Sv: Beach 2014 del IV
Hur är det med er som är friska och inte har någon ätstörning, har ni ångest över vad ni ätit eller ska äta? Tar tankar på mat och kompensation upp stor del av er tid? Har ni förbjuden mat eller är allt ok i rimliga mängder? Hur ser ni på era kroppar? Kan ni vila en dag om ni är trötta eller sjuka? Hur pass friskt måste man tänka kring mat för att vara frisk? Det känns som att hela samhället är så delat,det finns de som inte orkar bry sig alls och de som är väldigt hälsofokuserade. Hur stor del spelar er kropp och maten ni äter in för er självbild och självkänsla?
Ska försöka ge mig på ett svar.
För mig går det i perioder, tidigare i livet har jag tyckt att det varit tufft med maten och haft ångest från och till och känt mig äcklig när jag ätit. Men jag kan svara som jag känner nu.
Ångest? Nej, men jag kan ibland ångra vad jag ätit. Fast det går inte så värst djupt. "Jag borde kanske inte köpt den där chokladkakan och ätit den." men jag släpper det ganska snabbt och "förlåter" mig själv. Tänker att det blir en bättre dag imorgon eller att jag nog behövde den där chokladen för välmåendet just nu.
Tankar på mat tar upp ganska mycket av min tid, men det är för att min kropp nu bestämt sig för att jag behöver äta mer, så jag är hungrig mest hela tiden. Men det är aldrig så att jag börjar tänka på mat, på vad jag ska äta, eller har ätit, om jag inte är hungrig.
Jag har ingen förbjuden mat, jag kan äta vad som, men det betyder inte att jag gör det. Jag undviker saker jag inte gillar. Får hemskt ont i magen av viss fet mat, så det undviker jag eller äter i små mängder. (Om det inte är något som är himla gott. Då är det värt magont ibland!) Försöker generellt sträva efter att äta nyttig mat, och kör någon variant av tallriksmodellen tror jag. Fast alltid mest sallad, älskar sallad.
Just nu är jag väldigt nöjd med min kropp, men innan jag började träna ordentligt så var jag väldigt fettfixerad. Tyckte att jag var fet trots att jag verkligen inte är det. Hatade när min pojkvän höll om mig och hade en hand på min mage till exempel för jag hatade hur det lilla fettet jag har liksom klumpade ihop sig när man låg ner på sidan.
Då kände jag att fan, det här är inte normalt, och jag var rädd att jag började bli sjuk.
Men för mig så har det löst sig i och med att jag började träna. Min kroppsbild blev mycket sundare och jag vill inte döda mig själv för att jag gör "snedsteg". Ser det inte ens som snedsteg längre egentligen. Det finns en anledning till att jag ville äta det där just då, så det är okej.
Så, ja. Så lätt som jag har det nu kan det vara, men förstår att det verkligen inte är så för alla. Trots att mina problem var väldigt lindriga när jag hade dem, så tog det mycket av min tid och det hatet jämtemot min egen kropp var fruktansvärt att känna.
Slutsatsen jag kan dra är väl att för mig så är det inte maten som påverkar in självbild/självkänsla, utan min träning.
Tränar jag inte på en period så blir det jobbigt. Jag blir deppig, arg och tycker att allt känns värdelöst.
Jag hejar på dig Qelina och hoppas att du en vacker dag också får känna hur det känns att vara riktigt nöjd med sin kropp och se att den är perfekt trots att den ständigt förändras och ibland är större och ibland mindre, ibland stark och ibland svag. Som sagt, hejar på dig!