En sjukdomsbeskrivning från Facebook:
Ingemar Näslund
14 april kl. 18:05
JA JAG HAR COVID-19. En rejäl j-la smäll.
Visa bifogad fil 49173
Och ja, jag har legat på sjukhus i många dagar. En av de 10 i vården i Jämtland, det är övertecknad (se figur). Jag har mått storskit. Jag tänker att det där vill ingen läsa om, men så insåg jag att det kan ha sina poänger att skriva o berätta ändå. Dels för egen del, dels för att alla inte har varit där jag varit. Häng med nu!
SJUKDOMEN
Det började med en skakning på nedre däck. Rännskita. Den 27/3 på kvällen. STOP – gick över. Sen torrhosta på lördag o andfådd skidåkning. Sen feber på lörd em. Fast inte så hög i början. Men sen brakade hela artilleriet igång från tisdag 31/3. Feber från djungeln = stabilt 39+, dubbla huvudvärkar, kroppsvärk, muskelvärk, ja allt utom födslovärkar. I 7 dagar.No mercy. Precis hela tiden. Natt och dag. Ringde 1177. Dom tyckte att det var lugnt. Febern gick ju ned. Jag protesterade o sa att jag hade 39+ stabilt, inget gick ned utom allmäntillståndet. Men icke, jag påstods vara på väg att bli frisk. 5 39+-dagar senare ringde jag igen. Då sa dom att jag skulle åka till HC. Jag sa att vill dom verkligen ha covidare på HC? Jodå, dom hade separering, o provtagning. Jag åkte till HC. Dom tittade på mig o undrade om jag öht gått i skolan. Om det var nånstans jag inte skulle vara med covid så var det på HC. Tyckte dom. Jag åkte till akuten.
På akuten tyckte dom om mig. Vips hade jag fått en bröt med kanyler på armen, en namnbricka, regionala kalsonger, lite tyckom, en syrgasslang som var grön samt eget rum på infektion. Det blir man dock inte bättre av. Jag fortsatte bli sjukare. På Långfredagen (när annars), satte jag nytt pers i hur dålig man kan vara. Jag var då på lungavd vilket kan verka lugnt. Icke så. Jag mådde som nattgammal brandskum, som en överkörd banjo, som en som tog fel på ryggsäcken och en baklastare. Samtidigt. Jag kan berätta att i inre Lappmarken när jag växte upp, o man mådde riktigt dåligt eller eländigt, fick man veta att ”det finns dom som har det sämre”. Det var liksom obligatoriskt. Vars då brukade jag fråga? I alla fall i Biafra blev svaret. Då tog man till sig den informationen som varandes nyttig och intressant.
På lungavdelningen, på långfredagsnatten var det ingen som sa att det finns dom som har det värre. Det berodde i första hand på att det bara var jag där. Jag mådde värst. I Biafra var det troligen bättre, närmast paradisiskt.
En bieffekt av covid är att man tappar luktsinnet. Så illa som jag luktar ibland är det ingen förlust. Värre är det med smak o aptit. Redan dag 8 i feberrallyt uppstår matproblem. Man måste ju äta för att bli frisk. Men så fort man försöker äta nåt, eller ens tänka tanken att äta nåt, utbryter Koreakriget i magen. Gissa hur mkt det kan bubblas, tvångsrapas, illamås o allmänt stökas för att förhindra o motarbeta matintag. Så funkar viruset för att ta ihjäl en med svält. Tji omöjligt äta. Enda sättet är mkt små tuggor nersköljda med ohemula mängder av regionens artificiella måltidsdryck som smakar bensin. 98 oktan. Jobbigt.
Hur som helst, på tredje dagen efter långfredagen, tro det eller ej, eller eg den 15:e från start vänder det. Febern dör, aptiten återvänder (nåja), värken försvinner. Kvar blir den gröna syrgasslangen o blandad huvudvärk. A piece of cake. Successivt blir man sen bättre o idag fick jag åka hem från Lassa. Mår inte bäst av alla men det finns dom som har det värre. Så var det med covidsjukan.
VÅRDEN
Om vården finns bara gott att säga. Små snälla människor som alla ser likadana ut i sina gasmasker o smyger omkring i sina Gladpackuniformer o uträttar snällhetens o omtankens underverk. Dom är försiktiga, stolta o duktiga. En av mina vårdare tog helt sonika med sig sina gummistövlar till jobbet. ”Man kan aldrig vara nog försiktig”. Säg det virus som tar sig igenom Tretorn. Jag älskar såna människor. O vården fungerar iaf här o nu i Jämtland. Ingen panik, flera multisjuka 70+ igenomvårdade o hemsläppta o grejor har man. Säkert är det värre nån annanstans o sen, men just nu väldigt bra.
FOLK ÄR BRA
Jag vill bara i all korthet tacka för all uppmuntran o omtanke under sjukdomsperioden. Jag har fått hur mkt som helst trots att jag trodde ingen visste jag var sjuk. Stort tack o stor kärlek till exakt alla. O som respons på detta mitt epos behöver ni inte skriva att jag ska fortsätta krya på mig. Den idén har jag så smått anammat redan. Jag tycker om er allihop. Även ni som inte läste.
MEN SEN DÅ?
Jo, det finns en massa att säga om vad man lär sig av att vara svårt sjuk, att inse att man måste fånga Diem-Carpen o allt det där. Jag skulle vilja återkomma till det i en senare podd, tillsammans med en del andra filosofiska funderingar. Men av dagens text kan man iaf lära att man ska ha respekt för coronan, för vissa tar den hårt. Vården är hjälteterritotium men det vet ni redan. Se till att hålla er till de instruktioner vi har, fuska inte. Var otroligt försiktig med de gamla o sköra, det är de enda gamla o sköra vi har.