Alltså jag undrar hur jag kan få ha det såhär bra? Insåg precis att det var på pricken 9 månader sedan jag träffade The Guy utanför jobbet första gången. Hela den tiden har det bara varit enkelt, tryggt och självklart från hans sidan oavsett var jag har befunnit mig och all kontakt med honom har bara fått mig att må bättre. Jag har liksom fått frihet att sköta alla mina struggles med mig själv utan att känna mig ensam eller missförstådd. Jag har börjat inse hur viktig den förståelsen är för mig. Att inte behöva vara (även om jag så ofta är) rädd för ta upp saker, känna någon tvekan om vad den andre tänker eller tycker om relationen, umgänget, kontakten, vem som initierar att ses osv osv osv. Att jag kan få lov att ha mina tvivel och rädslor men att bli sedd när det sker och inte ensam vara drivande i den kommunikationen. Och att varje gång jag tar upp något själv bli så himla bra bemött att det bara blir mindre och mindre svårt för mig att kommunicera. Att inte känna mig förminskad och "komplicerad" utan att mina känslor är valid även om de är helt ogrundade.
För mig känns det himla stort att I vissa låga stunder faktiskt inte enbart vilja isolera mig tills jag mår bättre utan att känna att jag bara vill ligga i hans famn och gråta istället. Och när jag väl är där så så är han så taktfull och fin att prata med att det alltid blir bra så fort. Han kan både låta mig gräva ner mig i saker jag behöver få prata om samtidigt som han har någon jävla bra känsla jag inte själv har för när vi bara inte ska fortsätta prata om just det som gör ont just då. Och sedan dagen efter med lite distans så inser jag själv att det bara skulle varit destruktivt för mig att fastna i då. Ett av mina största problem är att jag lätt fastnar i något som känns nattsvart och kan liksom omöjligt se hur jag skulle hanterat situationen annorlunda eller hur jag nu ska komma ur den. Efter att vi sets är alla sådana situationer som bortsuddade och jag kan men överseende inse att alla hatar mig faktiskt inte och nästa gång kan jag göra på ett annat sätt för mindre konflikter. Det är ju detta jag står i kö till en psykolog för bland annat
Apppropå dejtade o så så vetefan om vi någonsin har dejtat. Vi hamnade väldigt snabbt (typ efter en gång vi sets) i så som vi umgås nu och trivs bra med det. Ibland känner jag lite mer att jag saknar bitar av ett samboliv i att lite mer dela tiden tillsammans. Inte att allt ska vara avklarat och sedan ses man efter det på kvällen liksom. Men det är ett typiskt sätt för mig att se på min tid och ett problem hos mig (har tex svårt att ta med saker jag pysslar med hemma för TÄNK OM jag skulle vilja skriva med just den pennan jag inte tagit med osv) med min vardag rent allmänt. Men då möter han liksom det med andra lösningar. Typ som att jag har lite fler saker hos honom så känns det för mig lite mer som "hemma" eller vad man säger.
Igår var jag superledsen efter ett par jobbiga sista veckor och också ledsen över att jag inte fattade hur jag skulle orka ta mig till en kräftskiva jag sett så mycket framemot. Men jag pallrade mig upp efter att fått lite krafter av att vi bestämt att vi skulle ses efteråt, hade en riktigt trevlig kväll och blev sedan som vanligt så gulligt emottagen med vatten, vätskeersättning, aspirin och så fick jag berätta precis allting från var varje person satt runt bordet till infon från vinprovningen. Han har verkligen en sådan fin förmåga att bry sig och involvera mig. Som när jag kom supersent en kväll i veckan från stallet och satte mig i köket för att äta kvällmat och han hade egentligen redan somnat. Då kom han ut och frågade om jag skulle ha en fralla till och började sedan packa ihop påläggen och frågade om jag inte ville äta i sovrummet istället. Jag är alltid inställd på att jag stör (i hela mitt liv, det där med mänskliga relationer är som sagt inte min grej
) och han möter det alltid med ett så tydligt intresse av att bara hänga med mig liksom.
Idag gick han inte ens och tränade utan vi sov jättelänge och hade bara en helt otroligt chill och mysig dag. Jag somnade i hans famn efter en sen frukost när vi läste gamla konstiga kok- och sjukdomsböcker han hittat på ett antikvariat och ville visa och vaknade av att han försiktigt frågade om jag ville ha middag. Jag orkade inte svara så han la mig på en kudde och började laga maten själv och så joinade jag när jag vaknat till liv igen. Första gången vi hade en sådan här oplanerad dag i början när vi träffades blev det ju totalt kaos för mig
Nu känns det bara så lugnt, tryggt och jag tror jag faktiskt verkar kunna börja lita på att det är uppskattat även från hans sida och inte bara ha "borde jag åka hem nu? Har han tröttnat på att jag är här? Eller är det otrevligt att bara dra?" skrikande i huvudet så att man varken kan tänka eller göra något annat (appropå att jag alltid känner att jag stör liksom
).
Men det har behövts väldigt mycket känsla av att vara uppskattad, involverad och förstådd i all vår dagliga kontakt för att kunna kännas såhär för mig. Alltså tänk på den förra kollegan jag träffade förra våren om någon minns, han som tyckte det var mycket att skicka några meddelanden per dag, jag förstår ej hur jag överlevde. Och jag förstår ju nu invändningarna emot att fortsätta träffa honom, jag ÄR ju en sjukt kommunikativ person, även om jag har svårt för att kommunicera i många viktiga situationer. Den matchen behöver jag ju verkligen uppenbarligen.
