Det har varit tyst ifrån mig här ett tag. Har varit sur och ledsen på Värmland, eftersom jag fortfarande inte vet vart jag har honom. Det har ju känts bra när vi setts, men kommunikationen mellan har ju oftast varit obefintlig. Han ställde in en träff förra helgen, och jag tänkte att han kunde dra åt helvete. Jag kan hitta en annan karl som avgudar mig, åtminstone för ett tag.
Men så skrev han och frågade om vi skulle ses i veckan. Vi sågs i torsdags. Det kändes lika bra som alltid just när vi ses. Vi pratar mycket, har en egen jargong, egna interna skämt vid det här laget.
När vi gick och lade oss tog jag modet till mig och frågade om han tänkt på vårat umgänge. Han sa att han gjort det mycket på sistone. Sa att han velar och vacklar i vad han vill eftersom han ska flytta tillbaka till Värmland så fort han pluggat klart (om 1-1,5 år).
Jag pausade honom där.
"Du, jag frågade om inte om vi är eller ska bli ihop, jag undrar mest om vi är kompisar som ligger eller... mer?"
Han sa att han tycker om mig och gillar att umgås med mig. Att om han inte skulle flytta så hade han nog gått all in. Men att han varken vill såra mig eller sig själv, och att det är dödsdömt att starta något seriöst.
Jag sa att jag förstår honom, och delar hans tankar. Att flytten inte var någon nyhet för mig, han har ju sagt det tidigare. Svarade att jag inte riktigt heller vet vad jag vill, jag vet inte ens hur jag vill att ett förhållande ska se ut. Men jag gillar ju honom också.
Vi kom fram till att vi ska fortsätta att ses som vi gör. Försöka att inte tänka så mycket på framtiden, utan ge varandra det vi känner just nu.
Det var nog ett lättnad för både honom och mig att prata om det. Jag har ju varit lite tvekis eftersom han inte tagit så mycket initiativ till närhet. Både efter samtalet och på morgonen så rörde han vid mig, kramade mig och kysste mig mer än någonsin, typ. Han gav mig den bekräftelse jag vill ha.
Så, på morgonen när han gick härifrån fick jag en puss.
Upptäckte sedan att han lämnat kvar sin tandborste, och skickade ett sms till honom och frågade om han glömt den. "Nä, jag tänkte att jag kan ha den hos dig", svarade han.
.
