Borde jag dölja mig själv? Hur tänker ni andra som inte ser ut som "normen"?

[Qelina]

Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

 

[Hero]

Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

Nu avviker jag inte från "normen" men jag kanske kan få svara ändå ?

Jag tycker du ska skita i vad folk tycker och tänker. Lättare sagt än gjort kanske. Men jag tycker alla måste få bära de plagg de vill oavsett vikt, så länge man inte springer omkring naken.

Sen lyssna på din fysioterapeut, den personen vet säkerligen vad den pratar om. För människor är olika byggda. Ben kan sticka ut olika mkt oavsett vikt, skelettet , muskler, fett m.m. som fördelar sig olika hos olika människor.

 

[Singoalla]

Du har tillräckligt mycket i huvudet med sjukdom som det är, inte ska du behöva tänka på vad andra kan tycka om din kropp och hur du klär dig. Blir någon stött så ja, bu fucking hu. Klä dig som du vill, och fortsätt kämpa mot sjukdomen

 

[TeamLundVer]

Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

Du ser ut som du gör för att du är sjuk och folk borde veta bättre än att kommentera det.

Nu har jag ju aldrig sett dig men jag är medlem i en Facebook-grupp (Helt orelaterat ämne) och en av medlemmarna där ser ut så som jag föreställer mig dig av din text. Hon brukar be om ursäkt för sin kropp varje gång hon lägger upp en bild och förklara att den ser ut så för att hon är sjuk (annan sjukdom). Men vet du vad? Hon är underbart fin som hon är. Hon är inte sin sjukdom och det är inte du heller. Hennes skönhet, liksom din och alla andras, sitter på insidan och hon är en så underbar person att jag inte längre "ser" hur tunn hon är. Jag ser bara henne. Vår underbara facebookvän.

Med det sagt så tycker jag du ska klä dig precis så som du vill och känner dig bekväm i.

Kram

 

[gul_zebra]

Jag skulle vilja säga att du ska göra det som känns bäst för dig. Du ska absolut inte behöva skämmas över din kropp, aldrig någonsin! Vill du klä dig så den syns, gör det. Vill du gömma dig, gör det. Det är liksom bara du som kan avgöra hur mycket du orkar exponera dig för omgivningen, just den biten är en balansgång.

Jag har motsatt problem, är fet och väger som 2 normalviktiga vuxna typ. Att våga synas är en process. Förr klädde jag mig bara i svart, heltäckande, slimmande osv. Bit för bit har jag kunnat klä mig annorlunda, har fortfarande en bit kvar att gå (det här med att ha korta tröjor så hängmagens form syns klarar jag inte av än, men en vacker dag så!) men överlag är jag ganska obrydd nuförtiden. Låg senast för ett par timmar sen och chillade i cykelbyxor och bh på stranden (då går det minsann att visa magform, så jävla ologiskt ). Det har tagit tid, det har varit två steg fram och ett steg bak, men det går. Ett steg i taget i den takt man själv är bekväm med.

Omgivning som inte har vett att hålla käften kan gott dra åt helvete, så enkelt är det med det. Lättare att skriva på buke än att praktisera irl förvisso, men det går att anamma det också. Det är samma visa där, din takt och tå steg fram och ett bak. Zero fucks to give är ett bra motto

 

[Red_Chili]

Finns det kanske någon form av "parterapi", någon stödperson de kan prata med eller liknande för dina föräldrar? Som du beskriver det låter deras beteende fullständigt oacceptabelt, men jag gissar att det i grund och botten handlar om att de bryr sig väldigt mycket om dig och inte vet hur de ska hantera det hela. Om de får hjälp med den biten, så kanske de kan börja bete sig bättre mot dig och på så sätt kan du själv lättare må bättre. Vad tror du om det?

Vad gäller främlingar, så tja... Folk kommenterar. Folk kommenterar ofta och det oavsett hur någon ser ut, tyvärr. Senast idag läste jag en text från en person som kommit på sig själv med att bete sig ruttet mot just "normsnygga", av avundsjuka. Det är inte heller ovanligt. Och visst, det är absolut inte samma sak att få kommentarer som "normsnygg" än att få det för att inte passa in. Jag vet. Jag har själv varit både överviktig och underviktig, och fått kommentarer från alla möjliga håll genom hela livet. Jag räknar inte med att det någonsin kommer sluta. Det enda jag kan göra åt det är att försöka hitta sätt att hantera det för egen del.

Det som brukar fungera bäst för mig är att tänka att personer som dömer andra efter utseende ändå inte är personer som jag vill umgås med. Det är inte de bra, snälla människorna som får andra i sin närhet att må bra. Det är idioterna som gör så, och varför skulle jag bry mig om vad idioter tänker? (Ja, det är lättare sagt än gjort, men genom att tvinga mig själv att tänka så, även om jag inte tror på det själv, så känns det bättre)

Försök ta hand om dig. Försök strunta i hur du ser ut. Försök fokusera på hur du mår, vad du mår bra (eller åtminstone mindre dåligt) av. Personer som inte tillför något positivt kan du bryta kontakten med och personer som du mår bra av umgås du mer med. Då kan saker och ting börja gå i rätt riktning.

 

[Gnist]

Idioter som glor/kommenterar kommer det alltid att finnas, men oavsett hur man ser ut så ska man klä sig som man vill.

Personligen så tycker jag de med väldigt smala kroppar ser ännu smalare och benigare än vad de är om de klär sig i stora, täckande kläder och är man sjuk ska man inte behöva skämmas över det, utan försöka våga vara sig själv ändå, så vill du ha shorts, linne, klänning, kjol eller what ever, så ha du det och njut av sommarvärmen precis som alla andra

 

[Kattennizze]

Du ska klä dig precis som du vill! T ex när jag träffar människor med rejäla ärr efter självskadebeteende och vågar visa dem, imponeras jag alltid av deras mod (och försöker att inte bry mig alls). Du har ju en fruktansvärd sjukdom, och det är INGET att skämmas över.

 

[MiniLi]

Det här är så komplext. Först vill jag poängtera att det du beskriver är något helt annorlunda än att bara avvika från normen. Människor reagerar inte för att du ser annorlunda ut, de reagerar förmodligen för att du ser extremt sjuk ut och det skrämmer folk.

Jag vet inte alls hur du ser ut men jag kan gissa utifrån din text, och jag tycker faktiskt inte att det är helt rimligt att förvänta sig att människor ska liksom vara helt chill när de möter någon som ser ut som att den ska ramla ihop och dö vilken sekund som helst.
Jag tycker aldrig det är ok att folk kommenterar kroppar osv, men jag tror inte det går att undgå helt i det här fallet.

Jag förstår att du själv har svårt att se objektivt på din kropp, men istället för att se det som att andra människor förolämpar dig så kanske du kan försöka ta stöd i deras reaktioner för att genomföra en nödvändig förändring. Det du beskriver är livsfarligt. Människor dör i din situation. Att då lägga sin energi på vilken tröja man ska ha är liksom helt skevt.

Skulle du verkligen vilja att människor i din närhet gick omkring och låtsades som att allt var helt normalt? När kanske det enda de kan tänka på är om du kommer ramla ihop framför dem för att ditt hjärta stannar?

Och nej. Det går inte att på något sätt jämföra med människor med övervikt. Du gör någonting mot dig själv som är direkt livshotande, det är väldigt få människor som har en så extrem övervikt att det skapar samma akuta hot mot hälsan.

 

[Vogue]

Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

En stor del i detta är ju att du måste börja acceptera din kropp och en grundnyckel i det är ju att inte gömma, skyla och skämmas!
Tycker att du ska ha på dig vad du vill, du är inte äcklig och hemsk för att du är underviktig, du har ju en sjukdom som ofta beror på att man på något sätt i livet förlorat kontrollen och vill ta tillbaka den (säger inte att det alltid måste vara så) och självaceptans för att hitta tillbaka till ett friskt liv är grunden, givetvis med experthjälp där du får hjälp i lagom steg!
Jag hjälpte en tjej när jag sommarjobbade i boendestödet under en sommar och nu några år senare är hon såpass frisk att hon väger nornalt och klarar av sina vardagliga sysslor och kan börja jobba igen, underbart fint att se

 

[Grazing]

Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

Klä dig som du vill och känner för, man ska inte behöva dölja sin sjukdom hur uppseendeväckande den än är. Folk får väl titta om dom vill, folk kommer alltid döma och vissa tycker alltid man ska gömma undan sådant som kan störa folk men det är inte hållbart i längden.

 

[durachiny]

Du ska ha på det du vill och mår bra i så kan alla andra bry sig om sig själva och sitt (även om de nog tyvärr inte kommer göra bara det). Du ska inte behöva anpassa din klädsel till vad andra tycker och tänker även om det är föreståeligt att inte alltid orka med folks kommentarer.

 

[Mabuse]

Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

Jag tänker att om man är så smal, så syns det ju att det är för att man är sjuk. Och alltså inget man har valt. Så nog borde man kunna klä sig som man vill. Å andra sidan, med så okänsliga människor i din närhet förstår jag om du inte orkar.

I mina kvarter bor en kvinna som jag skulle tro är anorektisk och har varit det väldigt länge. Hon är kanske i 35-årsåldern, men kort och nätt som en tolvåring i kroppen, och otroligt avmagrad. Hon klär sig som alla andra - inte konstigare än att nån med ett födelsemärke i ansiktet inte behöver skyla sig. En del sjukdomar lämnar märken efter sig, det får man väl som medmänniska orka se.

 

[Con]

Du ska självklart inte skämmas för din kropp, lika lite som någon annan med en svår sjukdom ska skämmas, och självklart ska du klä dig hur du vill.

Samtidigt tänker jag precis som @MiniLi att reaktioner från omgivningen nog är någonting som du måste ha förståelse för att ditt utseende kommer att väcka så länge du är väldigt underviktig. Nedsättande kommentarer är förstås inte okej, men att folk ger uttryck för medlidande, oro eller frustration när de träffar en svårt avmagrad och uppenbart sjuk människa tänker jag framförallt handlar om medmänsklighet och omsorg. Därmed inte sagt att jag inte förstår att det kan vara tröttsamt, men är egentligen inte alternativet värre?

 

[parellikusken]

Jag har en hel del ärr som tydligt syns att de är från självskador. De är helt läkta, men kommer alltid synas. Som tur är så är de flesta på benen där de i vardagen inte syns, men har även på armarna.
Under flera års tid gick jag alltid med långärmat eller 3/4-ärmat för att ärren inte skulle synas. Men efter några års tid började skammen släppa och numera går jag i t-shirt utan att tänka så mycket på ärren.
Dock får jag emellanåt kommentarer om det, ifall de är gjorda med vilje eller inte. Så otroligt korkad och okänslig fråga eftersom de uppenbarligen är det, och ingen har med det att göra.
Efter att jag fått en sån fråga eller kommentar blir jag uppmärksam på ärren en tid efteråt och har en hel del ångest över hur armarna ser ut.

Nu har jag absolut inte samma omfattande problematik som du har, men har också en kropp som tyder på psykisk ohälsa. Min tanke är att låta det ta den tid det behöver ta för att våga visa sin kropp, och känns det för obekvämt så kanske man kan ta ett steg tillbaka igen tills det känns bättre. Kommentarer kommer alltid att komma, det får man vänja sig vid.

Hoppas dock att du kan få fokusera på att bli frisk och snart kunna släppa kommentarerna.

 

[Qelina]

Tack för svaren. Kanske kollar inte folk bara för att dom är ouppfostrade/otrevliga men jag tycker också det finns en gräns för vad man borde och inte borde säga. Allt man tänker behöver liksom inte ploppa ur munnen på folk.

En stor del handlar nog om det ni skriver om som är rädsla, att det syns att jag är sjuk, att det känns om närstående kramar mig att benen sticker ut och sådana saker. Och att dom som känner mig hör på rösten att jag är svag och liknande saker. När det gäller främlingar är det annorlunda, att få kommentarer på uteställen (ja det har hänt) är inte ok men jag kan förstå att det väcker uppmärksamhet.

 

[Qelina]

Det är olika hur man kollar, man behöver inte göra granskningen då man liksom skannar mig uppifrån och ner och sen samma sak igen. Men jag förstår ju att folk reagerar för det gör jag också. Men det är lite så som ni med ärr beskrivit, om man för en liten stund lyckats släppa lite på tankarna om kroppen så väcks det ju igen.

När det gäller främlingar är det annorlunda, att få kommentarer på uteställen (ja det har hänt) eller när jag bara går förbi någon är inte ok men jag kan förstå att det väcker uppmärksamhet.

Tyvärr har det hänt att även mina föräldrar bett mig att ta på mig mer, inte nu längre men förr. Och det där på behandlingshemmet då jag inte fick gå utan långärmat och långbyxor mitt i sommaren känns ju inte heller helt ok.

Jag ska försöka ta tillbaka min kropp, den är min och JAG bestämmer vad jag ska ha på mig.Det är varmt, det är skönt, det finns massor av fina kläder och jag ska välja efter det.

Det är så otroligt dubbelt för nästan hela tiden förutom med närstående vill jag klä mig så att jag INTE ser så tjock ut för att jag skäms för att jag är så tjock. Så himla konstig sjukdom...Jag kan prova kläder efter kläder för att hitta något jag inte ser så stor ut i. Finns ingen logik. Så jag vill på ett sätt dölja kroppen för att inte se sjuk ut och samtidigt vid andra tillfällen klä mig så jag inte ser tjock ut.

Det är därför jag älskar skogen, där bara är jag. Jag behöver inte tänka på min kropp,inget folk och inga spegelbilder i skyltfönster.

 

[Qelina]

Just det,motsattsen och dubbelheten i det hela är att jag är väldigt frusen av mig och klär jag på mig så att jag inte fryser så blir det mer än vad dom flesta andra har. Då blir det också "bråk" och kommentarer och det väcker oro och skuld och ifrågasättande och som om folk skäms över mig och undrar vad andra tänker om mig, ännu mer kommentarer och dömande av min kropp. Och jag får i 99% av gångerna höra att jag inte kan frysa nu, att det är varmt, att det inte är normalt, att jag ska kolla på alla andra, att andra reagera på alla kläder jag har på mig, att jag måste börja äta mer, att jag borde fatta själv osv.

Jag vågar inte ens nämna att jag fryser i vissa sammanhang för att det alltid blir en diskussion och skuldbeläggande och att det inte är normalt, att jag måste inse att det är för att jag är sjuk och att folk kollar pga det istället och oro över vad andra ska tänka eller att folk tänker att jag lever i förnekelse om min sjukdom. Jag fattar ju att jag fryser mer för att jag är sjuk men kan jag aldrig bara få vara? Ibland är jag liksom "vanligt" frusen, måste allt kopplas till anorexin? Jag kan väl också frysa? Eller vara trött ellervad det nu är? Ibland när inte jag fryser eller att jag kanske gör det men inte säger något så kanske någon annan gör det och säger det så är det plötsligt ok. ALLA får frysa utom jag :/

Hur gör jag rätt?Inte för mycket kläder, inte för lite kläder? Och den där dåliga självkänslan som tycker jag ser groteskt tjock ut i allt men som vet att mina föräldrar inte ser det så fast jag kan inte se vad dom ser. Det är väl helt enkelt så att jag rent ut sagt måste börja lyssna på mig själv. Är det varmt tar jag linne, kortbyxor, kjol,klänning. Fryser jag tar jag en tjock jacka även om det innebär en vinterjacka i juni eller flera koftor och filtar hemma.

 

[durachiny]

Ta på dig vad du trivs i och som känns bra för dig. Sjukdomen blir inte bättre eller lättare att hantera för att någon annan bestämmer dina klädval. Det är viktigare att du mår bra i dig själv eller iaf så bra du kan må än att någon annan ska "slippa titta på dig".

 

[Nebraska]

Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

Well, well man lever ju bara en gång. Sen är det ditt val. Skit i alla andra så mycket du orkar.