Kanske inte superdejtingrelaterat, men om någon minns incidenten i mataffären där jag gjorde bort mig (suckade högljutt när jag såg min crush bl a), så trots att jag nu har skämt ut totalt mig har jag fortfarande behövt handla mat. Fjant som jag är kan jag inte påstå att jag känner mig särskilt avslappnad, snarare ganska nervös och obekväm, är dessutom en person med noll pokerface så det märks nog (tänk er hoppar till vid minsta ljud/rörelse samt tittar sig konstant över axeln med orolig blick). Så idag när jag handlade var det en personal som jag tyckte tittade extra på mig (inte min crush
![Meh :meh: :meh:]()
) och liksom dök upp hela tiden där jag var, och när jag betalade hängde hen vid kassan och låtsades titta på mobilen men sneglade mot mig hela tiden. Skumt beteende, men tänkte inte mer på det. Förrän jag kom hem och plötsligt insåg att hen säkert följde efter mig för hen tyckte jag betedde mig misstänksamt och trodde jag var en TJUV
![Eek :eek: :eek:]()
Alltså, kalla mig överkänslig (varsågod), men jag har inte kunnat släppa detta och haft ont i magen hela kvällen över denna falska anklagelse
![Frown :( :(]()
Så nu är jag alltså både knäppa-antastar-personal-med-suckar-och-trånande-blickar-tjejen OCH sjabbiga-skumma-nervösa-snattar-tjejen
![Blush :o :o]()
Jag står nu inför Dilemma 1: HUR ska jag NÅGONSIN kunna handla mat igen?? samt Dilemma 2: HUR ska jag gå vidare med livet när min crush ev vet att jag både är ett suckande creep och misstänkt tjuv (om hens kollegor skvallrat vill säga, om inte vet hen antagligen inte ens att jag existerar, men båda såg ut som väldigt skvallriga typer...)
För att återknyta till trådens ämne lite mer, mitt romantiska liv består alltså av en mataffärscrush som nu ser mig som en pervo-tjuv alt. ser mig inte alls pga helt obetydlig i hens tillvaro, samt
min gamla italienarcrush som har flyttat till långtbortistan, och är gift, och det mest romantiska jag fått ut av hen är att hen gav mig lite surdeg innan hen flyttade (som jag ev haft ihjäl
![Crazy :crazy: :crazy:]()
) och att hen en gång skickade mig en puss-smiley i ett sms (när jag rapporterade en läcka, så ev var pussen framkallad av översvällande tacksamhet snarare än översvallande kärlek till min person). Så troligen inget att hämta från de två. Nätdejting är inte alls min grej, jag har inget socialt liv att tala om, träffar aldrig nya människor och även om jag träffar några står jag mest i ett hörn och blänger (pga av vansinnigt blyg och naturligt sur min) och det är förvånansvärt få personer som blir charmade av tystlåtna, inbundna surpuppor. Jag är helt enkelt en romantisk katastrof
![Arghh :arghh: :arghh:]()
en lösning hade kunnat vara att skaffa arton katter och gå all-in för att bli en crazy cat lady, men husdjur är ej tillåtna i min bostad så inte ens det kan jag göra.
Snälla, allvetande buke, kan ni rädda mig från romantisk misär och evig ensamhet????