Baby P

[Mirre]

Sv: Baby P

Nu har jag säkert missförstått dig här men inte kan du väl mena att barnen själva har orsakat att deras föräldrar/styvföräldrar misshandlar dem?
Oavsett om det är ens eget barn eller inte så ska man väl ändå ha någon form av spärr som hindrar en från att bruka våld mot barnet?

Visst kan barn vara grymt krävande och också väldigt elaka ibland, främst mot andra barn. Men inte sjutton slår man dem för det, finns ingen som helst anledning. Är det någon annans unge, låt föräldarna reda ut det och gå därifrån. Om man inte är barnvakt eller så då, lite svårt och bara gå då.

 

[Mynta2]

Sv: Baby P

Hon var 15 år och rädd. Ett barn i stort sett.
Nu önskar du i stort sett livet ur ett barn. eller om du vill att hon bara ska lida så önskar du tortyr av ett barn. Hur går det ihop med hur du känner över Baby P?

Någon gång får folk ta konsekvenserna över sina handlingar. En 15 åring betraktar jag inte som ett barn. Folk får sluta skylla på allt hela tiden..trasiga leksaker, dålig barndom och än med det andra. Herregud, någonstans får man ta ansvar och sluta skylla på allt hela tiden...som det alltid görs nuförtiden.

 

[Zaria]

Sv: Baby P

*KL* Något jag funderar över är varför Baby p`s pappa aldrig såg något. Han hade ju pojken ibland.

Så mycket som de gjorde mot honom och pappan aldrig såg,det går inte riktigt ihop. Även om soc nu inte såg vilket också är väldigt märkligt borde man ju som förälder se mer, tex blåmärken och skador eftersom man byter på och tvättar sitt barn. Bara det att pojken låg i flera dagar i sin säng med samma blöjor borde ju sätta ordentliga spår,varför ifrågasätter man inte sånt?

Misshandeln varade ju så länge.

 

[Zaria]

Sv: Baby P

De vanvårdade småbarnen väcker mångas empati, men ju äldre (och mer skadade) barnen blir, desto mindre förståelse får de av sin omgivning. Och när de blivit tonåringar eller vuxna hatar nästan alla dem, tyvärr. Om de inte vänder all sin frustration inåt och blir enbart självdestruktiva - då finns det fortfarande en chans att någon kan/vill/vågar älska dem. Men det är nog väldigt ovanligt att någon som är trasig i själen inte (oavsiktligt!) låter det gå ut över någon annan.

Det där är något jag också funderat på.

När jag läste psykiatri hade vi ju praktik.
Till avdelningen kom en kille (tung missbrukare, samt att han mördat,misshandlat och gud vet allt)

Hela avdelningen suckade djupt åt att han kom igen, de flesta hade redan dömt honom,kom han innebar det problem.

han presenterade sig väldigt trevligt för mig (och då visste jag inte ens att det var han) han gjorde ett gott intryck faktiskt.

Hur som helst larmade han mycket,ville prata, svamlade och sluddrade. Han frågade efter mig, till sist sa de att jag fick gå trots att jag bara var praktikant bara jag hade dörrn öppen och larmet i handen. Satt säkert 4 timmar den kvällen,lyssnade och lyssnade. På hans barndom,hans liv,hans missbruk,vad folk visste om honom och tyckte om honom.

Efteråt var jag väldigt fundersam, Jag hade suttit ensam hos en mörare,någon som felrtal gånger visat sig vara livsfarlig, och endå kände jag bara ledsamhet,vanmakt och något annat jag inte kunde sätta ord på.

Pratade med en som jobbade där för jag behövde venilera mina känslor jag inte förstod. hennes förklaring var


-" ***** har så många tomma hål **** fyllt med dåliga saker,droger våld mm, men egentligen är han så liten ,han tyckte om dig, du var aldrig rädd för honom,du tog dig tid,därför söker han kontakt med dig, i det är han inte vuxen,han söker kontakt som ett litet barn,ungefär som din lilla pojk gör när han är ledsen"

Där kom min insikt, de vibbarna jag inte förstod var precis samma sak man känner för ett ledset litet barn, egentligen var han bara ett stort barn och en produkt av sin uppväxt som likande baba p´s faktiskt till stor del.

Man får inte glömma att alla de där jobbiga tonåringarna som går runt slår ner gamla tanter, och beter sig allmänt illa troligtvis är en produkt av sin uppväxt. Vissa har turen att själv kunna berabeta sig,söka hjälp eller dyl eller har stöd någonstans ifrån men många har aldrig det.

 

[escodobe]

Sv: Baby P

Nu har jag säkert missförstått dig här men inte kan du väl mena att barnen själva har orsakat att deras föräldrar/styvföräldrar misshandlar dem?
Oavsett om det är ens eget barn eller inte så ska man väl ändå ha någon form av spärr som hindrar en från att bruka våld mot barnet?

Nej, det är inte barnens fel.

Vi är liksom "förprogrammerade" för att tycka barn är söta och vilja beskydda dem, och barn är förprogrammerade för att vi vuxna ska förlåta dem för att de är skrikande, krävande och energislukande vampyrer

Barn är jobbiga och krävande, det ligger i sakens natur helt enkelt, och anknytningen ska skydda barnet. Fungerar inte anknytningen så kan det gå illa.
Men det är inte en envägskommunikation "vuxen- barn" utan barnet samspelar.
Barn som tex är autistiska och inte ger "feedback" till föräldrarna blir i högre grad misshandlade/vanskötta eftersom de vuxna blir frustrerade. Man vill ha det där leendet som gör att man förlåter dem för att de hållt en vaken tre dygn i sträck.
En normal fullt fungerande vuxen tar ändå väl hand om barnet, men är man inte det så kan det vara det som får "droppen att rinna över".

 

[TinyWiny]

Sv: Baby P

Vad är egentligen borderline?

http://web.comhem.se/~u70319560/

 

[mul]

Sv: Baby P

*kl*

Jag kan inte läsa mera om Baby P. Jag blir alltså fysiskt illamående!! *spysmiley* Trodde nästan inte att sånt förekom.. Har ju läst om Fritzl och grabbarna.. och Max och Saga, och den stackars pojken som dödades och och lades i sjön, här i sverige..

IDIOTER!!!"

Häng förövarna i ögonlocken och låt dom blinka ihjäl sig!!

 

[Tscabo]

Sv: Baby P

Någon gång får folk ta konsekvenserna över sina handlingar. En 15 åring betraktar jag inte som ett barn. Folk får sluta skylla på allt hela tiden..trasiga leksaker, dålig barndom och än med det andra. Herregud, någonstans får man ta ansvar och sluta skylla på allt hela tiden...som det alltid görs nuförtiden.

En 15åring är ett barn, det kan du inte komma ifrån. Det är inte säkert att du hade reagerat annorluna än henne i den situationen när du var 15. Med sådana brutala förhållanden så blir man sjuk, reagerar konstigt o s v.
Men det är ju ganska lätt att kasta sten på andra.

 

[doglover]

Sv: Baby P

Tyvärr finns det sådana människor.

Jag läste, jag ångrar det.

Nu saknar jag min son jättemycket (farmor fyller år).

Fan vad taskig jag känner mig när jag inte lät honom klättra upp i fotöljen till datorn... (ville inte det då han slår på skärmen och vill inte att han klättrar på databordet ifall om det klappar ihop+ att han får tag på sådant han inte ska ha)

Jag kommer aldrig att förstå varför människor gör så. Att tänka det är en sak, göra är en helt annan.

Ibland tänker jag vä. snälla, sluta grina, när jag är trött. Mänskligt. Men att tortera ett litet barn är inte mänskligt.

Varför vill man skada ett oskyldigt barn?

 

[Werze]

Sv: Baby P

Jag håller verkligen med dig! Det var ungefär så jag menade när jag skrev att det är en farlig myt att folk som mår dåligt (av olika anledningar) ändå är varma, kärleksfulla människor, som möjligen gråter lite stillsamt när de är helt ensamma.

Att gråta är nästan den enda accepterade vägen i vårt samhälle att få ur sig sorg, ångest och frustration. Möjligen kan vi även acceptera och visa förståelse för snälla flickor som svälter sig eller skär sig, men det får inte bli för mycket!

Att gråta när man är ledsen och lätta sitt hjärta hos vänner/anhöriga - det kan man bara göra om man har någorlunda stark självkänsla och litar på sina medmänniskor. Att kräva att de som mår dåligt i själen ska hantera sin ångest på samma konstruktiva sätt är ju bara löjligt!

Jag tycker verkligen att det är hög tid att vi öppnar ögonen för att väldigt många, redan i barndomen, har fått lära sig att kväva gråt och ledsenhet. När man inte längre har en okomplicerad inställning till att gråta och vara ledsen - då verkar det som att väldigt många byter ut ledsen-känslan mot ilska. Eller hittar man andra pys-ventiler som mat, sex eller självskadande.

Det förvånar mig jättemycket att de flesta har så svårt för att känna igen de känslor dysfunktionella personer kan ha! Jag säger som du: Känslan är ju ganska lätt att känna igen, trots att jag personligen klarar att välja en konstruktiv handling.

på dig själv! Vad väl du formulerar dig, du fångar pudelns kärna i det jag har gått och funderat på apropå destruktiva känslor och handlingar! Skönt också med någon som vågar erkänna att man kan känna igen de känslor som är inblandade i sådana obehagliga saker som barnmisshandel, som sagt de flesta väljer en konstruktiv handling, men känslan kan nog finnas där. Tänk om fler vore lika insiktsfulla och kunde dela med sig, vad mycket mer det skulle ge att gå på mammafika...och att läsa Vi F*räldrar

 

[Mynta2]

Sv: Baby P

En 15åring är ett barn

Jaha, ändå ska en 15 åring både vara barn och vuxen ? Hur många gånger ser/läser man inte att: 15 år och borde veta bättre, nästan vuxen, borde ditt eller datt. Ska en 15 åring vara BARN eller VUXEN ? Ställ då krav som barn om ni anser dom ska vara barn...Men hur många gör det på en 15 åring ?

Kasta sten, du vet inte min uppväxt. Men som 15 åring så visste jag rätt och fel hur rädd jag än var. Jag tog åtminstone skiten därefter, hur obehagligt det än var och hur rädd jag än var.

 

[Werze]

Sv: Baby P

Att det inte är ens egna barn bidrar nog till risken. Barn är så ohyggligt krävande och provocerande att det är därför de drar på sig misshandel och blir dödande.
"Föräldrakänslan" dvs anknytningen agerar som en förhindrande åtgärd så att säga. Barnet drar till sig uppmärksamheten och bekräftar även förälderns åtgärder.
(Nu måste jag passa på och skriva att det är ett LIVSVIKTIGT beteende system, för att jag förlorade nästan alla poäng på tentan i det här ämnet genom att missa just det kodordet)
Så har man inte delat den anknytningen med barnet så är det troligen lättare att ta till våld mot det.

Ta de tillfällen även en frisk förälder men ett normalt barn och anknytning känner för att kasta ut barnet från fönstret, så kan ni ju gissa hur starkare känslan blir för nån som INTE har en normal anknytning till barnet. För då är det bara en skrikande besvärlig "sak" och inte en liten person som ler när man skrattar mot det, som vill hålla i ens fingrar och som blir tyst och nöjd när den är mätt...

Det har visat sig att barn som inte kan bekräfta föräldrarna (tex autism) i större grad än andra råkar illa ut.

Ja, tala om Livsviktigt! Kanske man borde stötta nyblivna mammor mer för att få till den där anknytningen redan i början. Jag satt och funderade på vad jag skulle ha velat ha för hjälp som nybliven mamma, och kom fram till att jag skulle uppskattat en äldre, stadig, ärlig kvinna (jo, helst) som kom hem till mig och min bebis och lagade lite mat till mig, småpratade och bara fanns där...som en mamma nästan! (Nu kanske många har sina föräldrar eller andra till hjälp, men mina bor långt bort och jag var ensam ganska mycket med min bebis). Det hade hjälpt mer än alla vägningar och mätningar och broschyrer om förlossningsdepression som BVC delade ut (!) tillsammans med en fråga som de helst inte ville ha ett ärligt svar på...

Jag vet inte, jag tyckte det var jobbigt med en bebis och jag är ändå ganska lyckligt lottad i livet och har ett bra jobb att gå tillbaka till, inga ekonomiska problem, o s v...inte konstigt egentligen att det kan gå snett ibland. Jag önskar bara att man kunde diskutera detta lite mer öppet i samhället för barnens skull, att det faktiskt är LIVSVIKTIGT med anknytning och att det kan vara skitjobbigt att ha en bebis som du skriver....en liten krävande, skrikande, beroende varelse som ingen annan liksom kan ta över för den vill ha mamma!

 

[Werze]

Sv: Baby P

Någon gång får folk ta konsekvenserna över sina handlingar. En 15 åring betraktar jag inte som ett barn. Folk får sluta skylla på allt hela tiden..trasiga leksaker, dålig barndom och än med det andra. Herregud, någonstans får man ta ansvar och sluta skylla på allt hela tiden...som det alltid görs nuförtiden.

Hmm, gäller det dig själv också?

 

[Mynta2]

Sv: Baby P

JA, varför skulle det inte göra det ? Tror du jag gapar och skriker om saker jag INTE relaterar till mig själv på ett eller annat sätt ??????????

 

[Tscabo]

Sv: Baby P

Din uppväxt har inget med det att göra tycker jag, folk reagerar olika i olika situationer.
En 15åring är ett barn, spelar ingen roll vad "alla" säger. Skillnad på att ta ansvar för att städa rummet/diska/gå ut med hunden och vara mogen och vuxen i hjärnan.

 

[Allimac76]

Sv: Baby P

Din uppväxt har inget med det att göra tycker jag, folk reagerar olika i olika situationer.
En 15åring är ett barn, spelar ingen roll vad "alla" säger. Skillnad på att ta ansvar för att städa rummet/diska/gå ut med hunden och vara mogen och vuxen i hjärnan.

Ja, mycket klokt sagt. (skrivet)
En 15 åring är i regel mycket påverkbar och osäker på sig själv.

 

[Enya]

Sv: Baby P

Det där är något jag också funderat på.

När jag läste psykiatri hade vi ju praktik.
Till avdelningen kom en kille (tung missbrukare, samt att han mördat,misshandlat och gud vet allt)

Hela avdelningen suckade djupt åt att han kom igen, de flesta hade redan dömt honom,kom han innebar det problem.

han presenterade sig väldigt trevligt för mig (och då visste jag inte ens att det var han) han gjorde ett gott intryck faktiskt.

Hur som helst larmade han mycket,ville prata, svamlade och sluddrade. Han frågade efter mig, till sist sa de att jag fick gå trots att jag bara var praktikant bara jag hade dörrn öppen och larmet i handen. Satt säkert 4 timmar den kvällen,lyssnade och lyssnade. På hans barndom,hans liv,hans missbruk,vad folk visste om honom och tyckte om honom.

Efteråt var jag väldigt fundersam, Jag hade suttit ensam hos en mörare,någon som felrtal gånger visat sig vara livsfarlig, och endå kände jag bara ledsamhet,vanmakt och något annat jag inte kunde sätta ord på.

Pratade med en som jobbade där för jag behövde venilera mina känslor jag inte förstod. hennes förklaring var


-" ***** har så många tomma hål **** fyllt med dåliga saker,droger våld mm, men egentligen är han så liten ,han tyckte om dig, du var aldrig rädd för honom,du tog dig tid,därför söker han kontakt med dig, i det är han inte vuxen,han söker kontakt som ett litet barn,ungefär som din lilla pojk gör när han är ledsen"

Där kom min insikt, de vibbarna jag inte förstod var precis samma sak man känner för ett ledset litet barn, egentligen var han bara ett stort barn och en produkt av sin uppväxt som likande baba p´s faktiskt till stor del.

Man får inte glömma att alla de där jobbiga tonåringarna som går runt slår ner gamla tanter, och beter sig allmänt illa troligtvis är en produkt av sin uppväxt. Vissa har turen att själv kunna berabeta sig,söka hjälp eller dyl eller har stöd någonstans ifrån men många har aldrig det.

Jag håller med dig i allt!!

 

[Enya]

Sv: Baby P

Jaha, ändå ska en 15 åring både vara barn och vuxen ? Hur många gånger ser/läser man inte att: 15 år och borde veta bättre, nästan vuxen, borde ditt eller datt. Ska en 15 åring vara BARN eller VUXEN ? Ställ då krav som barn om ni anser dom ska vara barn...Men hur många gör det på en 15 åring ?

Kasta sten, du vet inte min uppväxt. Men som 15 åring så visste jag rätt och fel hur rädd jag än var. Jag tog åtminstone skiten därefter, hur obehagligt det än var och hur rädd jag än var.

Du har aldrig levt i hennes skor, jag slår vad om att du inte levt på hennes vis ens i närheten. Och det utan att veta ett dugg om dig. För om du hade levt ett likartat liv som den här tjejen så hade du inte dömt. Så kom inte och säg att du haft det lika svårt, för det tror jag inte en sekund på.

En psykiskt nertryckt 15 åring är inte ens 15 i skallen längre.

 

[Zaria]

Sv: Baby P

Någon gång får folk ta konsekvenserna över sina handlingar. En 15 åring betraktar jag inte som ett barn. Folk får sluta skylla på allt hela tiden..trasiga leksaker, dålig barndom och än med det andra. Herregud, någonstans får man ta ansvar och sluta skylla på allt hela tiden...som det alltid görs nuförtiden.

En 15 åring som kanske aldrig fått vara barn och som kanske haft en vardag där barnmisshandel är vardag är ingen vanlig 15 åring som haft ett normalt liv.

Med tanke på att 15 åringen ens var på det där stället tillsammans med en kille (var det han som var pedofilen) säger ju att något inte är som det skall.

 

[Mynta2]

Sv: Baby P

jag slår vad om att du inte levt på hennes vis ens i närheten.

Visst kan du slå vad, men du kommer inte vinna vadet.