FÖ förstår jag absolut att TS i nuläget inte orkar med att göra sig av med hästen om det inte blir absolut nödvändigt. Hon mådde dåligt redan innan hon förlorade sin far. Det verkar också som att hon är ganska ung.
Och hon har ingen vårdhjälp med behandling och/eller medicinering.
Jag har själv varit långtidssjukskriven och haft häst. Den fick mig både ut bland folk, gav mig en uppgift, fick mig att känna mig behövd och gav mig lite motion/rehab. Utan hästen jag hade då hade jag inte levt idag. För jag levde många år på ren plikt gentemot den. Otroligt osunt - absolut. Men vi hittade inte riktigt rätt vård och behandling för mig förrän efter många års försökande.
Nu betalade min pappa min häst. Så det har aldrig kostat samhället en krona. Det var också min pappa som betalade för mig då jag blev utförsäkrad och inte kunde jobba.
Min pappa, om än inte direkt slösaktig
), tycker det varit värt varenda krona. För idag lever hans dotter och mår bra och funkar.
Det är inte alltid läge att dra undan "snuttefilt" eller vad ni vill kalla det.
Det kanske det är eller inte.. Men vi på ett forum kan ju inte avgöra det.
Det enda vi kan ha åsikter kring är ju att man inte missbrukar bidrag etc.
Men om ts vill leva som hon gör, inte använder sig av soc och sköter den vårdplan hon har så har ju inte vi att göra med hur hon och hennes familj väljer att lägga eller inte lägga sina pengar på hennes häst.
Om ts nu får en vårdkontakt som blir insatt i hennes fall kan ju de ha mer insatta åsikter kring det hela.
De har ju både utbildning nog för det och mer kännedom än vi har om ts och hennes medicinska bild.
Jag vet ju ganska många som hämtar kraft i stallet då de är sjukskrivna eller på väg tillbaks in i arbetslivet. Hästeriet är det som gör att de orkar med tuff rehab eller att börja jobba igen efter och sen hålla ihop.
Alla hämtar vi kraft på olika vis.
