Barn - livrädd relation

[karamelldrottningen]

Har tänkt under längre tid på detta. Skulle gärna ha input, tankar och idéer av er. Tiden är begränsad. Vi lever inte för evigt.
Grejen är att jag gärna vill ha barn men är livrädd för att binda mig till någon annan -dvs leva i en relation med någon annan partner.
Sedan tänker jag att de som lyckas leva i par och skaffar familj är det ju jätteroligt och fantastisk och varför skulle få inte jag kunna? Men tydligen går det inte.
Handlar om saker som hänt för länge länge sedan min barndom och det sitter fortfarande kvar tyvärr. Så fort det blir seriöst eller jag känner att jag måste komma med beslut vad gäller relationer så backar jag hysteriskt och i många fall ”går under jord” dvs slutar svara på samtal osv.
Det är inget bra beteende det vet jag men rädslan tar över.
Jag vägrar vara beroende av någon annan och är dålig på att kompromissa.
Jag vet att folk i regel inte är idioter men är rädd att bli lurad, slagen och/eller bedragen.
Jag kan/vågar inte riskera detta. Men det gör också att drömmen om barn och familj blir just bara det - en dröm och ingenting mer än så.

 

[Voeux]

Du har inte övervägt att skaffa barn på egen hand? På så vis kan du få barn och det här med en kärleksrelation kan, om du vill, falla på plats med tiden. Då binder du dig inte heller till den personen resten av livet, eftersom denne inte är förälder till barnet.

 

[karamelldrottningen]

Du har inte övervägt att skaffa barn på egen hand? På så vis kan du få barn och det här med en kärleksrelation kan, om du vill, falla på plats med tiden. Då binder du dig inte heller till den personen resten av livet, eftersom denne inte är förälder till barnet.

Har övervägt det men kommer aldrig till skott

 

[karamelldrottningen]

Ger mig själv 4 år till och lyckas jag inte komma över rädslan så ska jag försöka skaffa ett barn på egen hand.
4 år går fort men efter det är jag nog tyvärr för gammal

 

[karamelldrottningen]

Eller jag vet inte.
Vet ingenting just nu. Varken ut eller in men vill så gärna

 

[Voeux]

Har övervägt det men kommer aldrig till skott

Då är det kanske dags att ta ett första steg och se hur det känns Du kan ju börja titta på de praktiska bitarna, ekonomin, fundera på hur det skulle kännas. Boka en tid hos din region och börja prata om det. Att du börjar processen behöver inte innebära att du måste slutföra den, men ibland kan man ju behöva starta igång för att kunna känna fullt ut hur det landar hos en.

 

[karamelldrottningen]

Tack @Voeux
Måste ta tag i detta. Vet inte om det är stolthet eller vad men det tar emot enormt att söka hjälp den vägen

 

[Voeux]

Tack @Voeux
Måste ta tag i detta. Vet inte om det är stolthet eller vad men det tar emot enormt att söka hjälp den vägen

Att skaffa barn ensam är inte ett sämre alternativ än att skaffa barn tillsammans med någon. Det är liksom inte enbart till för de som misslyckas med att skaffa en partner, det är många kvinnors förstahandsval Visst är det fantastiskt att dela upplevelsen tillsammans med någon man älskar, men det är också många som hamnar i en dålig relation och skaffar barn med någon random douche för att de gärna vill ha barn. Då är det ju sjukt mycket bättre att vara ensam, så slipper man städa upp efter två bebisar hemma.

 

[Eloise]

Jag känner en handfull som fått barn som självstående, ingen av dem ångrar sig. Vill du verkligen ha barn så börja dra lite i processen.

Maskineriet maler långsamt när det kommer till reproduktions medicinska behandlingar, och jag vet att det varit donatorbrist vilket tyvärr orsakat ännu längre väntetider, så även om du börjar ta tag i det nu så kommer det dröja innan det blir något helt definitivt för dig.

Har du fått hjälp för att bearbeta dina känslor när det börjar bli seriöst med en partner?

 

[tanten]

Säger samma som @Eloise - det kan ta tid. Både för att komma in i processen, och för att bli gravid.
Och som tidigare sagts, om du känner att nä, detta vill jag inte så är det bara att låta bli att fullfölja.

Jag har runt mig ett par kvinnor som skaffat barn på egen hand. Bägge lever väldigt bra liv som ensamma mammor.

 

[MayGrace]

Om du vill ha barn och drömmer om de - go for it.

Har en nära anhörig som blev gravid tidigt in i sitt förhållande de var så nytt så de knappt hade gått ut med de men hon var helt säker på att hon ville ha barnet själv oavsett om Pappan ville vara delaktig eller inte. Och jag vet att hon hade fixat de på egen hand för de är sån hon är.

Nu är pappan delaktig och de är gifta så kan de gå också men att skaffa barn på egen hand kan man absolut göra om man är helt säker på att man vill och fixar de. Man ska inte låta sina drömmar stoppas för att man måste vara två för att skaffa barn för de är inte sant alls, de finns många mammor som är ensam och fixar de gallant

 

[sorbifolia]

Jag tycker att prio ett borde vara att gå i terapi för att få hjälp med dina rädslor kring relationer. Sedan kan man visst ha barn som ensamstående, jag funderar själv på att bli besökshem eller fostermamma när jag får lite större plats, oavsett om jag hittar en ny partner eller inte (bor i liten lägenhet nu).

Men som förälder så har man ett jättestort ansvar som förebild, och barn tenderar ofta att bli som sina förälder... så om du har problem med relationer finns risken att även dina barn ärver dessa rädslor. Så oavsett om du väljer att försöka skaffa partner eller fortsätta leva själv, tror jag det vore i både din och barnens interesse att få hjälp med att bearbeta dina egna barndomstrauman.

 

[MJLee]

Som adopterad, så är adoption också en väg att gå. Men bra att få igång den processen asap eftersom det brukar tar tid. Även om en del länder föredrar par så vet jag även personer som adopterat som ensamstående.

 

[Lingon]

Om du vägrar vara beroende av nån annan är barn helt fel väg att gå. Snacka om att jag är beroende av min dotter! Min värld står och faller med henne(känslomässigt)! Och nu är hon visserligen inte jätteliten längre men sättet som hon var och till viss del fortfarande är beroende av mig är skrämmande ibland. Det är skrämmande att inte vara utbytbar. Tänk om det skulle hända mig nåt?

Min man känner jag mig inte beroende av annat än känslomässigt. Ekonomiskt och praktiskt skulle jag klara mig på egen hand utan problem.

Jag känner en som skaffat barn på egen och hon stortrivs med det! Så fundera över om det är det du vill. Det är inte för alla men många trivs jättebra med det! Jag tror dock att man behöver någon/några närstående (vänner, syskon eller andra) som stöd vid behov.

 

[karamelldrottningen]

Om du vägrar vara beroende av nån annan är barn helt fel väg att gå. Snacka om att jag är beroende av min dotter! Min värld står och faller med henne(känslomässigt)! Och nu är hon visserligen inte jätteliten längre men sättet som hon var och till viss del fortfarande är beroende av mig är skrämmande ibland. Det är skrämmande att inte vara utbytbar. Tänk om det skulle hända mig nåt?

Min man känner jag mig inte beroende av annat än känslomässigt. Ekonomiskt och praktiskt skulle jag klara mig på egen hand utan problem.

Jag känner en som skaffat barn på egen och hon stortrivs med det! Så fundera över om det är det du vill. Det är inte för alla men många trivs jättebra med det! Jag tror dock att man behöver någon/några närstående (vänner, syskon eller andra) som stöd vid behov.

Jag menar beroende av någon partner.

 

[karamelldrottningen]

Som adopterad, så är adoption också en väg att gå. Men bra att få igång den processen asap eftersom det brukar tar tid. Även om en del länder föredrar par så vet jag även personer som adopterat som ensamstående.

Är inte det här med adoption jättekrångligt? Speciellt som ensam?

 

[Lingon]

Är inte det här med adoption jättekrångligt? Speciellt som ensam?

Adoption är en lång process som kostar mycket pengar.

 

[Soapbubble]

Är inte det här med adoption jättekrångligt? Speciellt som ensam?

Det är svårare att adoptera som ensam på flera vis. T.ex. länderna som adopterar vill ju helst att barnen kommer till en familj med två föräldrar så de ensamstående får de barn som två föräldrafamiljerna ratar dvs. äldre barn och barn med handikapp.

 

[Stekspaden]

Är inte det här med adoption jättekrångligt? Speciellt som ensam?

Skandal efter skandal dessutom med stulna barn!

 

[Enya]

Det är svårare att adoptera som ensam på flera vis. T.ex. länderna som adopterar vill ju helst att barnen kommer till en familj med två föräldrar så de ensamstående får de barn som två föräldrafamiljerna ratar dvs. äldre barn och barn med handikapp.

Fast ett handikappat barn eller ett "ratat" barn behöver också någon familj som älskar det. Så det är väl ingen nackdel att få ett sådant barn tänker jag.