Akut sämre demens - vad göra?

[nickan1]

Förlåt, men vad är det för ett stolpskott till biståndshandläggare?

Tyvärr finns dem överallt. Min pappa gick ut mitt i natten på vintern i pyjamas och de dessutom bodde på gångavstånd från havet. Biståndshandläggare lugna oss med att det är ett litet samhälle så det är säkert någon som hittar honom. Då frågade jag om hen menade före han drunknar alternativt fryser ihjäl eller efteråt? Är inte våldsamt lagd själv men var väldigt nära att utdela en örfil.

 

[Gimlan]

Tyvärr finns dem överallt. Min pappa gick ut mitt i natten på vintern i pyjamas och de dessutom bodde på gångavstånd från havet. Biståndshandläggare lugna oss med att det är ett litet samhälle så det är säkert någon som hittar honom. Då frågade jag om hen menade före han drunknar alternativt fryser ihjäl eller efteråt? Är inte våldsamt lagd själv men var väldigt nära att utdela en örfil.

 

[nickan1]

@Stereo hur går det för er? Tänker på dig.

 

[ponnymother]

Hur har det gått?

 

[Guldaskig]

Har följt tråden i det tysta och undrar också hur det går för @Stereo och hennes mamma.

 

[Stereo]

Jag har börjat skriva en uppdatering här flera gånger, men om jag tänker på allt för mycket blir det så jobbigt att jag bara flyr. Nu sitter jag på jobbet och testar att skriva en snabb uppdatering i en paus. Strategier, I has them!

Mötet. Det slutade bättre än det började, vad handläggaren menade var att hon inte kan få [något specialboende] men att det naturligtvis finns andra vägar att gå. Hon tyckte att ett trygghetsboende vore något och hon ska/har (?) fixat ett intyg om förtur. Hennes erfarenhet är att det inte är så lång kötid till dem, och det finns ett precis smack mitt emellan mina föräldrars hus och min lägenhet (där för övrigt min mormor bodde innan hon gick bort).

Det fanns faktiskt en ledig lägenhet just i detta trygghetsboende häromdagen, men man söker dessa via vanliga bostadsförmedlingen och trygghetsboenden har en åldersgräns på 75 år. Mamma är 72 år, så nu måste jag rodda i det också, om det går att få dispens eller nåt.

Vi ansökte också om ett korttidsboende för att få lite avlastning, men fick avslag på det. Diverse hemtjänstinsatser dock beviljade men då måste de ju veta var hon bor...

Mamma. Hon bor fortfarande hemma hos mig och hon mår nästan lika dåligt över det som över allt annat. Förra veckan började jag jobba 50% och det var nog ett väldigt bra beslut för mig, men jag var borta på jobbresa tors-fre och då passade mamma raskt på att åka hem för att testa "om det funkade". Det gjorde det så klart inte... Så hon kom tillbaka på lördag förmiddag. Kunde hon inte testat att åka hem några dagar när jag ändå var hemma, istället för att min lägenhet stod tom i två dagar och jag ändå inte fick någon "hemma-mamma"-paus?

Oh well. Jag blev helt nedslagen när jag insåg att hon inte ens kan söka detta trygghetsboende som vi blivit tipsade om av handläggaren, så jag har knappt orkat göra någonting alls.

Mig. Jag älskar mitt jobb och mina kollegor. Kommer tillbaka till jobbet, alla jätteglada att se mig, alla superstöttande, får en kram av chefen som säger ungefär "chilla lite, det här och det här står på listan, plocka något du känner för". Kick-off med jobbet tors-fre och jag bestämmer mig för att haka på. Nästan alla visar eller säger något som får mig att förstå att behöver jag prata/gå undan/ligga i sängen och gråta/supa mig stupfull/bada naken i ån, så är det ok och de finns där.

Tack och lov behövde jag inte göra något av det, men jag satt lite i periferin under diverse gruppövningar och var bara med så mycket jag kände för. Skolkade från städningen tillsammans med en av mina närmaste kollegor, skyllde på att jag faktiskt var halvtidssjukskriven och kunde vifta med mitt sjukintyg. Kollegan säger att han i så fall VAVar - Vård Av Vän och sitter med mig i solen och låter mig prata av mig och säger kloka saker.

Hela helgen har jag bara längtat till måndag igen och nu sitter jag på jobbet och känner lite... frid.

 

[smedsussie]

@Stereo

Låter som att du har superbra arbetskamrater!
Skönt med sån stöttning där.

Hoppas allt ordnar upp sig för er alla snart!

 

[nickan1]

@Stereo skönt att höra ifrån dig började bli lite orolig men förstår absolut att du inte orkar skriva här man behöver sina andningshål definitivt. Jag tycker du ska maila handläggaren eller ringa och så får denna ta reda på om din mamma kan få dispens. Det är inte ditt jobb, du är halvtidssjukskriven faktiskt . Underbara arbetskamrater du har och chef också, det är guld värt i såna här situationer. Skönt att du fick komma iväg ett par dagar med. Har du orkat ta kontakt med demensförbundet ännu? De brukar förutom prata av sig grupper ha väldigt många bra tips på vägar att gå och vart man kan vända sig i olika frågor och kan vara ett stort stöd. Men bara om du själv känner behovet att göra det såklart. Hur mår din pappa i allt det här? Massor med kramar till dig.

 

[athena_arabians]

@Stereo: Vi förstår så väl om du inte orkar uppdatera.

Toppen att du har bra folk omkring dig, det är ovärderligt i en situation som den här. Fortsätt pusha för att din mamma ska få dispens, det är ju tyvärr inte så ovanligt att folk får demenssjukdomar tidigt nu. Min mamma tex fick sin diagnos innan hon var 60 år och var på ett hem vid 65.

Ta hand om dig själv och vill du PM:a så gör gärna det *jättekram*

 

[Stereo]

Nu har hon väckt mig genom att sitta och prata högt för sig själv i köket. Hon hör ju så dåligt själv att hon inte fattar att jag hör vartenda ord genom den stängda dörren.

Det jobbigaste är att göra hur totalt fast hon är i gamla upplevda oförätter från barndomen. Hon pratar mycket om vad som hände när hon var mellan 16-19 år och kan bara inte släppa det. Ältar och ältar. Hon menar att hon "går igenom" sin barndom på nåt sätt, men detta har hon hållit på med i säkert fem år och det enda som händer är ju att hon mår fruktansvärt dåligt och börjar prata om självmord....

Det är väl en vanlig konsekvens av demens, att leva i det förflutna, men det är så himla jobbigt att det enda positiva som verkar ha hänt i hela hennes liv någonsin är att jag föddes. Allt annat är bara psykisk misshandel och människor som gjort fel.

Naturligtvis är det inte så, men hon glömmer mer och mer av det positiva och minns/hittar på mer och mer av negativa upplevelser.

 

[Lovisaleonora]

Det här är ju absurt.

Din mamma kan inte bo hemma för det fungerar inte. Nu bor hon hos dig, med allt det innebär av sjukskrivning etc för dig.

Det är inte hållbart. Jag vet att det är överdjävligt att vara tvingad att orka slåss mitt i all röra, men sätt ner foten. På riktigt. Kommunen får ordna ett hållbart alternativt boende för din mor. NU. Att de inte gjort det hittills handlar mycket om att situationen fungerar (för dem). Du tar på dig rollen så de slipper ta ansvar.

Förklara att så blir det inte längre. De riskerar mammas liv genom att inte agera.

 

[hastflicka]

Tyvarr maste jag halla med @Lovisaleonora. Du har inget annat val an att satta ner foten. Forklara for handledaren att du nu mar sa daligt att du maste aka bort och vila upp dig ... vad som helst, men du kan inte vara kvar och ta hand om din mamma. (det var ju ungefar min strategi. Det fungerade. Till sist)

KRAMAR ... slit inte ut dig helt

 

[nickan1]

@Stereo håller med övriga du kan inte ta det här ansvaret längre. Enda anledningen till att kommunen inte behöver göra något är att du gör deras jobb. Sen har du ditt eget jobb och din sjukskrivning ovanpå det. Helt orimligt enda resultatet riskerar bli att du går in i väggen och blir borta från jobbet en lång tid framöver. Tyvärr har du nog inget annat val än att köra hem din mamma, ring biståndshandläggaren och säg att de får ordna något. Du har ingen möjlighet att göra något för din mamma hur gärna man än vill det. Hon behöver proffshjälp av människor som är utbildade för att ta hand om dementa. Det är svårt för att man känner att man överger dem men i själva verket så gör man det bästa för dem.Om du hade haft en kompis i din situation vilka råd hade du gett då? Hade du tyckt det varit normalt att kompisens vuxna mamma hade flyttat hem till vederbörande för att det inte fungerade att bo hemma?

 

[nickan1]

@Stereo föreslår att du kontaktar Äldre direkt i Stockholm och ber att få komma i kontakt med en anhörigkonsulent. Enligt hemsidan ska det finnas en i varje stadsdelsförvaltning i Stockholm (telefonnumret står en bit ner på sidan du får scrolla lite): http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/Aldreomsorg/Anhorig-och-narstaende/

Orkar du inte ringa själv så be någon släkting hjälpa dig eller nära vän.

 

[Vingra]

Vilken sorglig tråd att läsa din mor behöver så uppenbarligen hjälp! Förstår att det är tungt och jobbigt, du är jätte duktig!

Jag jobbar på demensboende, vi har både de som knappt är dementa alls (och inte har fulla diagnoser) och fullt kapabla att göra allt kroppsligt själva. Min morfar har en felaktig kommentar i sin journal om misstanke om demens (han hade uvi och var förvirrad för Guds skull!) och man har varit skitsnabba med att erbjuda honom boende på demensavd trots att ingen av oss vill det. Tyvärr är det en hel del skillnad beroende på vilken del av Stockholm mina kunderna ursprungligen kommer ifrån (jag har suttit med rätt mkt på möten med biståndshandläggare när jag jobbade på servicehus...), finns tyvärr olika stora budget och kommunerna är därför olika frikostiga med att ge ut hjälp. Se bara på min morfar där vi inte ens frågar om boende, biståndshandläggarna i hans kommun är väldigt frikostiga jämnt.

Kan bara säga att det hjälper väääääääldigt mkt när det finns anhöriga som är skitstöriga och klagar och tycker mycket. Så fortsätt pressa på och KRÄV att de ska göra något.
Jag skulle inte vara så intresserad av trygghetsboende, det är mest fint namn för egen lägenhet dit hemtjänst kommer. Jag tycker det låter som att din mor skulle behöva någon typ av avdelning där hon inte kan gå ut själv hur som helst?

 

[Glimfeather]

Håller med Vingra om att det hjälper om anhöriga rent ut sagt är skitjobbiga. Ring varje dag och kräv av dem att de ska hjälpa dig. Jag har många gånger varit med om anhöriga som fått till både det ena och det andra, genom att ligga på och verkligen kräva.

Jag har en liten historia som jag kan berätta. Jag jobbade förr på äldreboende. En dag fick vi akut in en person, trots att vi inte hade några korttidsplatser, men vi var det enda boendet i kommunen med ett ledigt rum. Det var så att personen tidigare hade varit på sjukhus, men blivit färdigbehandlad och fått åka hem. Personens partner kunde inte ta hand om henom själv och var jäkligt trött på hela situationen, så hen tog sin partner med sig till sjukhuset igen och sa att hen vägrar ta med personen hem igen. Hen var ju färdigbehandlad så sjukhuset kunde inte öra något mer, men kommunen blev tvungna att hitta en plats på något boende och då gick det plötsligt väldigt fort. Så hen hamnade hos oss i några dagar tills de genom lite pusslande kunde hitta en plats på kommunens demensboende.

 

[nickan1]

@Stereo hur går det? Tänker på dig.

 

[nickan1]

@Stereo hur har det gått för dig med din mamma? Har ni fått vettig hjälp? Har tänkt på dig ibland men sen glömt bort tråden lite men kom att tänka på dig nu. Om du vill och orkar berätta förstås det väljer du själv.

 

[hastflicka]

Jag har faktiskt tankt pa dig ofta @Stereo och undrat hur det gar. Jag kunde bara inte komma ihag traden's rubrik.
Jag hoppas att det fungerar nu och att ni har hittat en bra losning for er alla. Kramar och pepp till dig.

 

[athena_arabians]

Instämmer med ovanstående @Stereo , hoppas det gått bra för er alla.

*stor kram*