ledsenfundering
Trådstartare
Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett nytt försök. Lång historia kort, jag har problem med min syster som absolut inte kan acceptera andra människors livsval och gränser. Jag är nästan tio år äldre än henne, jag har ingen kärlekspartner (och har direkt aldrig haft en seriös sådan som varat under en längre tid heller) och har heller inga barn. Börjar närma mig den åldern där det även med fast partner börjar bli ont om tid om det ska hinnas med att skaffa biologiska barn, utan att ens ha en partner i sikte skulle jag säga att det inte ser speciellt ljust ut. Jag har aldrig varit särskilt barnkär och har redan tidigt egentligen ställt in mig på att jag aldrig kommer få några barn. (Vill förtydliga att jag inte direkt ogillar barn heller, men jag ser det hellre som individer jag gillar eller inte gillar, jag har aldrig förstått varför det är så stark norm på att man "ska" älska alla under typ 15 år men inte alla som är mellan 35 och 50 eller alla pensionärer eller vilken annan åldersgrupp som helst.)
Min syster då är fortfarande ung. Ironiskt nog ganska omogen, eftersom det nu är det hon anklagar mig för att vara. Träffade en kille när hon var strax över 20 som hon var ihop med ett väldigt kort tag, vi hann aldrig träffa honom, innan han gjorde slut och då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid innan han avslutade förhållandet. Blev sen tillsammans med sin nuvarande kille för lite mindre än två år sen. Han är verkligen trevlig, så ingen skugga ska på något sätt falla över honom, han försöker hela tiden sopa efter henne när hon kommer med sina idiotiska uttalanden. De flyttade ihop väldigt snabbt och det gick också undan tills hon blev gravid. Jag ska inte dra allt vad den gamla tråden handlade om men hon har egentligen ända sedan hon blev tonåring klagat på precis allt jag gör eftersom mina livsval inte överensstämmer med hennes bild av att bli vuxen (skaffa man - skaffa barn), och detta blev sju resor värre när hon blev gravid. Hon nöjer sig inte med att säga de här sakerna direkt till mig, utan pratar också vitt och brett med andra (inklusive våra gemensamma mostrar och hennes kompis som råkar vara min granne) om varför jag aldrig får tag på en karl och att jag är så misslyckad att jag inte får några barn.
Jag hade dock en svag förhoppning om att när barnet väl var fött så skulle hon få annat att tänka på än sin hopplösa syster som inte skaffar några barn. Men ack så fel jag hade. Jag ska tillägga att jag kanske är lite extra känslig för detta just nu, precis som jag skrev i den gamla tråden är det en väldigt stark barnkultur i min arbetsgrupp och jag har tidigare fått ganska mycket kommentarer i den vägen även på jobbet. När jag skrev den gamla tråden i våras hade detta lugnat ner sig, men en stundande förändring här efter sommarsemestern har gjort att den grupp som består av de värsta barnivrarna har fått större spelrum på arbetsplatsen och som leds av en person som dessutom inte gillar mig av andra skäl så hen har börjat med ren utfrysning vid fikabordet och liknande. Att komma och sätta sig med sin kaffekopp bredvid personer som inte ens säger hej och som bara fortsätter att prata om barn som att man inte var där är rätt tråkigt. Personen är dock likadan mot fler, så det är inte bara mot mig, men det har försämrat stämningen i gruppen. Jag har dock inga problem med övriga deltagare i den barnivrargruppen en och en eller när den här personen inte är med.
Men åter till min syster. Hon har blivit tio gånger värre sen barnet föddes, och barnet är sex veckor gammalt. Ett axplock av händelser som hänt bara de senaste veckorna. Min mamma jobbar inom vården och är därför ledig vissa dagar mitt i veckan eller börjar först vid 13 vissa dagar när hon jobbar kväll. Jag bor nära mina föräldrar så när jag jobbar hemifrån och mamma är hemma brukar vi äta lunch tillsammans. För någon vecka sen när jag kom dit var syrran där med barnet när jag kom. Det var, för första gången på typ hela sommaren, faktiskt varmt den veckan så jag hade bara shorts och T-shirt på mig. Vi har väldigt få möten generellt, några möten har vi bestämt att vi ska ta fysiskt på plats och det är egentligen bara möten med chefen som kräver att vi har kameran igång. Så ja, jag brukar inte direkt bry mig om vad jag har på mig när jag ändå jobbar hemifrån hela dagen. Det första syrran sa när jag kom in genom dörren var "fy fan vad du ser ut, så kan du ju inte se ut när du jobbar!" följt av att jag verkligen borde 1) klä mig i kjol, 2) gå till jobbet trots att vi får jobba hemma och hon vet att jag föredrar det och 3) om du sitter här hemma och är så där ful så kommer du aldrig få en karl och hur ska du då få barn?
Nästa händelse var någon vecka senare när mamma fyllde år. Då var sambon också med och han såg ut att vilja sjunka genom jorden när hon inledde med att säga att hon är så glad att hennes barn äntligen har konkurrerat ut mig så att jag får inse att jag inte är speciellt viktig och att ingen bryr sig om vad jag tycker. Eftersom jag inte ville förstöra mammas födelsedag gick jag bara därifrån och undvek henne för resten av kvällen.
Slutklämmen kom i helgen. Då träffades vi igen för lunch, men pappa hade åkt iväg på ett ärende och mamma skulle jobba sen så hon stod i duschen. Jag satt på ovanvåningen och läste när hon kom uppklampande för trappan och röt åt mig att det borde finnas andra saker att göra än att sitta med näsan i en bok. När jag frågade om hon hade något förslag i och med att vi skulle äta det första pappa kom tillbaka och sen skulle jag till stallet så snäste hon att jag kunde väl åtminstone gå ner och leka med min systerson istället för att sitta där med boken. Sen fortsatte hon mala medan vi satte oss till bords om att jag fick skärpa mig, jag kunde inte hålla på och vara så konstig, jag var tvungen att engagera mig i barnet istället för att hålla på som jag alltid gjort, jag måste inse att jag är helt oviktig i allas liv och det är barnet som är det viktiga nu. Mamma och pappa försökte både få henne att sluta, få henne att inse att hon inte kan hålla på så och hysteriskt försöka prata om något annat, men hon gav sig inte utan bara gafflade på. Till slut fick jag bara nog, reste mig upp och åkte hem.
Vi har inte pratat sen dess. Jag vill ärligt talat inte det heller. Mamma och pappa har jag dock pratat med, de tycker självklart att hon betedde sig illa men vill samtidigt att vi ska bli sams. Jag förstår att de inte ska behöva välja sida, och jag vill att de ska kunna glädjas för det här barnbarnet de har fått. Innan helgens skrapa hade jag velat att jag hade fått finnas i pojkens liv på ett sätt som jag hade valt och känt mig bekväm med, jag tycker ärligt talat inte det är så roligt med en sån liten men att det så klart kan ändras när han blir äldre och man kan leka med honom på ett annat sätt. Det är varken pojkens eller hans pappas fel att det är som det är, det är helt och hållet syrrans giftiga kommentarer som är problemet. Å ena sidan har jag haft de kommentarerna runt mig i åtminstone i tio år, men förut var det mer kring hur jag såg ut och var klädd eller varför jag inte slutade med hästarna som normalt folk. Nu är det regelrätta utskällningar och kommentarer om hur misslyckad jag är. När jag gick i helgen stod hon och skrek åt mamma hur hon kunde skälla på henne när hon har ett baaaaaaaaaaarn.
Jag känner mer och mer att jag nog faktiskt inte vill ha någon kontakt med henne överhuvudtaget. Hade det varit en kompis eller en kollega hade jag brutit helt, för hon dränerar mig på all energi och får mig bara att känna mig precis lika värdelös som hon säger att jag är. Men hon är min syster och våra föräldrar kommer bli väldigt sårade om vi inte har någon kontakt. Någon som har erfarenhet av att bryta kontakten med ett syskon eller annan närstående person? Eller som har andra tips på hur man kan hantera giftkommentarerna när de uppendagar sig? Ska tillägga att jag bor några kilometer ifrån våra föräldrar och vi träffas så gott som dagligen. Min syster bor 3,5 mil bort och innan barnet föddes var hon ute hos mamma och pappa kanske max några gånger per år förutom födelsedagar och typ mors/farsdag (jul har hon firat med sambons familj de senaste två åren och alla andra högtider med kompisar), men efter att pojken föddes har hon kommit desto mer.
Min syster då är fortfarande ung. Ironiskt nog ganska omogen, eftersom det nu är det hon anklagar mig för att vara. Träffade en kille när hon var strax över 20 som hon var ihop med ett väldigt kort tag, vi hann aldrig träffa honom, innan han gjorde slut och då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid innan han avslutade förhållandet. Blev sen tillsammans med sin nuvarande kille för lite mindre än två år sen. Han är verkligen trevlig, så ingen skugga ska på något sätt falla över honom, han försöker hela tiden sopa efter henne när hon kommer med sina idiotiska uttalanden. De flyttade ihop väldigt snabbt och det gick också undan tills hon blev gravid. Jag ska inte dra allt vad den gamla tråden handlade om men hon har egentligen ända sedan hon blev tonåring klagat på precis allt jag gör eftersom mina livsval inte överensstämmer med hennes bild av att bli vuxen (skaffa man - skaffa barn), och detta blev sju resor värre när hon blev gravid. Hon nöjer sig inte med att säga de här sakerna direkt till mig, utan pratar också vitt och brett med andra (inklusive våra gemensamma mostrar och hennes kompis som råkar vara min granne) om varför jag aldrig får tag på en karl och att jag är så misslyckad att jag inte får några barn.
Jag hade dock en svag förhoppning om att när barnet väl var fött så skulle hon få annat att tänka på än sin hopplösa syster som inte skaffar några barn. Men ack så fel jag hade. Jag ska tillägga att jag kanske är lite extra känslig för detta just nu, precis som jag skrev i den gamla tråden är det en väldigt stark barnkultur i min arbetsgrupp och jag har tidigare fått ganska mycket kommentarer i den vägen även på jobbet. När jag skrev den gamla tråden i våras hade detta lugnat ner sig, men en stundande förändring här efter sommarsemestern har gjort att den grupp som består av de värsta barnivrarna har fått större spelrum på arbetsplatsen och som leds av en person som dessutom inte gillar mig av andra skäl så hen har börjat med ren utfrysning vid fikabordet och liknande. Att komma och sätta sig med sin kaffekopp bredvid personer som inte ens säger hej och som bara fortsätter att prata om barn som att man inte var där är rätt tråkigt. Personen är dock likadan mot fler, så det är inte bara mot mig, men det har försämrat stämningen i gruppen. Jag har dock inga problem med övriga deltagare i den barnivrargruppen en och en eller när den här personen inte är med.
Men åter till min syster. Hon har blivit tio gånger värre sen barnet föddes, och barnet är sex veckor gammalt. Ett axplock av händelser som hänt bara de senaste veckorna. Min mamma jobbar inom vården och är därför ledig vissa dagar mitt i veckan eller börjar först vid 13 vissa dagar när hon jobbar kväll. Jag bor nära mina föräldrar så när jag jobbar hemifrån och mamma är hemma brukar vi äta lunch tillsammans. För någon vecka sen när jag kom dit var syrran där med barnet när jag kom. Det var, för första gången på typ hela sommaren, faktiskt varmt den veckan så jag hade bara shorts och T-shirt på mig. Vi har väldigt få möten generellt, några möten har vi bestämt att vi ska ta fysiskt på plats och det är egentligen bara möten med chefen som kräver att vi har kameran igång. Så ja, jag brukar inte direkt bry mig om vad jag har på mig när jag ändå jobbar hemifrån hela dagen. Det första syrran sa när jag kom in genom dörren var "fy fan vad du ser ut, så kan du ju inte se ut när du jobbar!" följt av att jag verkligen borde 1) klä mig i kjol, 2) gå till jobbet trots att vi får jobba hemma och hon vet att jag föredrar det och 3) om du sitter här hemma och är så där ful så kommer du aldrig få en karl och hur ska du då få barn?
Nästa händelse var någon vecka senare när mamma fyllde år. Då var sambon också med och han såg ut att vilja sjunka genom jorden när hon inledde med att säga att hon är så glad att hennes barn äntligen har konkurrerat ut mig så att jag får inse att jag inte är speciellt viktig och att ingen bryr sig om vad jag tycker. Eftersom jag inte ville förstöra mammas födelsedag gick jag bara därifrån och undvek henne för resten av kvällen.
Slutklämmen kom i helgen. Då träffades vi igen för lunch, men pappa hade åkt iväg på ett ärende och mamma skulle jobba sen så hon stod i duschen. Jag satt på ovanvåningen och läste när hon kom uppklampande för trappan och röt åt mig att det borde finnas andra saker att göra än att sitta med näsan i en bok. När jag frågade om hon hade något förslag i och med att vi skulle äta det första pappa kom tillbaka och sen skulle jag till stallet så snäste hon att jag kunde väl åtminstone gå ner och leka med min systerson istället för att sitta där med boken. Sen fortsatte hon mala medan vi satte oss till bords om att jag fick skärpa mig, jag kunde inte hålla på och vara så konstig, jag var tvungen att engagera mig i barnet istället för att hålla på som jag alltid gjort, jag måste inse att jag är helt oviktig i allas liv och det är barnet som är det viktiga nu. Mamma och pappa försökte både få henne att sluta, få henne att inse att hon inte kan hålla på så och hysteriskt försöka prata om något annat, men hon gav sig inte utan bara gafflade på. Till slut fick jag bara nog, reste mig upp och åkte hem.
Vi har inte pratat sen dess. Jag vill ärligt talat inte det heller. Mamma och pappa har jag dock pratat med, de tycker självklart att hon betedde sig illa men vill samtidigt att vi ska bli sams. Jag förstår att de inte ska behöva välja sida, och jag vill att de ska kunna glädjas för det här barnbarnet de har fått. Innan helgens skrapa hade jag velat att jag hade fått finnas i pojkens liv på ett sätt som jag hade valt och känt mig bekväm med, jag tycker ärligt talat inte det är så roligt med en sån liten men att det så klart kan ändras när han blir äldre och man kan leka med honom på ett annat sätt. Det är varken pojkens eller hans pappas fel att det är som det är, det är helt och hållet syrrans giftiga kommentarer som är problemet. Å ena sidan har jag haft de kommentarerna runt mig i åtminstone i tio år, men förut var det mer kring hur jag såg ut och var klädd eller varför jag inte slutade med hästarna som normalt folk. Nu är det regelrätta utskällningar och kommentarer om hur misslyckad jag är. När jag gick i helgen stod hon och skrek åt mamma hur hon kunde skälla på henne när hon har ett baaaaaaaaaaarn.
Jag känner mer och mer att jag nog faktiskt inte vill ha någon kontakt med henne överhuvudtaget. Hade det varit en kompis eller en kollega hade jag brutit helt, för hon dränerar mig på all energi och får mig bara att känna mig precis lika värdelös som hon säger att jag är. Men hon är min syster och våra föräldrar kommer bli väldigt sårade om vi inte har någon kontakt. Någon som har erfarenhet av att bryta kontakten med ett syskon eller annan närstående person? Eller som har andra tips på hur man kan hantera giftkommentarerna när de uppendagar sig? Ska tillägga att jag bor några kilometer ifrån våra föräldrar och vi träffas så gott som dagligen. Min syster bor 3,5 mil bort och innan barnet föddes var hon ute hos mamma och pappa kanske max några gånger per år förutom födelsedagar och typ mors/farsdag (jul har hon firat med sambons familj de senaste två åren och alla andra högtider med kompisar), men efter att pojken föddes har hon kommit desto mer.
