Dejtingtråden 32

[Tonto]

Även i relationer där man lever uttalat poly alltså? Jag trodde att det vanliga i de relationerna var att man agerade genomtänkt och visste var man stod så att säga. I alla fall i relation till de par som bara söker någon extra för att krydda till det. Även om jag såklart förstår att det kan uppstå fnurror i alla relationer.

Ja verkligen även dom. Tror inte alls folk agerar genomtänkt eller ens kan prata med varandra i sina relationer.

 

[pepp]

Jag själv hade inte haft något emot att dejta en alkis.
Så länge vi stöttar varandra och inte dricker (drack ju i princip aldrig under tiden med F och S)

Nä jag känner samma, och jag vet att jag klarar av att jag klarar av att vara nykter med partner med.
Känns bara extremt svårt att ens ta upp.

 

[tuaphua]

Varför upplyser du inte på ett trevligare sätt så att chansen ökar att personen vill lyssna på vad du har att säga och börjar applicera ditt tänk på sina framtida inlägg?
Ett tips i all välmening till de som ofta rättar andra.

Edit; sorry för OT, tillbaks till temat. Vad tycker ni om att dejta hästsnubbar? Har träffat en. Funkat med samma intresse?

Jag är sambo med en. Vi träffades via jobbet(häst för båda). Vi jobbar mkt ihop och lär mycket av varann då vi är inom olika områden, som ändå flyter ihop mkt.

Ilm att vi mötts i jobbet flera år innan så visste vi ju vad den andra kunde och är överens om det mesta gällande häst.
Det var lite spännande första gången sambon skulle med då jag skulle träna för de tränare jag haft i 20 år och bott och jobbat hos. Hade ju varit trist om sambon tyckte det var idioti. Jag var ju rätt säker på att han skulle gilla det. Och det gjorde han till 100%.
Jag skulle aldrig palla vara ihop med någon som har helt annan syn på det. Men som det är nu är det bara positivt!

Sen upplever jag att det är en del män i hästvärlden som har rätt mkt hybris. IOM att de kan häst och inte är helt sinnesslöa så blir de liksom högvilt och vet om det. De snubbarna är väl inte min kopp te.

 

[Zinfernia]

Det fungerar för Ulf Lundell i alla fall

Och DET är väl just obegripligt om något

 

[Eurydome]

Ja verkligen även dom. Tror inte alls folk agerar genomtänkt eller ens kan prata med varandra i sina relationer.

Intressant, det hade jag verkligen inte väntat mig. Det är inte den bilden man får i t ex media.

 

[cirkus]

Själv undrar jag om alla dessa män som söker betydligt yngre kvinnor någonsin lyckas. Jag ser jämt det fenomenet i Facebookgrupperna och blir alltid så fundersam över det önskade åldersspannet. Själv skulle jag aldrig ta kontakt med en man som aktivt söker mycket yngre kvinnor, det är så himla oattraktivt att de inte kan act their age.

Inte jag heller

 

[Kiwifrukt]

Själv undrar jag om alla dessa män som söker betydligt yngre kvinnor någonsin lyckas. Jag ser jämt det fenomenet i Facebookgrupperna och blir alltid så fundersam över det önskade åldersspannet. Själv skulle jag aldrig ta kontakt med en man som aktivt söker mycket yngre kvinnor, det är så himla oattraktivt att de inte kan act their age.

Jag är egentligen rätt så liberal med åldersskillnader, tio-femton år skulle jag inte reagera på förutsatt att båda så klart är vuxna. Men de där gubbarna (jo, för det är nästan alltid gubbar) som söker tjejer 30 år yngre än de själva? Lyckas de nånsin? Vill så unga tjejer ha dem?

Jag har liksom lite svårt att se hur jag skulle kunna ha en fungerande vardag med en man som är äldre än min pappa. Som är närmare farfar i ålder än mig (farfar var ung när han fick pappa).

 

[Nahar]

Angående män som säker endast mycket yngre kvinnor; kan det vara ett förklätt sätt att söka sugarbaby/sugardaddy-relation? Inte för att det är bättre på något sätt, men det är det enda jag kan tänka mig om de verkligen inte är helt verklighetsfrånvända.

 

[Zinfernia]

Jag är egentligen rätt så liberal med åldersskillnader, tio-femton år skulle jag inte reagera på förutsatt att båda så klart är vuxna. Men de där gubbarna (jo, för det är nästan alltid gubbar) som söker tjejer 30 år yngre än de själva? Lyckas de nånsin? Vill så unga tjejer ha dem?

Jag har liksom lite svårt att se hur jag skulle kunna ha en fungerande vardag med en man som är äldre än min pappa. Som är närmare farfar i ålder än mig (farfar var ung när han fick pappa).

Jag har ingenting emot åldersskillnaden i sig, det är ju toppen om två vuxna människor finner varandra och lever lyckliga tillsammans! Att däremot aktivt söka efter en betydligt yngre partner som de här gubbarna gör (japp, det är i princip alltid gubbar!) är en helt annan sak. Egentligen behöver det inte ens handla om någon större åldersskillnad, jag menar, varför ens inrikta sig på enbart yngre överhuvudtaget?

Jag brukar roa mig med att fråga herrarna vad de baserat åldersspannet på, och oftast får man de vanliga gamla klyschorna till svar. "Kvinnor brukar mogna snabbare än män, jag är väldigt ungdomlig för min ålder, bla, bla."

För mig låter det som dels brist på självinsikt, dels ett hopp om att själva kunna framstå som ungdomliga och framförallt ett sätt att upprätthålla gammaldags och sunkiga strukturer. Att skylla på att kvinnor mognar snabbare än män känns som en ren kvinnofälla (du får ta hand om hemmet och mig, du är ju såå mycket mer mogen!), och därtill ringer mina varningsklockor om att dessa män även vill ha någon form av åldersmässigt övertag i relationen.

 

[Zinfernia]

Angående män som säker endast mycket yngre kvinnor; kan det vara ett förklätt sätt att söka sugarbaby/sugardaddy-relation? Inte för att det är bättre på något sätt, men det är det enda jag kan tänka mig om de verkligen inte är helt verklighetsfrånvända.

Jag tror inte att de flesta av männen medvetet söker en sådan relation, men däremot själva ytterformen av den.

Och jo, många äldre män på dejtingsajter är fullständigt verklighetsfrånvända

 

[Modest]

I hear you… Jag träffade en man när jag var strax över 20, som jag verkligen blev så fruktansvärt himlastormande kär i. Han var väl dessutom den förste som det var lite mer ”på riktigt” med och inte på ett barns förälskelsenivå. Det blev ganska stormigt i slutet av många skäl som mest handlade om mig, och efter honom har jag typ inbillat mig att jag är kär i personer som visat intresse för mig. Lite som att den här personen vill ha mig, det är enklast för alla om jag tvingar mig att vilja ha honom.

Det är lite som att jag vet hur ont det gör när det är på riktigt, så att det är bättre att inte vilja ha någon alls. Jag är 32 nu och det är år sen jag ens såg en man som jag inte bara kände mjä för.

Tråkigt att vi är flera som känner likadant men på ett annat sätt skönt att inte vara ensam också. Känner verkligen igen mig i det där med att "gilla" alla som gillar mig men börjar faktiskt komma bort från det, vilket är bra. Nu gillar jag ingen istället men kanske kommer jag över krönet och börjar gilla vettiga personer snart.

 

[Tonto]

Intressant, det hade jag verkligen inte väntat mig. Det är inte den bilden man får i t ex media.

Sen när har media varit ett bra ställe att hitta sanningen.

 

[Eurydome]

Sen när har media varit ett bra ställe att hitta sanningen.

Hoppsan. Jag stannar där tror jag.

 

[Tonto]

Hoppsan. Jag stannar där tror jag.

Det är väl rätt välkänt att folk alltid vill visa upp en så bra sida som möjligt i sociala medier. Det är sällan man pratar om det dåliga och problematiska.

 

[Eurydome]

Det är väl rätt välkänt att folk alltid vill visa upp en så bra sida som möjligt i sociala medier. Det är sällan man pratar om det dåliga och problematiska.

Då förstår jag mer du menade. Men jag menade inte sociala medier utan just media, t ex artiklar/intervjuer/forskningsreferat i dagspress men även informationsbroschyrer från RFSL och RFSU.

Av det jag har läst (t ex ovan men även boken Den etiska slampan) så beskrivs kommunikation kring vilka handlingar/relationer som är okej, och hur man kan hantera och hjälpas åt med svartsjuka som superviktiga, helt grundläggande hörnstenar i en polyrelation, på ett sätt som jag aldrig sett betonas när det gäller monorelationer. HIttade även forskning om polyrelationer ( https://www.lu.se/lup/publication/2539328 ) där forskarna konstaterade att kommunikationen kring relationen ofta har en framskjuten plats i polyrelationer.

Det är ju ett så medvetet val att leva polyamoröst, det är ju ett medvetet avsteg från normen, att jag faktiskt trodde att de allra allra flesta har någon slags kommunikation kring hur de vill ha det, vad som är okej och inte och hur man hanterar eventuella problem. Eller man bara ramlar över ordet på facebook och bara "verkar nice, nu kör vi poly, lezz go, det löser sig"?

Min känsla är också att många som kallar sig polyamorösa rör sig i queera kretsar och sammanhang där sådana här saker pratas om och lyfts naturligt och också är vana att tänka normkritiskt och sammantaget ändå har lite mer grundkunskap och koll än exempelvis jag. Men det kanske är bra i teorin men skiter sig i praktiken så att säga?

Jag har stött på flera som haft partner och där det blivit drama och kaos hemma men de har inte kallat sig just poly.

Hur som, intressant!

 

[pepp]

Dejten gick bra, jag nämnde dock inget om senast och inte han heller. Drog ut och plockade hjortron, köpte med glass och såg 2 filmer.

Det var mysigt ingen aning om vi ska ses igen. Jag ska smälta det nån dag och sen föreslå nån aktivitet (frågan är bara vad)

 

[cirkus]

Dejt avklarad. Vi hängde runt och snackade. Känns som om vi är på samma våglängd och vill samma sak. Bytte nummer och kommer nog ses igen.

 

[cirkus]

Dejt avklarad. Vi hängde runt och snackade. Känns som om vi är på samma våglängd och vill samma sak. Bytte nummer och kommer nog ses igen.

Vi kommer inte bara NOG ses igen. Vi kommer ses igen.

 

[pepp]

Och jag och jägaren kommer ses igen jag skrev och frågade. Får se vad vi hittar på, han har lite skev dygnsrytm nu pga nattjobb.

 

[Fibusen]

Upp som en sol och ner som en pannkaka… Allt har verkligen varit så himla fint och bra med D, men senaste veckorna har något hänt. Jag är som många vet väldigt väldigt högkänslig och märker av det minsta lilla direkt. Jag har haft is i magen och tänkt att det kommer visa sig oavsett, att bara låta saker flyta på.

Men ni vet det där när meddelanden kommer mer och mer sällan, och dom blir kortare och kortare, och innehållet är inte samma som förut, och något är ändrat i beteendet, men går inte att sätta fingret på vad.

Jag har ju sagt att det varit så skönt för jag har sluppit grubbla helt och hållet med D, men nu sitter jag här och grubblar ändå. Han utryckte själv här om dagen att han var ”ur gängorna” så det jag känt stämde. (Inte ett dugg osäker på det egentligen, för det stämmer ju alltid, men hoppet är ju det sista som överger en..

Jag vet inte om det är mot oss, eller annat, men jag försöker fortsätta ha lite is i magen, även om jag mest bara vill tacka för mig och lägga benen på ryggen och dra. Jag hatar grubbel, och jag hatar när magkänslan skickar ut varningar om något.

Vi skulle ses i morgon, och jag hoppas vi kan prata om det då. Om vi nu ses öht eller om det blir ändringar. I detta läge så känns det som om det kommer kunna bli inställt…
Blä, så drygt, och då deppigt det blev. Men men, jag behövde få det ur mig känner jag.