimligt? Det är väl inte schysst mot den personen heller att vara med den fast man egentligen inte är kär eller vill ha någon annan.

Men seriöst? Det verkar vara din syster som har major issues… varför skaffar hon inte barn själv om det är så enormt viktigt för henne med barn i er familj?

Jag är 32 och de allra flesta av mina vänner har barn. Typ alla mina föräldrars vänner har barnbarn. Och jag älskar ändå att ägna livet åt mina hundar

 

[Milosari]

Men seriöst? Det verkar vara din syster som har major issues… varför skaffar hon inte barn själv om det är så enormt viktigt för henne med barn i er familj?

Jag är 32 och de allra flesta av mina vänner har barn. Typ alla mina föräldrars vänner har barnbarn. Och jag älskar ändå att ägna livet åt mina hundar

Helt enig. Otroligt märklig grej att ens ha åsikter om, än mindre framföra. Känner hon ett ansvar att hon måste axla rollen som barnbarnsproducent om @Kiwifrukt inte verkar så sugen på den? Kan någon hämta hem henne till detta århundradet tack?

 

[Milosari]

Matchat med en ny som skriver långa och välformulerade svar men som inte ställer så mycket frågor. Får se om det utvecklar sig. Verkar ha ett rikt socialt liv = stort plus. Har inte skrivit ut sin längd (ALLA gör det nu eftersom det är "viktigt "??? Vanligt med vikt också, som om vågen skulle säga mer än bilder?), betyder det att han är liten och nätt? Ser väldigt ung och vältränad ut på sina bilder, så antingen har han ett riktigt babyface eller så är han en av dem som postar gamla bilder...

Nu har vi kommit till stadiet där man byter kommunikationsväg och när vi gick över till messenger kunde jag inte låta bli att kolla in bilderna på Facebook. Han har inte valt de bästa till Tinder, och jag tror att han är rätt lång? I så fall plus i kanten som inte skriver något. Han är också ute och träffar vänner mycket, ytterligare plus att han verkar ha ett aktivt liv. Snabbkollat inlägg också, inga rasistiska inlägg som "99 % vågar inte posta detta", men verkar ändå engagerad i omvärlden. Jag tror att jag ska föreslå en dejt . Har dock noll möjlighet att träffas de kommande 2 veckorna så håller lite på det.

 

[Kiwifrukt]

Men seriöst? Det verkar vara din syster som har major issues… varför skaffar hon inte barn själv om det är så enormt viktigt för henne med barn i er familj?

Jag är 32 och de allra flesta av mina vänner har barn. Typ alla mina föräldrars vänner har barnbarn. Och jag älskar ändå att ägna livet åt mina hundar

Barn är extremt viktigt för henne. Hon var ihop med en kille en kort period under hösten -20, så pass kort att vi aldrig hann träffa honom, innan han gjorde slut. Då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid (trots att det tog slut!) innan han dumpade henne. Nu har hon sambo sen i höstas, vi väntar bara på barnbeskedet. Hon är ung, under 25, men det är f-n ta mig inte okej att vräka ur sig vad som helst bara för det. Min moster sa till mamma när hon skulle ha mig "att nu hade du allt tur, det höll på att bli försent", men då var hon fjorton år. Är man fjorton tycker man ju typ att de som är arton är färdiga för döden.

Jag vet ju hur syrran är, är hon förbannad på någon annan så får vi i familjen alltid veta att vi lever. Just nu är hon förbannad på att vi inte vill gå på en kusins konfirmation (det som jag skrivit en tråd om här på forumet) och då är vi dumma i huvudet alla tre, jag "vägrar" skaffa kille slash barn, min andra brorsa "vägrar" flytta ihop med sin tjej och den tredje brorsan "vägrar" flytta hemifrån = vi borde skärpa oss. Vi är dessutom uppväxta på landet där de flesta i min ålder har stora barn idag, det var norm att få barn mellan 20 och 25 och jag är 32. I min gymnasieklass får de flesta barn nu.

I vanliga fall kan jag skaka av mig det. Men vid vissa tidpunkter blir man extra känslig och just nu är det en sån tidpunkt. Lite för att konfirmationen skapade det här snacket (igen....) då jag vet att föräldrarna till konfirmanden också tycker att jag är märklig (jag vet att de spekulerar om det är något fel på mig eller om jag egentligen är lesbisk för att jag aldrig får tag på en karl, jag vet, charmiga personer, ni kanske fattar varför jag inte vill gå dit?), de började tjata på mig när jag var sjutton att jag var tvungen att skaffa barn så att deras unge fick någon jämngammal att leka med. Jag var sjutton, vilken vuxen person börjar promota barn för en sjuttonåring som har flera år kvar i skolan?

 

[Milosari]

Håller med om detta. Det var en kollega på ett tidigare jobb som fick känslor för mig och det var inte ömsesidigt. Även om vi sa (jag också) att vi skulle fortsätta vara vänner och inte låta hans kärleksförklaring stå i vägen för den bra relation vi hade innan så blev det ändå lite förstört. Jag gick runt och tänkte på att han förmodligen fortfarande var kär i mig och han visste ju då att jag inte kände samma sak tillbaka. Det blev aldrig så enkelt och oproblematiskt som det varit innan och jag drog mig nog tyvärr lite undan och undvek honom efter det.

Ska tillägga att det så klart säkert var jobbigt för honom redan innan han berättade, men då levde jag i alla fall i lycklig ovisshet. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att han kände så.

Behöver det verkligen vara ett problem i så lång tid? De flesta känslor svalnar ju ändå.

 

[cirkus]

Barn är extremt viktigt för henne. Hon var ihop med en kille en kort period under hösten -20, så pass kort att vi aldrig hann träffa honom, innan han gjorde slut. Då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid (trots att det tog slut!) innan han dumpade henne. Nu har hon sambo sen i höstas, vi väntar bara på barnbeskedet. Hon är ung, under 25, men det är f-n ta mig inte okej att vräka ur sig vad som helst bara för det. Min moster sa till mamma när hon skulle ha mig "att nu hade du allt tur, det höll på att bli försent", men då var hon fjorton år. Är man fjorton tycker man ju typ att de som är arton är färdiga för döden.

Jag vet ju hur syrran är, är hon förbannad på någon annan så får vi i familjen alltid veta att vi lever. Just nu är hon förbannad på att vi inte vill gå på en kusins konfirmation (det som jag skrivit en tråd om här på forumet) och då är vi dumma i huvudet alla tre, jag "vägrar" skaffa kille slash barn, min andra brorsa "vägrar" flytta ihop med sin tjej och den tredje brorsan "vägrar" flytta hemifrån = vi borde skärpa oss. Vi är dessutom uppväxta på landet där de flesta i min ålder har stora barn idag, det var norm att få barn mellan 20 och 25 och jag är 32. I min gymnasieklass får de flesta barn nu.

I vanliga fall kan jag skaka av mig det. Men vid vissa tidpunkter blir man extra känslig och just nu är det en sån tidpunkt. Lite för att konfirmationen skapade det här snacket (igen....) då jag vet att föräldrarna till konfirmanden också tycker att jag är märklig (jag vet att de spekulerar om det är något fel på mig eller om jag egentligen är lesbisk för att jag aldrig får tag på en karl, jag vet, charmiga personer, ni kanske fattar varför jag inte vill gå dit?), de började tjata på mig när jag var sjutton att jag var tvungen att skaffa barn så att deras unge fick någon jämngammal att leka med. Jag var sjutton, vilken vuxen person börjar promota barn för en sjuttonåring som har flera år kvar i skolan?

Men fy fasen alltså! Ibland har trott folk driver/överdriver när de pratar om barntjat för det är så otroligt främmande för mig. Jag har 3 barn nära din ålder och noll barnbarn. Jag kommer älska ett ev barnbarn men jag längtar inte ett dugg.

 

[Milosari]

Barn är extremt viktigt för henne. Hon var ihop med en kille en kort period under hösten -20, så pass kort att vi aldrig hann träffa honom, innan han gjorde slut. Då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid (trots att det tog slut!) innan han dumpade henne. Nu har hon sambo sen i höstas, vi väntar bara på barnbeskedet. Hon är ung, under 25, men det är f-n ta mig inte okej att vräka ur sig vad som helst bara för det. Min moster sa till mamma när hon skulle ha mig "att nu hade du allt tur, det höll på att bli försent", men då var hon fjorton år. Är man fjorton tycker man ju typ att de som är arton är färdiga för döden.

Jag vet ju hur syrran är, är hon förbannad på någon annan så får vi i familjen alltid veta att vi lever. Just nu är hon förbannad på att vi inte vill gå på en kusins konfirmation (det som jag skrivit en tråd om här på forumet) och då är vi dumma i huvudet alla tre, jag "vägrar" skaffa kille slash barn, min andra brorsa "vägrar" flytta ihop med sin tjej och den tredje brorsan "vägrar" flytta hemifrån = vi borde skärpa oss. Vi är dessutom uppväxta på landet där de flesta i min ålder har stora barn idag, det var norm att få barn mellan 20 och 25 och jag är 32. I min gymnasieklass får de flesta barn nu.

I vanliga fall kan jag skaka av mig det. Men vid vissa tidpunkter blir man extra känslig och just nu är det en sån tidpunkt. Lite för att konfirmationen skapade det här snacket (igen....) då jag vet att föräldrarna till konfirmanden också tycker att jag är märklig (jag vet att de spekulerar om det är något fel på mig eller om jag egentligen är lesbisk för att jag aldrig får tag på en karl, jag vet, charmiga personer, ni kanske fattar varför jag inte vill gå dit?), de började tjata på mig när jag var sjutton att jag var tvungen att skaffa barn så att deras unge fick någon jämngammal att leka med. Jag var sjutton, vilken vuxen person börjar promota barn för en sjuttonåring som har flera år kvar i skolan?

Det låter ju som om hon har ganska stora problem med det mesta?