Akut sämre demens - vad göra?

[athena_arabians]

Tror faktiskt det blir lugnare om jag kör in henne. Hon gillar att åka bil och pratar ofta om hur vi övningskörde tillsammans innan jag tog körkort, och den konversationen brukar göra henne på bra humör.

Har du långt till akuten? Jag vägrade köra in mamma när hon tagit för många tabletter eftersom jag inte kunde vara säker på att hon inte fick ett utbrott i bilen och det hade varit livsfarligt för båda (det tar ca 20 min till närmaste akutmottagning).

Har du en längre sträcka skulle jag rekommendera att ringa ambulans. Plus att kommer man in med ambulans behöver man oftast inte sitta i väntrummet utan slussas vidare till ett undersökningsrum eller avdelning direkt (iaf här i Falun och har samma erfarenhet av Östersund. Fråga INTE hur jag vet det... ).

 

[mandalaki]

Det här bekräftar bara att hon behöver in akut. Har man inte koll på hur mycket piller man tar ska man INTE vara hemma!

Där behövs ett så kallat läkemedelsövertag, en juridisk grej. Mamma har det. När hon var hemma innebar det att vi köpte ett låsbart medicinskåp som hemtjänsten fick nyckel till, de kom dit och gav henne mediciner. Nu har hon samma medicinskåp på äldreboendet och personalen där hanterar det.

Även det går via biståndshandläggare. Så det finns många skäl till att din mamma behöver in i biståndssvängen, Stereo.

 

[Angua]

Jag tycker du ska ringa efter ambulans ändå. Så kommer ni in via "rätt ingång" direkt, som athena skriver. Du får vara med och lugna din mamma om hon inte sover på vägen. Ambulanspersonalen har nog varit med om liknande tidigare!

 

[_FiA_]

Jag tror det är både lugnande och sövande, eller? Hon sover i alla fall hyfsat bra på dem, men tyvärr brukar hon inte vakna lugn och medgörlig utan snarare stressad och arg.

För tre veckor sedan tog hon tre st och sov i princip i 20 h. Jag väckte henne för kisspaus, mediciner och en macka, men annars sov hon som en stock. Hon bodde hos mig då och jag hade kontakt med pappa hela tiden, så det kändes okej ändå. [Edit: Ja alltså, pappa är läkare.]

Och @mandalaki, kapa på! Det är lite skönt att höra andras erfarenheter, både positiva och negativa. Många situationer blir ju väldigt dråpliga. Mamma och jag skrattar faktiskt en hel del, speciellt om jag berättar något knäppt hon gjorde för en vecka sedan. Hon har glömt vad hon gjort, men inser det knäppa i sitt beteende, och ibland skrattar vi så vi gråter. Hon har ändå viss, begränsad sjukdomsinsikt.


Jag ska tänka på det! Får kanalisera @hastflicka och bli totalt oförstående. "Va? Nä jag hinner inte, jag ska till min KK och ha sex. Hej då!"

Imovane är en insomningstablett (bensodiazepin är även lugnande.) med kort halveringstid och går ur kroppen efter ett par timmar.

 

[landet]

Jag vill bara skicka massor med styrkekramar till dig, du gör rätt!!!!

Jag jobbar med dementa, försök inte dementera henne. Säger hon att hennes man ska kasta sten genom fönstret så tror hon verkligen det. Du ska inte hålla med, men lyssna och försöka leda in henne på andra saker. De brukar bara bli argare och frustrerade om man säger att de har fel.

 

[mandalaki]

Min mamma blev paranoid i de perioder då hennes demens var som värst. "Ni gaddar ihop er mot mig, ni vill ha in mig på nåt hem" fräste hon. Och faktum är ju att det fanns en kärna av sanning i det. Vi i familjen var eniga om att hon inte klarade sig hemma längre. Men det var ju av kärlek, det var den dimensionen som förvreds och försvann i hennes värld. När hon tappade bort ett smycke var hon övertygad om att någon stulit det osv.

Nu, på äldreboendet, är hon inte alls lika dement. En trygg omgivning gör att hon fungerar mycket bättre mentalt.

 

[Stereo]

Nu är mamma vaken, och orolig som bara den. Jag nekade ytterligare Imovane, och kläckte ur mig att jag ringt vårdcentralen och de rekommenderade akuten. Mammas kommentar?

"Okej. Ja men ska vi göra det då? Vi åker dit."



Hon vill duscha först bara. Jag kanske ringer ambulans ändå. Känner att jag är så trött att jag är lite illamående och yr, bör nog inte köra bil faktiskt.

Edit: Eller nu ändrade hon sig och sa att hon aldrig i livet tänker åka in. Suck.

 

[Mirre]

Nu är mamma vaken, och orolig som bara den. Jag nekade ytterligare Imovane, och kläckte ur mig att jag ringt vårdcentralen och de rekommenderade akuten. Mammas kommentar?

"Okej. Ja men ska vi göra det då? Vi åker dit."



Hon vill duscha först bara. Jag kanske ringer ambulans ändå. Känner att jag är så trött att jag är lite illamående och yr, bör nog inte köra bil faktiskt.

Ring ambulans, du bör absolut inte köra själv när du är så trött och skulle din mamma bli orolig eller så på vägen dit så tar ambulanspersonalen hand om det. Du får en chans att kunna släppa kontrollen lite och få en paus.

 

[athena_arabians]

Nu är mamma vaken, och orolig som bara den. Jag nekade ytterligare Imovane, och kläckte ur mig att jag ringt vårdcentralen och de rekommenderade akuten. Mammas kommentar?

"Okej. Ja men ska vi göra det då? Vi åker dit."



Hon vill duscha först bara. Jag kanske ringer ambulans ändå. Känner att jag är så trött att jag är lite illamående och yr, bör nog inte köra bil faktiskt.

Edit: Eller nu ändrade hon sig och sa att hon aldrig i livet tänker åka in. Suck.

Ring ambulans nu! Riskera inget genom att köra henne själv oavsett hur nära akuten är. Tänk dig själv om hon plötsligt rycker tag i ratten vilket faktiskt kan hända.

 

[Mirre]

Ring ambulans nu! Riskera inget genom att köra henne själv oavsett hur nära akuten är. Tänk dig själv om hon plötsligt rycker tag i ratten vilket faktiskt kan hända.

Eller hallucinerar och börjar vifta/slåss eller något annat.

 

[Stereo]

Ring ambulans nu! Riskera inget genom att köra henne själv oavsett hur nära akuten är. Tänk dig själv om hon plötsligt rycker tag i ratten vilket faktiskt kan hända.

Det har jag väldigt svårt att tro att hon gör. Jag har kört omkring henne ofta och länge och hon är inte våldsam eller hotfull mot mig. Det är så klart möjligt att hon får nån hallucination, men hittills har hon inte blivit våldsam mot hallucinationerna utan bara alldeles passiv och rädd. Hon verkar bara hallucinera när hon är själv, aldrig när jag är med henne.

I dag verkar hon dessutom klarare i huvudet än på ett tag. Kan ju vara för att hon tagit sina mediciner regelbundet i närmare en vecka nu, eftersom jag skött det. Nu har vi pratat mera och kommit överens om att vi ska åka in ändå. Jag drog snyftkortet och sa "men tänk på mig, gör det för min skull!" och då gick hon omedelbart med på att åka in. Hon vill bara duscha först och det kan jag gå med på (hon luktar lite funky, ick).

Ska ringa ambulans.

 

[SpanskaLoppan]

Hittade precis tråden och läste den till morgonkaffet. Blir så rörd över hur fint du skriver om din mamma Stereo, inte många som klarar att älska en dement förälder annat än på "avstånd".
Du måste ju såklart få hjälp, det är fruktansvärt slitsamt att vårda dementa, ännu mer när man är släkt och gör det dygnet runt.

Tråkigt nog är det svårt att få ordentlig hjälp, äldreomsorgen är lika ansträngd som övriga vårdinstanser. Hemtjänst lär inte hjälpa din mamma precis som du är inne på.
Det innebär max 6 besök/dag på som mest 30 min vilket ofta blir kortare då personalen måste korta av besökstiden dör att hinna med alla brukare.
Jag jobbar i äldreomsorgen sedan några år, både vanliga boenden, demensboenden, korttidsboenden och hemtjänst. Har sett flera gånger hur sakta de byråkratiska kvarnarna jobbar trots att vi som vårdar de gamla ständigt påminner om hur ohållbart det är för personen.

Det som hjälper allra bäst är (tråkigt nog)när personen själv eller kanske framförallt anhöriga orkar "bråka". Verkligen ringa ner alla som sitter i bestämmande positioner och kräva och vara jobbig. DÅ händer det saker... Det ska såklart inte vara så men det är vad vi ser vi som jobbar längst ner på stegen.

Din mamma borde utan tvekan få plats på ett korttidsboende omedelbart. Det kan mycket väl vara så att handläggare anser att hon klarar sig hemma eftersom hon har så mycket hjälp från dig samt att hon inte bor ensam. Att hon inte gillar personen hon bor med är inte relevant för dem då det finns någon hemma som kan påkalla hjälp åt henne om nåt händer.
Men det går att trycka på att din mamma behöver korttidsboendet för DIN och PAPPAS skull, att ni behöver avlastning och tid för vila och möjlighet att hitta en permanent lösning. Åtminstone det korttidsboende jag jobbat på har haft två sk Trygghetsplatser per avdelning som är till för just de som akut behöver hjälp. Som ni.
Det är inte heller ovanligt att personer blir kvar länge på korttidsboendet just för att det är en omöjlighet att flytta hem igen så de blir kvar tills de beviljas plats på boende.
Så ni måste inte acceptera att man vill skicka hem mamma igen efter ett par veckor.

Får ni väl detta så gäller det förstås att snabbt ta tag i ämnet boende. Det funkar ju uppenbarligen inte för ER att mamma bor hemma. För en biståndshandläggare låter det ju däremot jättebra för MAMMA, som får bo hemma i sitt eget hem med sällskap dygnet runt och en dotter som sköter allt det praktiska och som hon kan ringa till alla tider på dygnet...
Det är ju en dröm för en handläggare då det ofta är kö till boenden och särskilt demensboenden. Återigen gäller det att "jobbiga" och "krävande " anhöriga får mer hjälp då handläggaren inte vill ha dessa i telefon dagligen.

Det bör också finnas något som heter Anhörigstöd i din kommun. Där brukar man kunna få hjälp, stöd och tips om vart man ska vända sig i såna lägen som du är i nu.


Förlåt för att det blev så långt men jag lider verkligen med både er anhöriga som sliter tills de går på knäna och de sjuka gamla som inte får den hjälp de behöver och är väl förtjänta av. De som behöver hjälpen hamnar i kläm och blir lidande, allt för att spara pengar...
Hoppas att något av svamlet var till hjälp för er och lycka till med allt!
(Och skit i om någon tycker att du är en "jobbig anhörig", vi på golvet vet att det bara är omtanke om din mamma)

 

[alias]

Jag vill bara ge dig en uppmuntrande kram. Jag har sett och ser detta på nära håll och det är så jobbigt och plågsamt att gå igenom. Men du är både stark och duktigt och gör mer än ditt bästa. Stå på dig.

 

[KSF]

Jobbar dagligen med demens... allt från "lättare problem" till BPSD. Skickar lite extra styrka via nätet. Att tänka på när det känns jobbigt är som någon innan har skrivit, så fort de kommer till en anpassad miljö mår de bättre. Så även om det känns jobbigt nu så är det för henens skull, och i längden rätt till ett mer värdigt liv. Vet inte hur många gånger vi hört om att hemtjänsten/anhöriga varit med om både ett och annat med de typer av patienter som vi har. Det är kanska ofta beteenden som vi vet kommer mildras eller försvinna när de kommer till oss.

Som någon sa din mamma är en kandidat till dessa kortidsplatser, ligg på. Var jobbig, det borde inte behövas men så är fallet. Du har rätt att vara "jobbig" i detta läge.

 

[athena_arabians]

Jobbar dagligen med demens... allt från "lättare problem" till BPSD. Skickar lite extra styrka via nätet. Att tänka på när det känns jobbigt är som någon innan har skrivit, så fort de kommer till en anpassad miljö mår de bättre. Så även om det känns jobbigt nu så är det för henens skull, och i längden rätt till ett mer värdigt liv. Vet inte hur många gånger vi hört om att hemtjänsten/anhöriga varit med om både ett och annat med de typer av patienter som vi har. Det är kanska ofta beteenden som vi vet kommer mildras eller försvinna när de kommer till oss.

Som någon sa din mamma är en kandidat till dessa kortidsplatser, ligg på. Var jobbig, det borde inte behövas men så är fallet. Du har rätt att vara "jobbig" i detta läge.

Instämmer starkt i detta, min mamma har aldrig varit aggressiv på hemmet och den som är ansvarig har sagt flera gånger att mamma är så uppskattad, mjuk och vänlig. Jag började grina när jag hörde det för det betydde att lite av min mor hade kommit tillbaka. Hon var nämligen enormt omtänksam och mjuk med sina trasiga skolelever (speciallärare under hela sin yrkesverksamma tid och även kontaktperson för flera barn under en lång tid). Allt det hade fösvunnit på slutet när hon bodde hemma.

 

[SpanskaLoppan]

Jag vill lägga till att jag inte tycker att du ska acceptera att mamma bor hemma med hemtjänst. Det låter så bra när handläggaren beskriver all fin hjälp man ska få och att det bara är att trycka på larmknappen så kommer det någon.
Den krassa sanningen är att dagsplaneringen för oss som jobbar är omöjlig att få ihop då vi ofta ska befinna oss på två ställen samtidigt tex.
Larmar någon kan det lätt ta 30-40 min innan någon ur personalen kan komma loss och åka dit.
Man har normalt inte tid att sitta med någon tills denne ätit upp, en dusch får ta max en timme från att vi ringer på dörren tills vi går ut igen och ofta är man som sagt bokad så att besöken överlappar varandra vilket gör att den där timmen blir 45 min.
Personalomsättningen är därtill ofta hög och det är inte ovanligt att man som sk "brukare" träffar runt 25-30 olika personer på en månad. Ingen höjdare för någon men absolut inte för den som har en demenssjukdom.

Jag skriver inte det här för att få dig att må dåligt eller för att gnälla utan för att jag själv fått höra från "mina" brukare och deras anhöriga hur biståndshandläggaren lovat guld och gröna skogar om hur bra det kommer bli, hur otroligt mycket hjälp dom ska få och att bara dom trycker på trygghetslarmet så kommer det personal... Och det är inte i närheten av sanningen. Men hemtjänst är billigare för kommunen än plats på ett boende och dessutom lättare att ordna. Kommunens hemtjänstgrupper får nämligen inte neka personer även om det inte finns tid för dom...

 

[vallhund]

till TS.

 

[mandalaki]

. Att tänka på när det känns jobbigt är som någon innan har skrivit, så fort de kommer till en anpassad miljö mår de bättre.

Instämmer starkt i detta, min mamma har aldrig varit aggressiv på hemmet och den som är ansvarig har sagt flera gånger att mamma är så uppskattad, mjuk och vänlig.

Exakt så. På korttidsboendet där mamma var några vändor fick hon beröm för att hon var en social begåvning, hon höll de andra igång med samtal vid middagen osv. På ett ställe grät rumsgrannen när hon åkte. Hon fungerade fantastiskt.

Vid en hemgång gick sköterskan igenom dosetten med henne för nu skulle hon klara den själv vid hemkomsten. Mamma skar ihop totalt, varje förändring fuckade upp hjärnan på henne, även om den var till det bättre = hon skulle få komma hem. Hon, sköterskan och min syster hade ett jättegräl, mamma trodde att hon själv jobbade på boendet och plötsligt fick ansvar för mediciner som hon inte borde ha. När hon sedan kom hem gick hon över tröskeln, arg som en furie, gick raka spåret ut i badrummet, föll och bröt lårbenet. Sedan kom hon aldrig hem mer

Nu fungerar hon jättebra igen, tillsammans med pappa på särskilt boende.

 

[mandalaki]

Exakt så. På korttidsboendet där mamma var några vändor fick hon beröm för att hon var en social begåvning, hon höll de andra igång med samtal vid middagen osv. På ett ställe grät rumsgrannen när hon åkte. Hon fungerade fantastiskt.

Vid en hemgång gick sköterskan igenom dosetten med henne för nu skulle hon klara den själv vid hemkomsten. Mamma skar ihop totalt, varje förändring fuckade upp hjärnan på henne, även om den var till det bättre = hon skulle få komma hem. Hon, sköterskan och min syster hade ett jättegräl, mamma trodde att hon själv jobbade på boendet och plötsligt fick ansvar för mediciner som hon inte borde ha. När hon sedan kom hem gick hon över tröskeln, arg som en furie, gick raka spåret ut i badrummet, föll och bröt lårbenet. Sedan kom hon aldrig hem mer

Nu fungerar hon jättebra igen, tillsammans med pappa på särskilt boende.

Glömde en grej: Hon hamnade på sjukhus, sedan korttidsboendet igen. När hon skrevs ut därifrån för att komma vidare till särskilt boende sa sköterskan: Vi kommer att sakna dig här! Då svarade mamma: Men ni kan ju alltid ringa in mig på timmar.

 

[Hyacinth]

En kär anhörig med alzheimers gick bort i maj, så jag förstår dina våndor. Min anhörige vårdades i hemmet allt för länge, vi gick alla anhöriga på knä sista året. Kunde inte lämnas ensam, blev aggressiv i perioder och hade mycket ångest när det kom klara stunder.
Vi fick till slut ringa polisen akut och min anhörige placerades på akutpsyk (som var de enda som tog emot) därefter korttidsboende i 4 månader och därefter ett hem för demenssjuka. Jag upplevde att min anhörige blev lugn av att det alltid var samma rutiner där.