Dejtingtråden 32

[Mia_R]

Två dejter till veckan.

Lunchdejten får en till chans, kan vara kul att göra nån utflykt eller gå på något museum så får vi se om det bara är att lägga ner eller om det finns något att gå vidare med.

Frukostdejten igår vill väldigt gärna ses så vi ska ta en matbit och ev en film senare, han känns roligare och mer intressant än nr 1 så vi får se.

 

[cirkus]

Jag är helt säker på att det är någonting man utstrålar eller hur självsäker man är i sig själv som gör det. Jag är verkligen ingen dominant person, men mig frågar ofta killarna om det är okej att de kommer, de liksom undrar om jag har kommit klart (jag kommer gärna fler gånger). 99% av mina kompisar har aldrig varit med om att en kille frågat om han får komma.

Jag har heller aldrig varit med om någon som ska vara superdominant och hård med mig, men det har typ alla mina vänner.

Det kanske är att jag väljer en viss typ av kille, vad vet jag, men någonting är det ju att jag sällan haft dåligt sex. På riktigt. Och det är inte så att jag styr upp killarna och berättar hur de ska göra, de bara fungerar bra. Sen är det ju klart att sexet blir bättre när man känner någon, men jag har bara haft riktigt kasst sex med en kille och han var och är en av mina bästa vänner så vi kände varandra jättebra innan. De flesta av mina vänner har haft en hel rad med kasst sex.

Detta gäller mig också. Jag har bara i stort sett bra upplevelser av sex. Som tur är.
Jag tror vi är ganska lika i personlighetstypen du och jag om man läser lite av inläggen runtikring här. Jag tror att mycket hänger ihop

 

[EmmaBovary]

Det är nog 10.000 kr-frågan... Jag undrar exakt samma sak. Jag får tom komplimnger att jag är en sån som får andra att känna att de kan slappna av och vara sig själva osv. så jag borde inte vara nån som upplevs som ett primärt hot. Men bevisligen utvecklas jag till ett hot med tiden? Senaste exet och jag ahde många sådana här dispyter där hans känsla av litenhet sken genom och gav stora problem. fortfarande idag skiner det igenom, det är det enda bekymret i vår nuvarande kompis-relation . Det dyker upp ibland som ett gammalt skavsår.

På vilket sätt menar du att du utvecklats till ett hot med tiden, och hur skiner det igenom? Jag tycker att själva frågan är lite intressant. Så spånar vidare lite rent allmänt. Tycker att jag sett problemet från båda håll, bland både manliga och kvinnliga vänner. När en relation inte går som önskat kan någon snubbe "förenkla" problemet med att tjejer vill ha killar som är si eller så, och när kvinnliga vänner har problem i relationer så kan inte en man hantera en självständig kvinna etc. Men... har exempelvis en kompis som uppvisar samma mönster i stort sett varje gång hen börjar dejta någon, hen undrar vad dejten vill egentligen, men kan aldrig med att fråga själv, samt så känner hen sig dumpad om det inte kommer ett svar på ett meddelande inom tio minuter. Det händer att det i efterhands förklaras lite annorlunda, som att män har svårt att hantera att man är exempelvis självständig/feminist etc. och att de har svårt med närhet.

 

[Lillefrun]

Det blir dejt iaf, han kommer om en timme och tar med sig ett tv-spel och ska vi spela spel som kom när vi var små. Det ska bli roligt men jag har varit uppe sen halv tre och har knappt sovit på hela veckan så är helt slut och mosig i huvudet.

Har lagt in dejten så att det kommer bli automatiskt stopp när jag måste gå ut med hundarna. Känns allt bra kanske han får följa med och vi går lite längre och annars blir det ett avslut när jag ska ut med dom.

 

[_Taggis_]

På vilket sätt menar du att du utvecklats till ett hot med tiden, och hur skiner det igenom? Jag tycker att själva frågan är lite intressant. Så spånar vidare lite rent allmänt. Tycker att jag sett problemet från båda håll, bland både manliga och kvinnliga vänner. När en relation inte går som önskat kan någon snubbe "förenkla" problemet med att tjejer vill ha killar som är si eller så, och när kvinnliga vänner har problem i relationer så kan inte en man hantera en självständig kvinna etc. Men... har exempelvis en kompis som uppvisar samma mönster i stort sett varje gång hen börjar dejta någon, hen undrar vad dejten vill egentligen, men kan aldrig med att fråga själv, samt så känner hen sig dumpad om det inte kommer ett svar på ett meddelande inom tio minuter. Det händer att det i efterhands förklaras lite annorlunda, som att män har svårt att hantera att man är exempelvis självständig/feminist etc. och att de har svårt med närhet.

Jag menar att när de inser efter nån månads tid att jag inte är eller gör mig beroende av dem så fallerar deras egen syn på sin manlighet och sin betydelse i relation till mig, de liksom krymper vid min sida. Dvs jg blir ett hot mot ders syn på både sig själv, mig och en relation. Eftersom mkt av deras egenvärde i relationen verkar kopplat till att vara behövd av mig rent praktiskt, tex hjälp med tunga saker, bilmek,, snöröjning eller vad det då kan tänkas vara de anser är manliga sysslor. Mitt ex menade att tex gräsklippning var en manlig syssla (what???!!! Nu äger jag inget hus men jag har kunnat köra gräsklippare hemma sen jag var stor nog att framföra den säkert, bäst av allt älskar jag åkgräsklippare för det påminner om traktor. det var tydligen jobbigt för honom att jag klippte hans gräsmatta men samtidigt vägrade städa upp hans skit inne...

Jag ser liksom till att klara mig, eftersom jag aldrig haft nån som curlat och gjort saker åt mig. Jag sköter tex mina hästar själv. Det betyder tex att jag har egen transport, bra dragbil och BE-körkort med den följden att jag är en jäkel på att köra och backa med släp. Det är en typisk grej där de känner sig hotade för jag behöver aldrig anlita dem till skjuts eller hämtning av saker.
Jag har även egen stabil och god ekonomi. Jag äger min bostad som jag köpt på eget bevåg. Jag har ett "manligt" yrke. Jag kan köra lastbil med släp. Jag skiftar däck själv. Ja listan kan fortsätta med saker jag klarar av att göra på egen hand utan en mans hjälp. Sen är det klart att allt i livet kan ju ingen alltid lösa själv, men då tar jag reda på vart jag ska vända mig. Jag kan lyfta luren själv och ringa efter hjälp utan att sitta som ett mähä och vänta på att nån ska göra saker åt mig.

Jag är helt övertygad om att män lider mkt av de invanda könsrollerna utan att de ens vet om det. Fatta vilken stress detta måste skapa? Speciellt i takt med att kvinnor kan mer och mer själv. Tjänar egna pengar och roddar sina liv, ja numera kan kvinnor tom skaffa barn utan manlig hjälp...

 

[EmmaBovary]

Jag menar att när de inser efter nån månads tid att jag inte är eller gör mig beroende av dem så fallerar deras egen syn på sin manlighet och sin betydelse relation till mig, de liksom krymper vid min sida. Eftersom mkt av deras egenvärde i relationen verkar kopplat till att vara behövd av mig rent praktiskt, tex hjälp med tunga saker, bilmek,, snöröjning eller vad det då kan tänkas vara de anser är manliga sysslor. Mitt ex menade att tex gräsklippning var en manlig syssla (what???!!! Nu äger jag inget hus men jag har kunnat köra gräsklippare hemma sen jag var stor nog att framföra den säkert, bäst av allt älskar jag åkgräsklippare för det påminner om traktor. det var tydligen jobbigt för honom att jag klippte hans gräsmatta men samtidigt vägrade städa upp hans skit inne...

Jag ser liksom till att klara mig, eftersom jag aldrig haft nån som curlat och gjort saker åt mig. Jag sköter tex mina hästar själv. Det betyder tex att jag har egen transport, bra dragbil och BE-körkort med den följden att jag är en jäkel på att köra och backa med släp. Det är en typisk grej där de känner sig hotade för jag behöver aldrig anlita dem till skjuts eller hämtning av saker.
Jag har även egen stabil och god ekonomi. Jag äger min bostad som jag köpt på eget bevåg. Jag har ett "manligt" yrke. Jag kan köra lastbil med släp. Jag skiftar däck själv. Ja listan kan fortsätta med saker jag klarar av att göra på egen hand utan en mans hjälp.

Jag är helt övertygad om att män lider mkt av de invanda könsrollerna utan att de ens vet om det. Fatta vilken stress detta måste skapa? Speciellt i takt med att kvinnor kan mer och mer själv. Tjänar egna pengar och roddar sina liv, ja numera kan kvinnor tom skaffa barn utan manlig hjälp...

Ja, både kvinnor och inte minst män lider såklart av invanda könsroller. Särskilt plågsam tycks mansnormen vara i glesbygden, med många självmord etc.

Men vad jag undrar är mer om du tror att det har varit faktorerna som lett till att förhållande sket sig, att dejtande inte gått som du önskat osv.? Alltså, jag förstår att du själv inte orkade med livet med någon som förväntade sig att du skulle städa upp hans skit inne till 100%, det är inte det jag menar. Men liksom, tror du att det faktum att du inte behöver hjälp med hämtning och skjuts sätter mer käppar i hjulet i en dejtingprocess än om det blir strul i kommunikationen (typ någon tycker att det är normalt att man svarar ganska sällan och ojämnt och någon annan mår piss av oregelbundenhet)?

 

[Ramona]

Men liksom, tror du att det faktum att du inte behöver hjälp med hämtning och skjuts sätter mer käppar i hjulet i en dejtingprocess än om det blir strul i kommunikationen (typ någon tycker att det är normalt att man svarar ganska sällan och ojämnt och någon annan mår piss av oregelbundenhet)?

Detta vill jag svara på så jag svarar även om frågan inte var ställd direkt till mig. Självständigheten sätter inte käppar i hjulet i dejtingprocessen, utan det kommer längre fram när man har en relation och blivit sambos. Min självständighet kommer från att jag är lite sån som person, men tvärtom från @_Taggis_ så har jag i perioder i livet haft så dålig ekonomi att jag varit tvungen att lära mig hur man lagar tex gräsklipparen själv för jag har inte haft råd att lämna in den. Det är oftast i perioderna när jag varit singel dessutom. Så när drivremmen hoppade på gräsklipparen när fd sambon klippte visste jag vad som hade hänt och vad som behövdes göras. Han blev skitsur när jag lagade gräsklipparen! ”Du kunde i alla fall frågat om jag ville hjälpa till”. jag kör en stor suv och där är jag snobbig och skulle aldrig få för mig att byta de stora däcken själv så jag har mina däck på däckhotell trots att jag har förvaringsplats hemma. Men jag slipper helst ha med stora, smutsiga och tunga däck att göra. Mitt förr förra ex sa rent ut angående detta att det sved eftersom det blev så uppenbart att jag inte behövde honom till någonting.

En annan grej är att jag har många körkort. Flera av de jag dejtat har tyckt att det är coolt att jag kör mc och att jag har egen hoj, eller att jag kör lastbil ibland osv. Tills de inser att de får åka med i passagerarsätet eller sitta bak på hojen. Ett ex sa att jag kastrerade honom när jag frågade om han ville åka med på hojen.

 

[_Taggis_]

Ja, både kvinnor och inte minst män lider såklart av invanda könsroller. Särskilt plågsam tycks mansnormen vara i glesbygden, med många självmord etc.

Men vad jag undrar är mer om du tror att det har varit faktorerna som lett till att förhållande sket sig, att dejtande inte gått som du önskat osv.? Alltså, jag förstår att du själv inte orkade med livet med någon som förväntade sig att du skulle städa upp hans skit inne till 100%, det är inte det jag menar. Men liksom, tror du att det faktum att du inte behöver hjälp med hämtning och skjuts sätter mer käppar i hjulet i en dejtingprocess än om det blir strul i kommunikationen (typ någon tycker att det är normalt att man svarar ganska sällan och ojämnt och någon annan mår piss av oregelbundenhet)?

Håller med om det övre. Jag men ffa exet är ju från glesbygd så är nog extra färgad av det.

Det har nog en indirekt orsak till att det skitit sig. Jag tappar liksom känslorna när det blir viktigt med dessa invanda roller, jag tycker det är osexigt på nåt vis. Jag vill vara lika mkt människa som min man,lika mkt människa som när vi gick in i relationen, och jag vill inte nergraderas till behövande kvinna. På samma vis blir det att jag ser ner på någon som inte kan se de mönstren själv. Jag vill inte behöva påtala såna självklarheten för en vuxen person som ska vara min jämlike.

Jag har ju bara dejtat en gång och varför det sket sig den gången vet jag inte. Vi kom aldrig så långt så det går att utvärdera till nåt annat än att det inte blev nåt. Jag tror att det handlade om att vi var på olika kugghjul med oss själva och ingen av de kuggarna synkade i varann.

 

[Bison]

Jag menar att när de inser efter nån månads tid att jag inte är eller gör mig beroende av dem så fallerar deras egen syn på sin manlighet och sin betydelse i relation till mig, de liksom krymper vid min sida. Dvs jg blir ett hot mot ders syn på både sig själv, mig och en relation. Eftersom mkt av deras egenvärde i relationen verkar kopplat till att vara behövd av mig rent praktiskt, tex hjälp med tunga saker, bilmek,, snöröjning eller vad det då kan tänkas vara de anser är manliga sysslor. Mitt ex menade att tex gräsklippning var en manlig syssla (what???!!! Nu äger jag inget hus men jag har kunnat köra gräsklippare hemma sen jag var stor nog att framföra den säkert, bäst av allt älskar jag åkgräsklippare för det påminner om traktor. det var tydligen jobbigt för honom att jag klippte hans gräsmatta men samtidigt vägrade städa upp hans skit inne...

Jag ser liksom till att klara mig, eftersom jag aldrig haft nån som curlat och gjort saker åt mig. Jag sköter tex mina hästar själv. Det betyder tex att jag har egen transport, bra dragbil och BE-körkort med den följden att jag är en jäkel på att köra och backa med släp. Det är en typisk grej där de känner sig hotade för jag behöver aldrig anlita dem till skjuts eller hämtning av saker.
Jag har även egen stabil och god ekonomi. Jag äger min bostad som jag köpt på eget bevåg. Jag har ett "manligt" yrke. Jag kan köra lastbil med släp. Jag skiftar däck själv. Ja listan kan fortsätta med saker jag klarar av att göra på egen hand utan en mans hjälp. Sen är det klart att allt i livet kan ju ingen alltid lösa själv, men då tar jag reda på vart jag ska vända mig. Jag kan lyfta luren själv och ringa efter hjälp utan att sitta som ett mähä och vänta på att nån ska göra saker åt mig.

Jag är helt övertygad om att män lider mkt av de invanda könsrollerna utan att de ens vet om det. Fatta vilken stress detta måste skapa? Speciellt i takt med att kvinnor kan mer och mer själv. Tjänar egna pengar och roddar sina liv, ja numera kan kvinnor tom skaffa barn utan manlig hjälp...

Jag är likadan, självständig, driven, händig och kunnig.
Har aldrig upplevt det som ett problem hos de män jag träffat, tvärtom.
Sen ser jag ingen anledning att slita ut mig och göra allt själv bara för att jag kan.
Jag ser mig och sambon som ett team, inte att han gör saker för att jag inte kan.
Tex tvättar han alltid min bil, inte för att jag inte kan eller bett honom. Han erbjöd sig sköta det och jag tackade och tog emot. Mer tid till annat som är roligare

 

[_Taggis_]

Jag är likadan, självständig, driven, händig och kunnig.
Har aldrig upplevt det som ett problem hos de män jag träffat, tvärtom.
Sen ser jag ingen anledning att slita ut mig och göra allt själv bara för att jag kan.
Jag ser mig och sambon som ett team, inte att han gör saker för att jag inte kan.
Tex tvättar han alltid min bil, inte för att jag inte kan eller bett honom. Han erbjöd sig sköta det och jag tackade och tog emot. Mer tid till annat som är roligare

Det låter så som jag skulle vilja ha det. Jag behöver inte heller göra allt bara för att jag kan, jag har ju redan lärt mig att jag kan så nuförtiden kan jag unna mig att vara lite lat och tex lämna in bil på däckskifte.
Skulle gärna vara i ett team med en partner. Tyvärr blev detta så infekterat ihop med ovan nämnda exet, så det blev att han vägrade hjälpas åt med saker eftersom "du klarar ju alltid allt själv". Lite bara för att, fast åt andra hållet. Jag skulle väl tuktas för min duktighet istället och av princip aldrig få nån hjälp, för att jag eg inte behövde den eller för att han inte skulle känna sig utnyttjad - vad vet jag. Med det i minnet har jag låg tilltro på att kunna ha den där teamkänslan med nån.

 

[Eurydome]

Håller med om det övre. Jag men ffa exet är ju från glesbygd så är nog extra färgad av det.

Det har nog en indirekt orsak till att det skitit sig. Jag tappar liksom känslorna när det blir viktigt med dessa invanda roller, jag tycker det är osexigt på nåt vis. Jag vill vara lika mkt människa som min man,lika mkt människa som när vi gick in i relationen, och jag vill inte nergraderas till behövande kvinna. På samma vis blir det att jag ser ner på någon som inte kan se de mönstren själv. Jag vill inte behöva påtala såna självklarheten för en vuxen person som ska vara min jämlike.

Jag har ju bara dejtat en gång och varför det sket sig den gången vet jag inte. Vi kom aldrig så långt så det går att utvärdera till nåt annat än att det inte blev nåt. Jag tror att det handlade om att vi var på olika kugghjul med oss själva och ingen av de kuggarna synkade i varann.

Det här med styrka och självständighet är väldigt viktigt för dig, det har du skrivit förut. Finns det någon risk att din självständighet och styrka har spillt över även på andra områden i relationen? Jag tänker att i en relation vill i alla fall jag känna mig behövd och jag vill känna att man finns där för varandra och hjälper varandra. Jag vill att både jag och den andra ska kunna visa oss svaga och sårbara.

 

[Eurydome]

Det låter så som jag skulle vilja ha det. Jag behöver inte heller göra allt bara för att jag kan, jag har ju redan lärt mig att jag kan så nuförtiden kan jag unna mig att vara lite lat och tex lämna in bil på däckskifte.
Skulle gärna vara i ett team med en partner. Tyvärr blev detta så infekterat ihop med ovan nämnda exet, så det blev att han vägrade hjälpas åt med saker eftersom "du klarar ju alltid allt själv". Lite bara för att, fast åt andra hållet. Jag skulle väl tuktas för min duktighet istället och av princip aldrig få nån hjälp, för att jag eg inte behövde den eller för att han inte skulle känna sig utnyttjad - vad vet jag. Med det i minnet har jag låg tilltro på att kunna ha den där teamkänslan med nån.

vilken tönt!

 

[_Taggis_]

Det här med styrka och självständighet är väldigt viktigt för dig, det har du skrivit förut. Finns det någon risk att din självständighet och styrka har spillt över även på andra områden i relationen? Jag tänker att i en relation vill i alla fall jag känna mig behövd och jag vill känna att man finns där för varandra och hjälper varandra. Jag vill att både jag och den andra ska kunna visa oss svaga och sårbara.

Det är viktigt för mig för att jag lärt mig att jag måste klara mig själv och att inte vara andra till besvär. Ingen hjälper mig när jag ligger hemma och grinar för att jag inte klarar saker, ingen ser ju ens att jag gör det eftersom jag är ensam hemma. Det händer ofta att först grinar jag och sedan biter jag ihop och löser problemen.
Jag säger inte att det är sunt, men det är sån man blir av att inte ha nån att luta sig mot. Jag är antingen uppfostrad sån, eller så är det så jag tolkat min uppfostran. Det är i vilket fall resultatet kan jag konstatera efter snart 40 år och lite insikt.

Självklart spiller det över på de delar du nämner. Och bevisligen är jag ju ensam så det är klart att det haft konsekvenser. Det är nog inte hela sanningen men jag tror generellt att det är svårare för en normbrytare som jag att hitta en relation, det är ju svårt för alla men speciellt svårt för nån som är normbrytande. Och i och med att jag inte ens dejtar kan jag ju inte heller säga att jag aktivt letar och provar och försöker heller. Men i de relationer jag haft har det ju av nån anledning tagit slut, och det som tagits upp har varit ett par exempel på konflikterna. Jag har ju också haft valet att bli en beroende mjäkig stackare och då kanske varit i en relation där nån fått vara man över mig, så att säga. Det är inte vad jag vill. Jag vill vara jämlik och det verkar svårt att hitta en likasinnad man.

 

[enough]

Jag är helt säker på att det är någonting man utstrålar eller hur självsäker man är i sig själv som gör det. Jag är verkligen ingen dominant person, men mig frågar ofta killarna om det är okej att de kommer, de liksom undrar om jag har kommit klart (jag kommer gärna fler gånger). 99% av mina kompisar har aldrig varit med om att en kille frågat om han får komma.

Jag har heller aldrig varit med om någon som ska vara superdominant och hård med mig, men det har typ alla mina vänner.

Det kanske är att jag väljer en viss typ av kille, vad vet jag, men någonting är det ju att jag sällan haft dåligt sex. På riktigt. Och det är inte så att jag styr upp killarna och berättar hur de ska göra, de bara fungerar bra. Sen är det ju klart att sexet blir bättre när man känner någon, men jag har bara haft riktigt kasst sex med en kille och han var och är en av mina bästa vänner så vi kände varandra jättebra innan. De flesta av mina vänner har haft en hel rad med kasst sex.

Nu vet jag att det där bara var ett exempel, (och jag riktar inte mitt inlägg just till dig utan har bara svårt att hålla tyst i det här ämnet) men just det där ”är det okej att jag kommer” tänker inte jag behöver vara ett tecken på lyhörd och bra sex, utan snarare nåt slags ensidig prestationsnorm som jag personligen stör mig ganska mycket på. Som att det förutsätts att mannen ska få en kvinna att komma, helst genom ett vaginalsamlag, och att när han har kommit är det slut på sexet. Betydligt bättre tycker jag det blir när båda tar ansvar för sin egen njutning och orgasm. Jag vill att min partner ska komma när det känns som skönast för honom att göra det, och samma gäller mig. Sen kommunicerar vi självklart längs vägen också.



Sen håller jag med om att självförtroende är en viktig nyckel till bra sex, och det kan lätt bli en ond eller god cirkel. En person som redan från början har positiva erfarenheter, haft turen att slippa träffa på några av de idioter som finns, och ha en kropp och en sexualitet som lätt synkar med andras, har också lätt att fortsätta så. För andra blir vägen längre att gå, av olika skäl.



Ni är ett par andra användare här som nämnt hur tidigare dåliga upplevelser av bl.a. smärta och att bli överkörd gör sex, och då som jag tolkar det speciellt penetrerande sex komplicerat. Sex ska ju aldrig vara ”uthärdligt”, det ska vara skönt och givande i alla lägen. Det borde vara lika naturligt att, om man vill ha sex, välja bort penetrerande vaginalsex som att tacka nej till t.ex. analt eller bondage, för att det är oskönt eller inte är ens grej, eller inget man vill ha just nu.

Nu finns det ju normer som likställer ”riktig sex” med penetration. Men det ÄR ju bara ett av sjuttioelva sätt som finns att ha sex på. Jag upplever att det varit en lättnad för flera av mina manliga partners när de förstått att penetrerande sex inte är så värst viktigt för mig, utan bara ett inslag emellanåt, just för att det blir friare och mindre prestationskrav. Jag har själv haft perioder då jag inte haft det alls. Numera är det en del av det jag njuter av, men det är för att jag lyssnat på mig själv och inte kört på när det tidigare var oskönt.

 

[strawberrysylt]

Nu vet jag att det där bara var ett exempel, (och jag riktar inte mitt inlägg just till dig utan har bara svårt att hålla tyst i det här ämnet) men just det där ”är det okej att jag kommer” tänker inte jag behöver vara ett tecken på lyhörd och bra sex, utan snarare nåt slags ensidig prestationsnorm som jag personligen stör mig ganska mycket på. Som att det förutsätts att mannen ska få en kvinna att komma, helst genom ett vaginalsamlag, och att när han har kommit är det slut på sexet. Betydligt bättre tycker jag det blir när båda tar ansvar för sin egen njutning och orgasm. Jag vill att min partner ska komma när det känns som skönast för honom att göra det, och samma gäller mig. Sen kommunicerar vi självklart längs vägen också.



Sen håller jag med om att självförtroende är en viktig nyckel till bra sex, och det kan lätt bli en ond eller god cirkel. En person som redan från början har positiva erfarenheter, haft turen att slippa träffa på några av de idioter som finns, och ha en kropp och en sexualitet som lätt synkar med andras, har också lätt att fortsätta så. För andra blir vägen längre att gå, av olika skäl.



Ni är ett par andra användare här som nämnt hur tidigare dåliga upplevelser av bl.a. smärta och att bli överkörd gör sex, och då som jag tolkar det speciellt penetrerande sex komplicerat. Sex ska ju aldrig vara ”uthärdligt”, det ska vara skönt och givande i alla lägen. Det borde vara lika naturligt att, om man vill ha sex, välja bort penetrerande vaginalsex som att tacka nej till t.ex. analt eller bondage, för att det är oskönt eller inte är ens grej, eller inget man vill ha just nu.

Nu finns det ju normer som likställer ”riktig sex” med penetration. Men det ÄR ju bara ett av sjuttioelva sätt som finns att ha sex på. Jag upplever att det varit en lättnad för flera av mina manliga partners när de förstått att penetrerande sex inte är så värst viktigt för mig, utan bara ett inslag emellanåt, just för att det blir friare och mindre prestationskrav. Jag har själv haft perioder då jag inte haft det alls. Numera är det en del av det jag njuter av, men det är för att jag lyssnat på mig själv och inte kört på när det tidigare var oskönt.

Väldigt bra skrivet. Jag ska ta till mig det här.

 

[Fibusen]

Haft en helt ok dag för första gången på länge, vem möter jag inte på affären nu på kvällen då? Det kändes som om jag dog lite lätt igen… Livet vill uppenbarligen plåga mig just nu.

 

[Eurydome]

Haft en helt ok dag för första gången på länge, vem möter jag inte på affären nu på kvällen då? Det kändes som om jag dog lite lätt igen… Livet vill uppenbarligen plåga mig just nu.

har ni samma mataffär?? Vilken osis

 

[Fibusen]

har ni samma mataffär?? Vilken osis

Tydligen… Han bor mitt emellan ”min” och några till, och jag bor på promenadavstånd till min. Har undvikit affären typ helt, har inte orkat helt enkelt och efter att vi fick lov att akutavliva mammas hund i Torsdags så har jag mest grinat ögonen ur mig så har inte varit i skick att möta folk, men i dag fick jag hem sonen så fick lov att traska ner för att han ska få frukost i morgon, och jippie…

Hade gärna kunnat skjuta på detta en vecka eller två iallafall. Fattar ju att vi säkerligen skulle springa på varandra i framtiden nån gång, men inte nu. Det sög.

 

[Lillefrun]

Haft en underbar eftermiddag, först satt vi bara i soffan och pratade i 3 timmar,spelade lite men vi var mest intresserade av varandra så fortsatte prata istället. Om nästan ALLT, han öppnade upp sig jätte mycket om djupa saker och jag vågade lite också. Mycket för att vara jag.

Till slut behövde hundarna gå ut och jag trodde han skulle åka hem men han frågade om han fick gå med oss. Så han blev kvar länge. Blev ett litet hastigt slut men vid hejdå kramen ville jag inte släppa honom. Jag som inte är bra på tålamod har sagt att jag gärna ses igen snart så nu är det bara att vänta på svar, jag kommer ärligt bli knäckt om han dumpar mig nu, jag tycker så mycket om honom.

Bästa killen på hur länge som helst. Vill att det ska bli vi. Han är dessutom lika försiktig och lite ovan som mig så det lär nog bli lite snirkligt fram till målet om vi ska lyckas.

 

[Ramona]

Idag flippade jag på stridspiloten. Det räcker nu - jag orkar inte vänta på honom hela djävla livet. Hur svårt ska det vara att kommunicera på ett vettigt sätt?! Han retalierade som en riktig narcissist och hävdade att det rang varningsklockor i honom när jag blev irriterad på att det kan gå fler dagar utan att han hör av sig och att han hör av sig när han vill och känner för det. Jag önskade honom lycka till att hitta en vettig tjej som låter honom hållas utan att själv ha några krav år ut och år in i flera år. Jag tolererar det inte i alla fall. Ska jag ha en man i mitt liv ska han vara intresserad av att träffa mig, vara nyfiken på hur jag mår etc. Hade han en enda gång under veckan frågat hur jag mår hade han förstått varför bägaren rann över och det skrev jag också.

Ut på Tinder igen.