Exakt vad jag försökte formulera men va trött. Det borde vara så att de allra flesta med någon diagnos utom rent dödliga sjukdomar etc, borde kunna med stöd, hjälp, resurser sysselsätta sig med något, få arbetskamrater, komma in i ett sammanhang som i sig leder till ett bättre mående. Detta visar forskningen och allt talar för det. Men så är det inte idag, vården hospitaliserar och är sjukgör människor i något slags bisarrt medberoende som är så skadligt för patienten. Ibland kan man undra för vem man rehabiliterar, är det för patientens oberoende och förbättring eller är det för att terapeuten/behandlaren ska ha något att göra.....och känna sig uppskattad och behövd, behandlaren alltså, inte patienten......sjukt är det. Det är därför jag tycker det är så sjukt viktigt att människor med t ex högfungerande autism måste få anpassad sysselsättning med rejält med stöd och resurser för att deras speciella gåvor ska kunna blomma ut och de ska få må bättre. Som ett exempel alltså.Jag är inte säker på att jag förstod dig rätt, men jag tror jag håller med
När personer som stått utanför arbetsmarknaden, oavsett om det är pga sjukdom eller andra orsaker, ska in där behöver de mer stöd än någon som klarat sig själv på arbetsmarknaden i många år. Inte bara med arbetsuppgifterna, utan även med den personliga utvecklingen utanför arbetstimmarna. Det känns rätt självklart, utan lite sunt förnuft och en normal nivå av människokännedom. Som skattebetalare bidrar jag gärna de resurserna eftersom jag tror att samhället tjänar enormt mycket på att alla med någon förmåga i någon grad (vilket de alla flesta har) får chansen att bidra med det som den kan.