Då skulle jag nog berätta det vid något tillfälle, "Jag känner att jag vill vänta med sex tills vi känner varandra bättre", antingen så kommer han tycka att det är precis vad ni ska göra för att du ska vara bekväm, eller så kommer han inte tycka det och då kan du direkt dumpa honom. Man låter liksom skräpet bära ut sig själv genom att vara rak och tydlig i vad man vill
Nu är nästa träff inplanerad till imorgon, Super Nintendo och kaffe och prat. Kanske en promenad.
Jag har aldrig dejtat (säger man dejta när man bara pratat med varandra i 1,5 vecka innan man träffas och sen bara träffats 2, snart 3 gånger? Och vet inte hur man gör.
Jag har alltid lärt känna killen innan man började umgås innan så här och känner mig lite vilsen nu, hur vet man vad man känner och hur länge ska man träffas innan det räknas som ett förhållande? Och hur gör man med det här med sex? En av anledningarna till att jag är så rädd är att ett ex var så fruktansvärt hårdhänt och skadade mig rätt rejält många gånger så jag är livrädd. Kan bara tänka på sår och blod i flera dagar eller mer och väldig smärta och utan kontroll över läget. Fick vestibulit så vet ju att det kommer göra skit ont nu med. Men jag vet ju att andra tycker det är viktigt. Men jag vill inte. Krama, kyssa, hålla hand, massera, mysa i sängen på annat vis men inte mer. Det måste kännas helt stabilt först.
Och hur tusan ska jag smyga in allt vad att umgås med mig innebär? Jag har fått förklara min högfungerande autism för att den redan märks och det har han accepterat. Men allt det andra som definitivt kommer märkas med tiden eller rätt så snart för jag kämpar för att dölja det men som är svårt. Kom in på ett samtalsämne och råkade nämna en tjej jag bodde med och fick lite panik och sa att vi hade bott i kollektiv fast det egentligen var ett behandlingshem
Att prata om det, och att vara ärlig med din bakgrund, kommer ge dig svar på hur respektfull och villig till anpassning han är. För att ge honom en chans att älska dig måste du ju visa vem du är. Läskigt, men nödvändigt.
Angående det här med sex. Jag har faktiskt aldrig berättat det här direkt nån gång, men kände nu att jag ville skriva det för att du ska se att du inte är ensam om de tankarna.Nu är nästa träff inplanerad till imorgon, Super Nintendo och kaffe och prat. Kanske en promenad.
Jag har aldrig dejtat (säger man dejta när man bara pratat med varandra i 1,5 vecka innan man träffas och sen bara träffats 2, snart 3 gånger? Och vet inte hur man gör.
Jag har alltid lärt känna killen innan man började umgås innan så här och känner mig lite vilsen nu, hur vet man vad man känner och hur länge ska man träffas innan det räknas som ett förhållande? Och hur gör man med det här med sex? En av anledningarna till att jag är så rädd är att ett ex var så fruktansvärt hårdhänt och skadade mig rätt rejält många gånger så jag är livrädd. Kan bara tänka på sår och blod i flera dagar eller mer och väldig smärta och utan kontroll över läget. Fick vestibulit så vet ju att det kommer göra skit ont nu med. Men jag vet ju att andra tycker det är viktigt. Men jag vill inte. Krama, kyssa, hålla hand, massera, mysa i sängen på annat vis men inte mer. Det måste kännas helt stabilt först.
Och hur tusan ska jag smyga in allt vad att umgås med mig innebär? Jag har fått förklara min högfungerande autism för att den redan märks och det har han accepterat. Men allt det andra som definitivt kommer märkas med tiden eller rätt så snart för jag kämpar för att dölja det men som är svårt. Kom in på ett samtalsämne och råkade nämna en tjej jag bodde med och fick lite panik och sa att vi hade bott i kollektiv fast det egentligen var ett behandlingshem
Ja, jag vet. Jag är rätt så bra på att få andra att dras till mig, men kan få flera timmar av prat att bara handla om den andra (vilket många gillar) eller vara sprudlande glad och liksom busig och bara prata på.
Tack snälla, snälla du för att du delade med dig. Det var skönt att läsa. Jag måste verkligen våga säga det till honom. Fast vi är inte där än som tur är.
Jag tycker nog det är anmärkningsvärt att HAN fortsatte utsätta sin partner för sådan smärta att hon nästan gråter.
Han var ingen trevlig människa, så mycket kan jag säga. Jag var ung, idag hoppas och tror jag att jag inte gått med på att bli behandlad på det sättet. Det ska ingen behöva bli.Jag tycker nog det är anmärkningsvärt att HAN fortsatte utsätta sin partner för sådan smärta att hon nästan gråter.
Skönt att du är fri från honom!
Jag vet fortfarande inte om herrn vill komma förbi imorgon eller inte, så återstår å se.
Jag hoppas på det iallafall.
Jag saknar ju honom
Jag är helt säker på att det är någonting man utstrålar eller hur självsäker man är i sig själv som gör det. Jag är verkligen ingen dominant person, men mig frågar ofta killarna om det är okej att de kommer, de liksom undrar om jag har kommit klart (jag kommer gärna fler gånger). 99% av mina kompisar har aldrig varit med om att en kille frågat om han får komma.
En kille tyckte att det var jättekul att jag jagade och att jag avlivade både höns och kaniner hemma själv. Men när han insåg att jag faktiskt hade egna vapen och att min bössa var lite mer flashig än hans egna så blev det väsen om att jag borde byta in min bössa eftersom jag så sällan sköt med den ändå. Att de 3-4 skotten som gick ur den på ett år lika gärna hade kunnat gå ur någon gammal side-by-side.
Nu säger jag inte att det är så att han är ointresserad, men skulle det visa sig att han är det, så innebär det INTE att du gjort något fel. Jag har många gånger träffat en person ett par gånger och sen känt att det inte känns så viktigt att träffas igen, och då gör man inte det. Inte för att någon gjort något fel, utan bara för att det inte känns helt rätt
Oftast har personerna varit jättetrevliga och dejterna varit bra, det har bara inte känts helt rätt helt enkelt.
