Jopp, det har hänt, som yngre i småstad. Dåvisste man vilka alla var, och en del hade helt klart ett socialt bagage att släpa på. Det är så självklart på en mindre ort att det är betungande att ha en kriminell släkt jämfört med att pappa äger stans största byggfirma.
En del tar sig utanför de ramarna, andra inte.
Men jag vet en hel del personer med efternamn i min hemstad som jag gör direkta kopplingar till oavsett om jag känner dem eller ej.
De med tyngst bagage har inte heller resurserna att ta sig någon annan stans, och stigmat lever kvar. Det blir ibland självuppfyllande.
Ibland var utanförskapet så enkelt som en ensamstående mamma, det var avvikande i min barndoms villaidyll. Knäppt.
