Dejtingtråden 33

[Wille]

Det är svårt. De med assignment utomlands är alltid fejk. De som inte har anknytning till Sverige likaså. Jag har lärt mig att se direkt på bilderna. Det är nästan skrattretande hur lika bilderna på fejkprofilerna är och ibland kommer samma bilder

Vid ett tillfälle såg jag samma text för två olika profiler.

Så jävla trist att hela tiden behöva vara på sin vakt.

 

[cirkus]

Vid ett tillfälle såg jag samma text för två olika profiler.

Så jävla trist att hela tiden behöva vara på sin vakt.

Det är verkligen så himla drygt.

 

[Fibusen]

Funderar lite på det här med utbildning och klass när man dejtar. Funkar det om man är väldigt olika på den punkten? Eller söker ni bara bland dem som ligger lika med er själva?

Egentligen bryr jag mig inte alls tänkte jag skriva, men samtidigt så ryggar jag tillbaka när jag ser att det är fina jobb, fina bilar, dyra grejer/hobbies. Jag har själv ett väldigt ”lågstatusjobb”, så jag känner då att jag aldrig kommer kunna mäta mig med det där, så då blir det ingen like heller.

Däremot så skulle jag absolut likea någon som skulle ha ”mindre” jobb än vad jag har, där bryr jag mig inte alls! Jag skulle inte ha några problem att dejta någon som var arbetslös heller, sålänge den har koll på ekonomin och söker jobb.

Sen vill jag aldrig bli sambos eller liknande så egentligen så spelar ekonomin ingen roll alls, men skulle jag börja dejta någon som tjänar runt 40-50’ i månaden så skulle det nog inte bli en sån bra relation då jag får ut ungefär hälften av det.

Även om jag inte vill vara sambos så vill jag ju gärna åka på semesterresor ihop osv, och där är jag på nivån att spara ett halvår för en vecka på en enkel ort på Cypern typ. Jag tänker att det kanske inte duger åt någon som åker till Karibien 3 gånger om året. Typ. Och jag skulle aldrig acceptera att någon betalar för mig heller! Skillnad om man kanske blir bjuden om det är något speciellt, att man fyller jämt eller firar något årsjubileum eller liknande, men som sagt, att någon ska sitta och pröjsa för mig regelbundet bara för att jag inte har råd skulle jag aldrig acceptera. Skulle känna mig ovuxen och beroende, och som om jag skulle stå i skuld mest hela tiden.

Jag är den som får lite ont i magen för att någon bjuder mig på en glass liksom!

Jag har dessutom noll ambitioner att ”klättra uppåt” inom karriären, utbildar mig nu till undersköterska, och det är där jag kommer landa sen. Kommer inte bli mer än så, så min lön kommer inte öka något markant direkt.

Fast samtidigt, det är ju inte säkert att den där rika snubben har mer pengar över varje månad efter allt är betalt än vad jag har! Handlar om utgifter, inte inkomster!

 

[tuaphua]

Funderar lite på det här med utbildning och klass när man dejtar. Funkar det om man är väldigt olika på den punkten? Eller söker ni bara bland dem som ligger lika med er själva?

Tror de flesta jag dejtat/varit ihop med har mer utbildning än mig. Jag har ”bara” gymnasie och de har läst vidare.
Jag har ingen super-karriär och har varit sjuk mycket.
Men jag kommer från akademikerhem och har fått mkt gratis IOM det. Och jag har haft ynnesten att ha en framgångsrik pappa som sett till att jag har det bra ställt. Så jag kan hålla mig flytande i olika miljöer och har inte upplevt hinder i dejtandet pga bristande utbildning tex. Jag är smart och det märker ju en vettig man.
Skulle själv inte sålla bort ngn pga bristande utbildning. Känner många superintelligenta, bildade och intressanta människor som inte har pluggat vidare.

 

[_Taggis_]

Jag har aldrig brytt mig om klass. Jag tänker inte ens på det begreppet i min vardag. Jag tänker mer i termer av att man har gemensamma intressen, liknande värderingar och driv. Om jag ser på de relationer jag haft så har det ju varit de gemensamma nämnarna. Jag har varit både med akademiker och de som inte ens gått gymnasiet, men jag skulle väl våga påstå att intelligensen varit likvärdig Man är såklart olika slipad inom olika områden, jag kan saker som mina vänner med 5+ år på universitet inte har en aning om. Och vice versa. Jag ser inte det ena som sämre eller bättre än det andra, bara olika skills.

Jag har eftergymnasial utbildning men ej akademisk. Jag har dock fler yrkestitlar än de jag känner med akademisk bakgrund, de har ju oftast lagt alla ägg i samma korg.

Jag gillar drivna personer oavsett vad de drivs av. Det visar att de har nån ambition och glöd. Har man inte det så är man i mina ögon oattraktiv oavsett vad an har för sk klasstillhörighet. Men visst, jag skulle känna mig riktigt obekväm med nån som talar ett annat "språk" och rör sig i helt andra kretsar än de jag känner mig hemma i. Oavsett det är över min "klass" eller under.

 

[Lillefrun]

Har aldrig varit en faktor för min del vilken typ av utbildningeller yrke någon har, men om någon är helt outbildad, arbetslös och inte har några större ambitioner på att komma någonstans, så har de inte det driv och den typ av personlighet jag personligen klickar med, så såna går bort.

Det där är svårt, jag har sjukersättning och om saker inte förändras vilket mina problem inte har en tendens att göra så kommer jag varken jobba eller studera mer. Och jag försöker acceptera det. Jag hamnar alltså i kategorin icke-önskvärd.

Men jag har mål med mina hundar, att fixa med mina intressen, träna och en stor del av mitt liv är ju att jobba med mig själv och mitt vardagsliv och mycket med vårdmöten.

Men jag önskar verkligen inte att jag ska ses som lat eller outbildad eller bli bortvald för att jag inte jobbar eller har universitetsutbildning. Jag är tjejen som hade MVG i alla ämnen, högst poäng på högskoleprovet i min kommun, började psykolog programmet, läst journalistik. Allt det men också den personen som aldrig kommer bli som ”alla andra ”

 

[Gnist]

Det där är svårt, jag har sjukersättning och om saker inte förändras vilket mina problem inte har en tendens att göra så kommer jag varken jobba eller studera mer. Och jag försöker acceptera det. Jag hamnar alltså i kategorin icke-önskvärd.

Men jag har mål med mina hundar, att fixa med mina intressen, träna och en stor del av mitt liv är ju att jobba med mig själv och mitt vardagsliv och mycket med vårdmöten.

Men jag önskar verkligen inte att jag ska ses som lat eller outbildad eller bli bortvald för att jag inte jobbar eller har universitetsutbildning. Jag är tjejen som hade MVG i alla ämnen, högst poäng på högskoleprovet i min kommun, började psykolog programmet, läst journalistik. Allt det men också den personen som aldrig kommer bli som ”alla andra ”

Om du kopplar det du skriver till att vara helt utan driv och ambition, så tolkar du de orden väldigt märkligt.

 

[Dorinda]

Det är klart det är lättare om man har ungefär samma ekonomi om man tänkt bo tillsammans.
Jag och sambon kändes oss rätt lika bekväma med att spendera x miljoner på lägenhet. Jag hade inte velat gå högre och IOM att vi behöver bo inom visst område var det inte rimligt att lägga mindre pengar(barn sedan tidigare relationer finns, därav låst till visst område).

 

[Tonto]

Egentligen bryr jag mig inte alls tänkte jag skriva, men samtidigt så ryggar jag tillbaka när jag ser att det är fina jobb, fina bilar, dyra grejer/hobbies. Jag har själv ett väldigt ”lågstatusjobb”, så jag känner då att jag aldrig kommer kunna mäta mig med det där, så då blir det ingen like heller.

Däremot så skulle jag absolut likea någon som skulle ha ”mindre” jobb än vad jag har, där bryr jag mig inte alls! Jag skulle inte ha några problem att dejta någon som var arbetslös heller, sålänge den har koll på ekonomin och söker jobb.

Sen vill jag aldrig bli sambos eller liknande så egentligen så spelar ekonomin ingen roll alls, men skulle jag börja dejta någon som tjänar runt 40-50’ i månaden så skulle det nog inte bli en sån bra relation då jag får ut ungefär hälften av det.

Även om jag inte vill vara sambos så vill jag ju gärna åka på semesterresor ihop osv, och där är jag på nivån att spara ett halvår för en vecka på en enkel ort på Cypern typ. Jag tänker att det kanske inte duger åt någon som åker till Karibien 3 gånger om året. Typ. Och jag skulle aldrig acceptera att någon betalar för mig heller! Skillnad om man kanske blir bjuden om det är något speciellt, att man fyller jämt eller firar något årsjubileum eller liknande, men som sagt, att någon ska sitta och pröjsa för mig regelbundet bara för att jag inte har råd skulle jag aldrig acceptera. Skulle känna mig ovuxen och beroende, och som om jag skulle stå i skuld mest hela tiden.

Jag är den som får lite ont i magen för att någon bjuder mig på en glass liksom!

Jag har dessutom noll ambitioner att ”klättra uppåt” inom karriären, utbildar mig nu till undersköterska, och det är där jag kommer landa sen. Kommer inte bli mer än så, så min lön kommer inte öka något markant direkt.

Fast samtidigt, det är ju inte säkert att den där rika snubben har mer pengar över varje månad efter allt är betalt än vad jag har! Handlar om utgifter, inte inkomster!

Jag kände också så förut. Men nu är jag i en relation där min partner tjänar en hel del mer än mig osv, och känner mig helt bekväm med det. Hade absolut inte varit så med vem som helst men nu fungerar det och jag är väldigt lycklig över att det inte sliter på oss.

 

[Ramona]

Funderar lite på det här med utbildning och klass när man dejtar. Funkar det om man är väldigt olika på den punkten? Eller söker ni bara bland dem som ligger lika med er själva?

Jag är kanske inte ute efter någon formell utbildning, men jag vill absolut träffa någon som kan möta sig mentalt och någon som är allmänbildad. Jag tycker att det är så himla osexigt när jag känner att killen är korkad eller inte hänger med i samma tempo.

Men han behöver inte ha någon karriär eller så, men han behöver trivas med sitt liv.

 

[Migo]

Jag kände också så förut. Men nu är jag i en relation där min partner tjänar en hel del mer än mig osv, och känner mig helt bekväm med det. Hade absolut inte varit så med vem som helst men nu fungerar det och jag är väldigt lycklig över att det inte sliter på oss.

Jag tror att det är nyttigt att lära sig ta emot gåvor, precis som det är nyttigt att kunna stå på helt egna ben i andra situationer! Jag har alltid hatat att få saker, men gärna gett bort. Håller på att träna på att acceptera att min partner också vill ge

 

[AbCdE]

Jag tror att det är nyttigt att lära sig ta emot gåvor, precis som det är nyttigt att kunna stå på helt egna ben i andra situationer! Jag har alltid hatat att få saker, men gärna gett bort. Håller på att träna på att acceptera att min partner också vill ge

Du behöver givetvis inte svara, har det gått bra med flytten till Sverige för din partner? Jag menar med invandrarverket, jobb osv.

 

[Migo]

Du behöver givetvis inte svara, har det gått bra med flytten till Sverige för din partner? Jag menar med invandrarverket, jobb osv.

Det är en djungel som vi håller på att navigera, och inte något som jag känner för att dela med mig av här.

 

[ptr]

Det är en djungel som vi håller på att navigera, och inte något som jag känner för att dela med mig av här.

En liten kort resomé i en egen tråd när stöket och röriga böket är över så småningom skulle vara intressant. Har förstått att det kan vara både irriterande och krångligt. För vissa ibland rentav kränkande hur mycket som ska lämnas ut osv. Men ta det sen, när det är lite distans till det och om det känns bra där och då isåfall.

Bara önska lycka till, andra har lyckats före er så.

 

[Masqueradee]

Och här har allt gått åt helvete, igen. Vet att jag sagt att jag inte borde skriva i tråden, har brutit mot det en gång, men känner att jag behöver skriva av mig.

Förra helgen hade vi en liten "bump in the road", ett solklart missförstånd orsakat av en gemensam vän. Eftersom det hände efter en utekväll bad jag om att få komma över och prata dagen efter innan jag skulle på en inflyttningsfest. Vi satte oss ned, jag pratade och förklarade och det kändes ändå som att det löste sig/kändes bättre därefter då han bland annat bad mig att komma tillbaka efter festen, vilket jag gjorde.
Sen sågs vi i onsdags. Vi snackade, hade det trevligt, och han visade mig att Tinder precis skickade en notis om att hans profil skulle döljas eftersom han var inaktiv. Detta ville han visa för att jag skulle veta att han inte pratar med eller träffar någon annan.
I fredags bjöd han ut mig. Vi hade en så sjukt rolig kväll där vi sprang på några av mina vänner. Kvällen börjar dra mot sitt slut, men vi bestämmer oss för att svänga förbi stans sunk-hak för en sista öl innan vi går hem. Där bestämmer han sig för att i princip dumpa mig out of the blue. Han berättar att han inte riktigt vet vad han vill, och känner att det är bäst att plocka bort den romantiska delen, men att han fortsatt vill ses.

Spola fram till igår. Jag har bett om att få ses och prata ut 1) inte mitt i natten 2) nyktra. Jag berättar min ståndpunkt, och han håller fast vid sin så.. Ja. Allt var ju uppenbart fejk. "I think I'm falling for you"- bullshit.

Är bara så arg och besviken på mig själv över att jag trodde att det fanns en minimal chans att det kunde vara något. Är också lite ledsen över att han tycker att min reaktion på fredagsnatten var ett bevis på att det var bra att ta upp, han tror det var pga att jag har mer känslor än han, jag försökte få fram att det var för att jag både var chockad och att jag var ganska ledsen över att han tyckte det var ett samtal att ha på en sunk-krog (är ju uppenbart inte värd mer...).

Oh well, livet som patetisk och oönskad går vidare :P Crazy bunny-lady here I come! (Kaniner är sötare och mindre läskiga än katter, haha!)

 

[Masqueradee]

Och här har allt gått åt helvete, igen. Vet att jag sagt att jag inte borde skriva i tråden, har brutit mot det en gång, men känner att jag behöver skriva av mig.

Förra helgen hade vi en liten "bump in the road", ett solklart missförstånd orsakat av en gemensam vän. Eftersom det hände efter en utekväll bad jag om att få komma över och prata dagen efter innan jag skulle på en inflyttningsfest. Vi satte oss ned, jag pratade och förklarade och det kändes ändå som att det löste sig/kändes bättre därefter då han bland annat bad mig att komma tillbaka efter festen, vilket jag gjorde.
Sen sågs vi i onsdags. Vi snackade, hade det trevligt, och han visade mig att Tinder precis skickade en notis om att hans profil skulle döljas eftersom han var inaktiv. Detta ville han visa för att jag skulle veta att han inte pratar med eller träffar någon annan.
I fredags bjöd han ut mig. Vi hade en så sjukt rolig kväll där vi sprang på några av mina vänner. Kvällen börjar dra mot sitt slut, men vi bestämmer oss för att svänga förbi stans sunk-hak för en sista öl innan vi går hem. Där bestämmer han sig för att i princip dumpa mig out of the blue. Han berättar att han inte riktigt vet vad han vill, och känner att det är bäst att plocka bort den romantiska delen, men att han fortsatt vill ses.

Spola fram till igår. Jag har bett om att få ses och prata ut 1) inte mitt i natten 2) nyktra. Jag berättar min ståndpunkt, och han håller fast vid sin så.. Ja. Allt var ju uppenbart fejk. "I think I'm falling for you"- bullshit.

Är bara så arg och besviken på mig själv över att jag trodde att det fanns en minimal chans att det kunde vara något. Är också lite ledsen över att han tycker att min reaktion på fredagsnatten var ett bevis på att det var bra att ta upp, han tror det var pga att jag har mer känslor än han, jag försökte få fram att det var för att jag både var chockad och att jag var ganska ledsen över att han tyckte det var ett samtal att ha på en sunk-krog (är ju uppenbart inte värd mer...).

Oh well, livet som patetisk och oönskad går vidare :P Crazy bunny-lady here I come! (Kaniner är sötare och mindre läskiga än katter, haha!)

Haha, och där kom SMS'et att jag har ett paket att hämta ut, bl a innehållandes hans födelsedagspresent (om fyra dagar) och julklapp. Patetisk är vad jag är, hur kunde jag tro att det skulle hålla så länge?

 

[pepp]

Haha, och där kom SMS'et att jag har ett paket att hämta ut, bl a innehållandes hans födelsedagspresent (om fyra dagar) och julklapp. Patetisk är vad jag är, hur kunde jag tro att det skulle hålla så länge?

Du är inte patetisk.
Det är klart att man tror, hoppas och planerar ❤

 

[pepp]

Jag verkar ha gått in i celibat med mig själv. Ändå en ganska skön känsla.

N har ju hört av sig massor och velat ses. Jag ha nekat.
Igår hörde både segelbåtskillen och F av sig, men då låg jag redan i sängen.
Tidigare hade jag sagt ja på stört, men nu prioriterade jag min skönhetssömn

Suck, F hörde av sig i lördags och var "sällskapssjuk". Han var väl hos mig max 30 min. Efteråt låg jag bara och grät, kände mig värdelös och "smutsig".

Pratade med min terapeut om det, och jag måste verkligen släppa honom nu en gång för alla, han får mig ju inte att må bra. Alls.

 

[sorbifolia]

Och här har allt gått åt helvete, igen. Vet att jag sagt att jag inte borde skriva i tråden, har brutit mot det en gång, men känner att jag behöver skriva av mig.

Förra helgen hade vi en liten "bump in the road", ett solklart missförstånd orsakat av en gemensam vän. Eftersom det hände efter en utekväll bad jag om att få komma över och prata dagen efter innan jag skulle på en inflyttningsfest. Vi satte oss ned, jag pratade och förklarade och det kändes ändå som att det löste sig/kändes bättre därefter då han bland annat bad mig att komma tillbaka efter festen, vilket jag gjorde.
Sen sågs vi i onsdags. Vi snackade, hade det trevligt, och han visade mig att Tinder precis skickade en notis om att hans profil skulle döljas eftersom han var inaktiv. Detta ville han visa för att jag skulle veta att han inte pratar med eller träffar någon annan.
I fredags bjöd han ut mig. Vi hade en så sjukt rolig kväll där vi sprang på några av mina vänner. Kvällen börjar dra mot sitt slut, men vi bestämmer oss för att svänga förbi stans sunk-hak för en sista öl innan vi går hem. Där bestämmer han sig för att i princip dumpa mig out of the blue. Han berättar att han inte riktigt vet vad han vill, och känner att det är bäst att plocka bort den romantiska delen, men att han fortsatt vill ses.

Spola fram till igår. Jag har bett om att få ses och prata ut 1) inte mitt i natten 2) nyktra. Jag berättar min ståndpunkt, och han håller fast vid sin så.. Ja. Allt var ju uppenbart fejk. "I think I'm falling for you"- bullshit.

Är bara så arg och besviken på mig själv över att jag trodde att det fanns en minimal chans att det kunde vara något. Är också lite ledsen över att han tycker att min reaktion på fredagsnatten var ett bevis på att det var bra att ta upp, han tror det var pga att jag har mer känslor än han, jag försökte få fram att det var för att jag både var chockad och att jag var ganska ledsen över att han tyckte det var ett samtal att ha på en sunk-krog (är ju uppenbart inte värd mer...).

Oh well, livet som patetisk och oönskad går vidare :P Crazy bunny-lady here I come! (Kaniner är sötare och mindre läskiga än katter, haha!)

Men fy.....! Lider med dig.

Vet inte om det är till någon hjälp/tröst, men han kan ju mycket väl ha varit på väg att bli kär i dig, men fått "kalla fötter" som gjort att han nu beslutat att trycka på bromsen.

Oavsett - det suger. Vet hur det känns när man hoppats på något helt annat....

 

[Tonto]

Men fy.....! Lider med dig.

Vet inte om det är till någon hjälp/tröst, men han kan ju mycket väl ha varit på väg att bli kär i dig, men fått "kalla fötter" som gjort att han nu beslutat att trycka på bromsen.

Oavsett - det suger. Vet hur det känns när man hoppats på något helt annat....

Det känns som om det är ganska vanligt att det händer! Det har hänt mig med, dom får kalla fötter, inbillar sig att man har massa känslor och så vidare när det inte alls stämmer överens med verkligheten.