Sv: Baby P
Min man är oxå en sådan, som efter många år av psykiskt lidande (efter misshandel i barndomen) lyckats bryta kedjan. Självklart önskar jag inte att han vore död - inte du heller!
Men i de fall där någon redan dött, är det för mig nån slags tröst att tänka att han/hon i alla fall slipper skadas mer och riskera att bli en vuxen som andra önskar ännu mer lidande.
De vanvårdade småbarnen väcker mångas empati, men ju äldre (och mer skadade) barnen blir, desto mindre förståelse får de av sin omgivning. Och när de blivit tonåringar eller vuxna hatar nästan alla dem, tyvärr. Om de inte vänder all sin frustration inåt och blir enbart självdestruktiva - då finns det fortfarande en chans att någon kan/vill/vågar älska dem. Men det är nog väldigt ovanligt att någon som är trasig i själen inte (oavsiktligt!) låter det gå ut över någon annan.
Varför skulle det vara ovanligt att en trasig själ inte låter det som den varit med om gå ut över någon annan?
Min erfarenhet är att de som haft en barndom utan problem tror att det är så eftersom de själva låter allt illamående gå ut över sin omgivning.
Eftersom man hela sin barndom spelade teater för att ingen skulle se så fortsätter man med det, man låter ingen veta när man mår dåligt och man låter inte sin ilska gå ut över någon annan eftersom det medför skuld.
Förståelse från omgivningen kan man aldrig räkna med, inte från de med en vanlig barndom som aldrig har fått lära sig att livet inte är så för alla och inte heller från dem som tar för givet att alla har haft det lika bra som dem. Om någon skulle kunna visa förståelse så skulle de också kunna sätta sig in i hur det känns att bli utsatt för diverse övergrepp och de flesta har väldigt svårt att ens tro att sådant förekommer, de jämför det med att de blivit mobbade i skolan, att någon sagt något elakt, eller att någon slagit till dem en gång på en rast. Den som inte har blivit utsatt kan inte förstå varför ett barn inte säger något till sin omgivning, de kan inte förstå och kan inte tro på berättelserna förren de kommer i tidningen möjligtvis, efter att barnet har dött.
Ett barn som varit utsatt för övergrepp ska fungera lika bra som alla barn som inte blivit utsatta för övergrepp, för folk vill tro att när övergreppen har slutat så läks barnets själ. Det är för smärtsamt att veta att barnet alltid kommer ha dessa såren kvar och det är då som tankar liknade dina kommer, de hade varit bättre om de hade dött, så hade omgivning sluppit se och kan istället förfasas över dödsfallet och att ingen gjorde något.
Man får ju givetvis ta hand om sig själv och sina sår, det kan aldrig någon annan göra.
Det finns ingen som kan laga såren som man fått som barn, om man tror det så lurar man sig själv. Det enda man kan göra är att se det med vuxna ögon och våga inse att det har hänt och gå vidare med den erfarenheten i bagaget.
Jag förstår inte varför någon skulle önska en person som haft en dålig barndom mer lidande? Det är en liten del av dessa som blir misshandlare/pedofiler och dylikt själva, det är de som redan från början haft en störning som inte kan skilja på rätt och fel.
En människa kan bli utsatt för oerhört mycket men ändå bli en fungerande människa utan behov av att trycka ner andra.
Många av dessa misshandlade barn får diagnosen borderliner, vet du hur hög självmords frekvensen är för någon med den diagnosen? Många "sållas" alltså bort eftersom många människor väljer att inte se deras behov och de själva kan inte heller inse hur de ska fylla sina behov.
Min ena ingifta moster är en människa som levt i över 65 år (när diskussionen kom upp) men som ändå aldrig förstått att det finns människor som behöver andningshål, hon har jobbat inom skolan hela sitt yrkes verksamma liv men ändå inte insett att alla barn inte har det lika bra.
Jag blev förvånad när jag insåg hur liten hennes värld var, att hon faktiskt inte trodde att barnmisshandel och övergrepp sker även i "fina" hem utan sådant bara förekom hos missbrukande föräldrar, och missbrukare är ju bara de som sitter på bänken utanför systemet enligt hennes sätt att se på det.
Det här kom upp när jag i 16 års åldern berättade att jag ville jobba med utsatta barn och ungdomar och hennes kommentar var att det behövdes inga som jobbade med sådant för de barnen tog ju skolan hand om. De som behövde hjälp fick ju den genom skolan menade hon, jag har aldrig vare sig sett eller hört talas om någon som fått stöd av skolan för att klara av att bo i ett hem där de misshandlas, de flesta går inte till skolan alls i de högre klasserna eftersom de inte orkar längre då. Men i hennes värld fanns det inga sådana barn som behövde mer stöd än att de behövde hjälp med att lära sig läsa och skriva. Hennes värld måste vara skön att leva i, och det är sådana som hon som förfasas mest över att dödsfall sker för att föräldrarna låter det ske.
Jag håller verkligen med dig! Det var ungefär så jag menade när jag skrev att det är en farlig myt att folk som mår dåligt (av olika anledningar) ändå är varma, kärleksfulla människor, som möjligen gråter lite stillsamt när de är helt ensamma.
