Avskräckt!

[Daydream]

Sv: Avskräckt!

Väldigt svårt att säga.
Tyvärr blir ofta barn etter värre om man börjar tjata på dem inför andra...
Jag tror att det oftast _ser_ värre ut, för de som är ovana vid barn, än vad det är.
Vissa tror att man kan uppfostra barn med sk auktoritativa metoder men detta är helt fel. Barn ska behandlas med samma respekt som vuxna människor och med tålamod och kärlek. Som vuxen ska man visa barn hur man ska göra och berömma dem när de gör rätt. Ett barn som ofta gör "fel" och får detta påpekat för sig blir osäkert och mer stressat. Ignonera men hindra oönskat beteende, dvs inte nämna det men stoppa, och beröm av bra/rätt agerande är melodin.

 

[Luff]

Sv: Avskräckt!

Faktum är att mina barn kan vara hopplösa när vi är ute ibland och gärna avbryter (dom är aldrig oförskämda, bara envisa) och även om jag ignorerar dom eller säger till på skarpen så hjälper det inte - dom är inte sådana här hemma eller på skola/dagis.
Men när jag fastnar i affären med någon kompis tex.
Då är jag evigt tacksam om min kompis säger till - tjänster o gentjänster.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Avskräckt!

Problemet är nog inte hos barnen utan hos föräldrarna. Jag har insett nu när jag grubblat ett tag varför barnen gör som dom gör.
Det är nog inte lätt att vara barn i den familjen

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Avskräckt!

Nä det är ju klart att inte alla barn är små monster som gör diverse saker som man inte borde göra. Det finns ju faktiskt barn som är riktigt trevliga. Kanske är det bra att få en inblick hur man inte ska göra den dagen man blir förälder om man nu blir det.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Avskräckt!

Jag är nog bara van vid uppfostrade barns agerande. Nu låter jag elak men dessa fungerar ypperligt som preventivmedel. Jag har t o m drömt mardrömmar om dom. Fast som jag skrev tidigare så nu när jag har funderat så tycker jag inte det är så konstigt att dessa barn gör som dom gör. De har det troligen jobbigt hemma efter vad jag förstått genom sambon som vet lite mer.

 

[Daydream]

Sv: Avskräckt!

Tror att många barn agerar ut när de kan känna sig trygga, dvs med sin familj. Visst ser man föräldrar som är mkt opedagogiska med sina barn och det är ju synd om barnen men mest reagerar jag på när föräldrar är oförskämda mot sina barn eller när de försätter dem i omöjliga situationer, ex börjar lägga ut långa monologer i snabbköpet när ungen grinar skallen av sig av trötthet, hunger och frustration...
Däremot tror jag inte att det är så lätt att skilja på ouppfostrade och uppfostrade barn, de flesta barn kan flippa ur om det råkar bli situation och då är det ens uppgift som förälder att hjälpa dem. Barn mår lika dåligt som vuxna av att tappa ansiktet eller av att bli orättvist behandlade.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Avskräckt!

Nu är detta inte första gången det händer sådana här saker men det var en av värre gångerna och visst spelar trötthet, hunger och sådant in men det bör finnas gränser för vad man ska tillåta ett barn göra.

 

[kakelfrugan]

Sv: Avskräckt!

Genom att kolla på tv programmet Nanny får blir man ju rätt avskräckt att skaffa barn!

Men de är väl inte värre än att man uppfostrar sina barn efter hur man vill ha dom =)

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Avskräckt!

Jag är mest rädd för att jag inte ska klara av att uppfostra mina barn (Om det blir några) och de blir mardrömsmonster

 

[Vaccan]

Sv: Avskräckt!

Sunt förnuft räcker långt
Jag tror att mycket beror på vad man har med sej hemifrån själv.
Som exempel kan jag ta en kvinnlig släkting till mig som har en man med en son som nu är tonåring (inte hennes mao).
Han är säljare och borta mycket, när mannen var ung stack hans pappa och svek familjen (vet inte alla turer kring det där) så han i sin tur har varit fast besluten att alltid vara där för sin son och aldrig skrika osv. så långt allt väl.
Men i sin iver att ge sonen det han själv aldrig hade har hans son inte fått några gränser satta (sonen är ca 6-7 år yngre än mig) och beter sej som
Första gången jag träffade dem hann vi bara spendera ca tjugo minuter tillsammans allihop innan han slagit min lillasyster och drämt mig i huvudet med ett knallpulvergevär som var min systers, som han ville ha (och inte fick) han slog henne och tog det och jag tänkte ta ifrån honom det och fick det i huvet istället (jag var ca 14-15.. kanske).

Jag skulle inte vilja ha ett barn som var rädd för mig -att jag smäller av på barnet i tid och otid så att barnet tassar på tå runt mig i något som jag kallar "respekt".
Inte heller vill jag ha ett barn som kallar mej fula namn eller exempelvis då skriker att jag ska dö.
Den gyllene medelvägen tror jag man får hitta allteftersom -och går det inte får man ta hjälp från omgivningen.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Avskräckt!

Jag tror det är nyttigt att träffa alla sorters barn. Kanske får man några bra tips innan man sjäv blir förälder. Kan ju vara bra att se några skräckexempel...Usch nu lät jag stygg igen *Fy på mig*

 

[MissX]

Sv: Avskräckt!

Inte så svårt egentligen, bara man tänker efter före och inte försöker reda ut för mycket om man är trött eller arg.

Grundprinciperna är desamma som när man tränar unghästar (grovt generaliserat):

barn och hästar vill att man ger/är:

- trygghet
- kärlek
- rättvis
- konsekvent
- belöning eller uteblivna förmåner (låter bättre än straff )
- glädje och lek
- tålamod
- rutiner