Dejtingtråden 33

[Eurydome]

Du är inte ensam om det tyvärr.

Hur mår du?

 

[Mia_R]

Hur mår du?

Betydligt bättre nu, blev tack och lov arg även om det tog några dagar. Jag skickade ett sms där jag lyckönskade honom till tillfrisknandet och blockerade. Jag har ingen aning om han verkligen är sjuk eller inte, men det är iaf inte mitt problem längre.

 

[sorbifolia]

Känner mig rätt "off" och omotiverad vad gäller dejting just nu efter helgen. Och det är väl okej, som sagt tidigare så vore det nog bra att landa och smälta lite det som varit med DB.

Men - jag hann ändå få upp förhoppningarna för kocken, att det var någon jag skulle klicka med och att jag äntligen kanske kunde få ha en "riktig" pojkvän, åtminstonde ett tag. Så det känns lite trist att det ännu en gång blev "fel", har nog tappat räkningen nu på hur många dejtar jag varit på som inte lett till något... vilket är starkt medverkande till att motivationen tryter.

Skulle vilja diskutera en sak med er, men vet att det kan vara känsligt för vissa, så gör en spoiler:

Spoiler: Om vikt och kropp

Jag har generellt svårt att bli attraherad av överviktiga personer, tror det beror till viss del på att exmaken hade problem som resulterade i att han blev ständigt mera överviktig under tiden vi var tillsammans, tills han var så sjuk att han totalkraschade pga hälsan. Så numera dejtar jag i princip bara vältranade personer. Gjorde dock ett "litet undantag" för kocken, han hade inga helfigurbilder, men gissade ut från bilderna att han inte var superfit - kanske 10-15 kg för mycket såg det ut som.

Når vi väl möttes så visade det sig att det snarare var minst 30-40 kg övervikt det var talan om, och att bilderna nog inte var av det nyare slaget. Jag blev kanske extra chockad pga att han helt i början på vårat samtal frågade mig "hur är drömmannen" och jag svarade "lång och muskullös" (med glimten i ögat). Varpå han kommenterade "räcker det med 1,80 lång?" men inte ett dyft om muskullös-biten....

"Får" man känna sig "lurad"? Eller är jag bara en överfladisk, dålig människa, som hänger upp mig i hur folk ser ut?

 

[Gnist]

han helt i början på vårat samtal frågade mig "hur är drömmannen" och jag svarade "lång och muskullös" (med glimten i ögat). Varpå han kommenterade "räcker det med 1,80 lång?" men inte ett dyft om muskullös-biten....

Jag hade tolkat hans svar som att han inte är muskulös så nej, jag hade inte känt mig lurad när det visade sig vara exakt så.

 

[Stefffie]

Jag hade tolkat hans svar som att han inte är muskulös så nej, jag hade inte känt mig lurad när det visade sig vara exakt så.

Fast samtalet var val efter att de motts?
Jag tolkade det som att personen var betydligt storre i verkligheten an pa de bilder han anvander pa sin profil, och det ar ju allt missvisande.

@sorbifolia Jag vet val inte vad man "far" gora eller ej, men det kanns som en rimlig reaktion att bli overraskad nar nagon ser annorludna ut jamfort med de forvantningar de satt, sa jag tror inte du ska kanna dig dalig for den sakens skull.
Sen ar det val alltid vart att forsoka se personen sjalv och se om ni klickar "i verkligheten", attraktion kan ju komma av manga saker osv. Den viktigaste fragan ar val om ni hade trevligt tillsammans och om du har nagot intresse av att traffas igen?
Massa dejter leder ingenstans, av en massa olika anledningar

 

[Eurydome]

@sorbifolia

Spoiler

För det första så kan man inte bestämma vad man blir attraherad av och man är varken dålig eller diskriminerande för att det finns vissa kroppstyper man inte finner attraktiva.

För det andra så tycker jag att det är ett jäkla ofog att vara direkt oärlig med hur man ser ut, såsom att ha helt missvisande bilder på sin profil. Hade det hänt mig hade inte jag velat fortsätta träffas varken som vänner eller något annat. Inte för att personen var överviktigt utan för att vi tydligen ser helt olika på hur man är mot varandra.

 

[Mia_R]

En dejt jag hade för många år sedan hade mycket gamla bilder på sin profil på nätet, visade det sig när vi möttes.

Han såg ut som Sten-Åke Cerderhöks brorsa IRL.

 

[sorbifolia]

Fast samtalet var val efter att de motts?

Nej, det var innan vi träffades, nästen direkt efter att vi matchat. Och det nästa han skrev efter detta, var "När får man bjuda ut dig på en dejt då?" Därav att jag tyckte det inte riktigt hängde ihop med mitt svar...

@Gnist då tolkar vi uppenbarligen olika.

 

[Eurydome]

Jag hade tolkat hans svar som att han inte är muskulös så nej, jag hade inte känt mig lurad när det visade sig vara exakt så.

Det är en stor skillnad mellan "inte muskulös" och den situation som förelåg här. Om man vet att man är extremt långt ifrån vad som beskrivs som "drömmannen" och dessutom att ens bilder inte ger en rättvisande bild så är det god ton att nämna det tycker jag. Har inget att göra med vad man föredrar eller blir attraherad av men jag vill gärna att folk är ärliga.

 

[Viva]

Det är en stor skillnad mellan "inte muskulös" och den situation som förelåg här. Om man vet att man är extremt långt ifrån vad som beskrivs som "drömmannen" och dessutom att ens bilder inte ger en rättvisande bild så är det god ton att nämna det tycker jag. Har inget att göra med vad man föredrar eller blir attraherad av men jag vill gärna att folk är ärliga.

Fast "drömmannen" behöver inte nödvändigtvis betyda att allt annat är uteslutet? Min "drömman" skulle ha bruna ögon och långt hår men min sambo har inget av detta. Det gör mig inte mindre attraherad av honom. Det går ju att vända på det också, är något väldigt viktigt så fråga innan dejten om du inte vill "slösa bort tiden" och känna dig lurad.

 

[tuaphua]

Jag tänker att det måste ju vara jobbigt för en själv om man tex har 5 år gamla bilder och av olika skäl inte alls ser ut som bilderna. För folk reagerar säkerligen.
Nu är det ju länge sedan jag nätdejtade. Men jag tog bilder som inte direkt förskönade mig. Tvärtom var en del rätt dåliga. Då möttes jag ju av en positiv överraskning så att säga av de jag dejtade. Många uttryckte att jag såg bättre ut IRL. Många hade stött på flertalet som valt bilder som inte alls var representativa. Till den grad att man inte ens kände igen dem då man skulle träffas.
Det blev ju en knepig sits för samtliga om de inte alls var attraherade och inte ville såra personen med att de inte ville ses igen etc. Så stelt!
Jag personligen hade tyckt det var jättejobbigt själv att utsätta mig för det, att ha så gravt missvisande bilder.

 

[Eurydome]

Fast "drömmannen" behöver inte nödvändigtvis betyda att allt annat är uteslutet? Min "drömman" skulle ha bruna ögon och långt hår men min sambo har inget av detta. Det gör mig inte mindre attraherad av honom. Det går ju att vända på det också, är något väldigt viktigt så fråga innan dejten om du inte vill "slösa bort tiden" och känna dig lurad.

Det där med att fråga kan väl vara ett bra sätt om det är något som inte framgått av presentationen. För många är det viktigt att den man träffar inte har barn eller är allergisk mot pälsdjur t ex och det kanske man inte alltid skriver ut och då kan det väl vara bra att fråga.

Men jag vill ju gärna att den information som finns stämmer. Det kan ju vara vad som helst egentligen.

Jag träffade en som hade skrivit 39 år i presentationen men sen när vi träffades kom det fram till att den korrekta åldern var 44 och att det var en medveten felskrivning för att det skulle bli lättare att få en dejt.

Jag har inget emot att dejta någon som är 44 men det blir fel för mig om man medvetet ger fel information.

Det blir ju lite tokigt också om man ska behöva fråga om sånt:

"vill bara kolla ifall din ålder stämmer eller ifall du egentligen är 5 år äldre?"

"du förresten, tänkte bara höra om det är så om dina bilder är nya eller om du har en helt annorlunda kroppstyp nu?"

 

[Tonto]

För mig hade det gått fetbort om personens profil inte stämde överens med verkligheten. Det är verkligen en red flag för mig.

 

[Masqueradee]

Känner mig rätt "off" och omotiverad vad gäller dejting just nu efter helgen. Och det är väl okej, som sagt tidigare så vore det nog bra att landa och smälta lite det som varit med DB.

Men - jag hann ändå få upp förhoppningarna för kocken, att det var någon jag skulle klicka med och att jag äntligen kanske kunde få ha en "riktig" pojkvän, åtminstonde ett tag. Så det känns lite trist att det ännu en gång blev "fel", har nog tappat räkningen nu på hur många dejtar jag varit på som inte lett till något... vilket är starkt medverkande till att motivationen tryter.

Skulle vilja diskutera en sak med er, men vet att det kan vara känsligt för vissa, så gör en spoiler:

Spoiler: Om vikt och kropp

Jag har generellt svårt att bli attraherad av överviktiga personer, tror det beror till viss del på att exmaken hade problem som resulterade i att han blev ständigt mera överviktig under tiden vi var tillsammans, tills han var så sjuk att han totalkraschade pga hälsan. Så numera dejtar jag i princip bara vältranade personer. Gjorde dock ett "litet undantag" för kocken, han hade inga helfigurbilder, men gissade ut från bilderna att han inte var superfit - kanske 10-15 kg för mycket såg det ut som.

Når vi väl möttes så visade det sig att det snarare var minst 30-40 kg övervikt det var talan om, och att bilderna nog inte var av det nyare slaget. Jag blev kanske extra chockad pga att han helt i början på vårat samtal frågade mig "hur är drömmannen" och jag svarade "lång och muskullös" (med glimten i ögat). Varpå han kommenterade "räcker det med 1,80 lång?" men inte ett dyft om muskullös-biten....

"Får" man känna sig "lurad"? Eller är jag bara en överfladisk, dålig människa, som hänger upp mig i hur folk ser ut?

Jag hade tolkat hans svar som att han inte är muskulös så nej, jag hade inte känt mig lurad när det visade sig vara exakt så.

Jag håller med Gnist. Tror jag själv hade gjort precis samma, framhäva det som kanske stämmer överens snarare än att snacka ned mig själv på det som inte stämmer. Lite som när man söker jobb, typ

 

[sorbifolia]

Jag håller med Gnist. Tror jag själv hade gjort precis samma, framhäva det som kanske stämmer överens snarare än att snacka ned mig själv på det som inte stämmer. Lite som när man söker jobb, typ

Så var nog fallet, och med Tinder-profilen med så var den väl snarare "misvisande" än direkt "fel". Kanske ca. 3-4 år gamla bilder, det har säkerligen jag med några av i min profil.

 

[the_connemara]

Fattar inte hur någon står ut med mig Jag har otroligt svårt att känna att jag kan påverka min aktivitetsnivå. Det pendlar liksom mellan gör absolut ingenting utanför jobbet och ångest över att tiden bara försvinner och jag känner mig totalt oförmögen att påbörja någonting (typ resa sig upp och gå på toa). Till att när jag väl slipper den där mentala blockeringen och ångesten eller får någon input som motiverar mig påbörja allt och aldrig sluta och ha orimlig stressnivå. Båda lägena leder till för lite sömn, för oregelbunden/dålig/obefintlig mat och egentligen bara en önskan om att det "bara skulle funka bättre" och bristande tålamod.

Idag skulle jag BARA vika tvätten och hänga upp handdukarna som tvättades under mitt arbetspass. Igår höll jag på att fixa hur länge som helst och sov mindre än 4 h innan jag började 06. Idag tokstress på jobbet och "lunch" = knäckebröd vid 10. BARA tvätten blev sortera garderoben, några byrolådor och annat jag inte ens minns men satt ner gjorde jag inte. Vid 19.20 körde jag till stallet (och hade ätit en macka precis innan det till slut ). Planen var stall 16, handla 18, hämta The Guy typ 19-20. Hem o laga mat och äta middag ihop o sova hos mig. Han skulle upp tidigt till gymmet och jag till stallet pga kvällspass. Vid 20.30 frågade han hur det gick (aldrig stressande, bara motiverande, han är fan bäst på att alltid var lugn, glad och precis lagom peppande). Jag svarade typ en halvtimme senare "Ehhh" och fick en skrattreaktion på det. Typ 5 min senare skrev jag att jag hinner väl precis handla innan de stänger o köra till honom vid 22 och att vi kunde ses en annan dag om han ville. Han förslår i morgon efter jobbet för då har jag varit i stallet på förmiddagen och kan inte bli sen hem från jobbet, säger att han är hos mig när jag kommer hem och då lagar vi mat (pga jag behöver göra matlådor). Jag svarar att jag hinner inte handla innan dess (gav upp och hade suttit ute och tittat på när hästen åt hö istället ❤) och han ber om en lista men säger att jag har hela dagen på mig i morgon att skriva den, ingen stress. Jag skickar en akutlista typ mat till jobbet och en ingrediens till rätten (pga mer stressande att vänta). Han svarar att han kan köpa allt inkl alla mina extremt specifika önskemål (går ej att köpa potatis, ska vara Den potatisen) bara det finns o han affär så kan han gå runt och leta tills han hittar. Och ger förslag på lite extra saker jag kanske har glömt + skämt.

Otroligt schyst att ställa in gemensam middag efter kl 21

En av alla anledningar till varför jag ju inte skulle dejta/ha något förhållande. Fasen vilken lyxig kompromiss detta är alltså!

 

[Nahar]

Fattar inte hur någon står ut med mig Jag har otroligt svårt att känna att jag kan påverka min aktivitetsnivå. Det pendlar liksom mellan gör absolut ingenting utanför jobbet och ångest över att tiden bara försvinner och jag känner mig totalt oförmögen att påbörja någonting (typ resa sig upp och gå på toa). Till att när jag väl slipper den där mentala blockeringen och ångesten eller får någon input som motiverar mig påbörja allt och aldrig sluta och ha orimlig stressnivå. Båda lägena leder till för lite sömn, för oregelbunden/dålig/obefintlig mat och egentligen bara en önskan om att det "bara skulle funka bättre" och bristande tålamod.

Idag skulle jag BARA vika tvätten och hänga upp handdukarna som tvättades under mitt arbetspass. Igår höll jag på att fixa hur länge som helst och sov mindre än 4 h innan jag började 06. Idag tokstress på jobbet och "lunch" = knäckebröd vid 10. BARA tvätten blev sortera garderoben, några byrolådor och annat jag inte ens minns men satt ner gjorde jag inte. Vid 19.20 körde jag till stallet (och hade ätit en macka precis innan det till slut ). Planen var stall 16, handla 18, hämta The Guy typ 19-20. Hem o laga mat och äta middag ihop o sova hos mig. Han skulle upp tidigt till gymmet och jag till stallet pga kvällspass. Vid 20.30 frågade han hur det gick (aldrig stressande, bara motiverande, han är fan bäst på att alltid var lugn, glad och precis lagom peppande). Jag svarade typ en halvtimme senare "Ehhh" och fick en skrattreaktion på det. Typ 5 min senare skrev jag att jag hinner väl precis handla innan de stänger o köra till honom vid 22 och att vi kunde ses en annan dag om han ville. Han förslår i morgon efter jobbet för då har jag varit i stallet på förmiddagen och kan inte bli sen hem från jobbet, säger att han är hos mig när jag kommer hem och då lagar vi mat (pga jag behöver göra matlådor). Jag svarar att jag hinner inte handla innan dess (gav upp och hade suttit ute och tittat på när hästen åt hö istället ❤) och han ber om en lista men säger att jag har hela dagen på mig i morgon att skriva den, ingen stress. Jag skickar en akutlista typ mat till jobbet och en ingrediens till rätten (pga mer stressande att vänta). Han svarar att han kan köpa allt inkl alla mina extremt specifika önskemål (går ej att köpa potatis, ska vara Den potatisen) bara det finns o han affär så kan han gå runt och leta tills han hittar. Och ger förslag på lite extra saker jag kanske har glömt + skämt.

Otroligt schyst att ställa in gemensam middag efter kl 21

En av alla anledningar till varför jag ju inte skulle dejta/ha något förhållande. Fasen vilken lyxig kompromiss detta är alltså!

Alltså detta ger mig hopp, för jag är fan lika omöjlig som du och det har sabbat så många bra vänskaper så jag har mer och mer förlikat mig med tanken att ingen kan stå ut med det. Och så kommer du här och bevisar att det går visst, och går bra till och med! Vilken kille du hittat. Avis!

 

[sorbifolia]

Fattar inte hur någon står ut med mig Jag har otroligt svårt att känna att jag kan påverka min aktivitetsnivå. Det pendlar liksom mellan gör absolut ingenting utanför jobbet och ångest över att tiden bara försvinner och jag känner mig totalt oförmögen att påbörja någonting (typ resa sig upp och gå på toa). Till att när jag väl slipper den där mentala blockeringen och ångesten eller får någon input som motiverar mig påbörja allt och aldrig sluta och ha orimlig stressnivå. Båda lägena leder till för lite sömn, för oregelbunden/dålig/obefintlig mat och egentligen bara en önskan om att det "bara skulle funka bättre" och bristande tålamod.

Idag skulle jag BARA vika tvätten och hänga upp handdukarna som tvättades under mitt arbetspass. Igår höll jag på att fixa hur länge som helst och sov mindre än 4 h innan jag började 06. Idag tokstress på jobbet och "lunch" = knäckebröd vid 10. BARA tvätten blev sortera garderoben, några byrolådor och annat jag inte ens minns men satt ner gjorde jag inte. Vid 19.20 körde jag till stallet (och hade ätit en macka precis innan det till slut ). Planen var stall 16, handla 18, hämta The Guy typ 19-20. Hem o laga mat och äta middag ihop o sova hos mig. Han skulle upp tidigt till gymmet och jag till stallet pga kvällspass. Vid 20.30 frågade han hur det gick (aldrig stressande, bara motiverande, han är fan bäst på att alltid var lugn, glad och precis lagom peppande). Jag svarade typ en halvtimme senare "Ehhh" och fick en skrattreaktion på det. Typ 5 min senare skrev jag att jag hinner väl precis handla innan de stänger o köra till honom vid 22 och att vi kunde ses en annan dag om han ville. Han förslår i morgon efter jobbet för då har jag varit i stallet på förmiddagen och kan inte bli sen hem från jobbet, säger att han är hos mig när jag kommer hem och då lagar vi mat (pga jag behöver göra matlådor). Jag svarar att jag hinner inte handla innan dess (gav upp och hade suttit ute och tittat på när hästen åt hö istället ❤) och han ber om en lista men säger att jag har hela dagen på mig i morgon att skriva den, ingen stress. Jag skickar en akutlista typ mat till jobbet och en ingrediens till rätten (pga mer stressande att vänta). Han svarar att han kan köpa allt inkl alla mina extremt specifika önskemål (går ej att köpa potatis, ska vara Den potatisen) bara det finns o han affär så kan han gå runt och leta tills han hittar. Och ger förslag på lite extra saker jag kanske har glömt + skämt.

Otroligt schyst att ställa in gemensam middag efter kl 21

En av alla anledningar till varför jag ju inte skulle dejta/ha något förhållande. Fasen vilken lyxig kompromiss detta är alltså!

Jag med vill ha en sådan! Blev nyss utskälld av min bästis pga jag inte hinner hem från stallet förän tidigast kl 20 till min planerade födelsesdagsmiddag imorgon... så tror inte middan blir av överhuvudtaget.

Det gör det ju onekligen svårare att hitta någon som "håller ut med en" när man har såpass svårt att planera och få tid med annat... Men förhoppningsvis är det inte omöjligt...

 

[the_connemara]

Alltså detta ger mig hopp, för jag är fan lika omöjlig som du och det har sabbat så många bra vänskaper så jag har mer och mer förlikat mig med tanken att ingen kan stå ut med det. Och så kommer du här och bevisar att det går visst, och går bra till och med! Vilken kille du hittat. Avis!

Jag minns det fortfarande glasklart hur han fnös och utbrast "Ha! Jag är väl inte din mamma?!" och skrattade till när jag precis i början frågade om han inte blev irriterad på mig när jag aldrig gick upp när jag sov hos honom i hans förra lägenhet. Det var ju kallt där Jag hade så mycket ångest över det fortfarande sedan min tid som sambo, nu 1 år senare tänker jag knappt på det. Den inställningen har han verkligen rakt igenom i alla situationer, vi är vuxna och behandlar varandra positivt och respektfullt och känner till våra vanor/ovanor men det ingår ju liksom. Jag vet att jag är konflikträdd till tusen och är otroligt känslig för minsta lilla sådan irriterad känsla (ännu en anledning till att inte ha ett förhållande ja ) men tills dess att jag kan hantera sådant bättre (för det är ju otroligt handikappade och leder till många svåra situtioner) så är jag otroligt glad att få känna att jag kan vara mig själv och att jag duger så.

Enda gången han inte bara varit överslätande med mina idéer var när vi skulle testa julchipsen och jag gjorde något med händerna så han skulle ge mig chips att smaka innan han testade själv. Först dissade jag att han tog flera "Bara ett!!" Och sedan tog ett och då var det fel storlek/form/minns inte ens vad så jag sa typ "inte så stort!". Då blev det ett stressat WTF och så fick jag rätt chips Sedan sa jag att på gott och ont är jag kanske lite för mycket mig själv fastän jag inte är ensam Och förklarade vilka chips som går att äta två av samtidigt

Jag tror (ehehehe, jag som har bingo i destruktiva relationer tills nu ska kanske inte uttala mig ) det som funkar i denna relationen är dels att vår kommunikation flutit bra sedan första messet, jag har otroligt dåligt tålamod när det inte gör det, borde aldrig mer utsätta mig för det. Dels att han är otroligt respektfull (jag blir lätt överkörd) men utan att vara osäker/mesig (då blir jag sjukt otrevlig och tappar all respekt), och lite samma där med kommunikationen att vi verkar hänga med lätt i varandras tankegångar och ofta tänka samma sak samtidigt. Och att han säger nej! Jag vet att jag alltid kan lita på ett ja och på ett nej, den tydligheten behöver jag. Och han i sin tur är såpass trygg att han inte blir osäker (så ofta) när jag inte lyckas vara lika tydlig. Plus att vi båda är otroligt inte bittra, väldigt positiva och har noll förväntningar på varandra/relationen.

Jag tror mest jag upplevt respektlöshet och därifrån irritation "Varför måste du vara så krånglig, det är ju inte viktigt!" och någon konstig oförståelse för den andres person och tankar när typ de rosa molnen i början lagt sig. Och sedan går allt bara åt helvete

 

[the_connemara]

Jag med vill ha en sådan! Blev nyss utskälld av min bästis pga jag inte hinner hem från stallet förän tidigast kl 20 till min planerade födelsesdagsmiddag imorgon... så tror inte middan blir av överhuvudtaget.

Det gör det ju onekligen svårare att hitta någon som "håller ut med en" när man har såpass svårt att planera och få tid med annat... Men förhoppningsvis är det inte omöjligt...

Ja men det är det jag tänker på också! Att man har för mycket förväntningar på andra och när de inte infaller så är första känslan irritation och en känsla av att du inte tycker middagen är tillräckligt viktigt eller liknande. Jag fattar folk blir lika stressade åt andra hållet tex om vi tar det här med tider. Och jag fattar det kan uppfattas som otroligt respektlöst att inte passa en tid. Men om man tycker ens vän är respektlös emot en hela tiden så förstår jag inte varför man utsätter sig för att ha en så olik vän då? Antingen tycker man om sin vän, hela sin vän med vanor och ovanor eller så kommer man åtm fram till att det positiva överväger och då lägger man inte mer energi på det negativa för man har gjort sitt val. Kan man inte släppa det så kanske man gjorde fel val om man mår dåligt. Så tänker jag och jag kan inte ha relationer med folk som inte fungerar liknande, jag tar så illa vid mig av att känna den där irritationen jag orsakat så då tar jag avstånd istället.

Obs! Nu blev exemplet med middagen o tiden bara en sak som jag själv har svårt med så inte kopplat till er relation utan vad jag själv upplevt

Jag tänker att prio ett om man nu letar partner är att den måste fatta från början att det handlar inte om att konkurrera om ens tid eller att man själv är bortprioriterad bara för att den andre är upptagen. För en sådant grundsyn (som många verkar vilja ha? Verkar vilja ha den typen av bekräftelse?) ger iaf för mig så mycket stress och negativa känslor att till slut vill jag inte ses alls alternativt ändrar hela mitt liv för att passa in. Men jag är nog lite udda där kanske? För mig är bekräftelse mer att någon snappar upp saker jag säger/inte säger/tänker/vill ha på ett visst sätt osv och lägger ett värde vid det. Därför stör det mig inte alls att jag frågar typ 9 av 10 gånger om när jag och The Guy ses nästa gång tex, eller när han inte svarar direkt när jag frågar när vi ses/precis efter för jag vet han tänker inte alls på samma sätt med planering där (han är varken ett planeringsfreak som jag och har också mycket mer fri tid hela tiden). Istället blir jag bara extra glad de gångerna han frågar och planerar för hur vi ska ses. O i alla andra fall frågar han om han kan ge ett rakt svar tex senare på dagen eller dagen efter och om det är ok så länge. Då känner jag att bådas behov möts och jag gör likadant tillbaka. Frågar men skriver om det inte är viktigt med svar nu eller när jag behöver svar. Eller om jag blir osäker av hur han hanterar min fråga/situationen så pratar vi om det för mer förståelse för bådas behov och så vet båda det till nästa gång. Blir ju otroligt enkelt då och inget som stjäl (alldeles för mkt för att jag ska orka) energi i längden.