Sv: Abort eller inte!?
Jag säger nog emot allt och alla nu men..Livet ändras jättemycket när man får barn och att man har haft ett långt förhållande innan bebisen blev till är ingen garanti eller ens en förutsättning för att man är tillsammans för all framtid.
Många människor genomgår en smärre personlighets förändring när de får barn, det som tidigare var viktigt blir totalt oviktigt och det som de tidigare inte brydde sig om blir jätteviktigt.
För endel blir den här fasen av mognad en sammanväxning av parterna, för en del blir det tvärtom.
Det är ingen slump att så många separerar innan barnet har fyllt ett år.
Det behöver inte heller bero på att man tappat bort varandra i barnmat, bebisskrik och kolik utan på att man mognar åt varsitt håll.
Jag och mina barns pappa hade varit ett par i nästan fyra år när vår son föddes.
För mej gick livet från att ha varit tämligen värdelöst till att vara värt så otroligt mycket, jag blev mamma och det var det största som någonsin hänt mej.
Jag gick från att inte bry mej särskilt om min egen säkerhet eller att tycka att jag hade något egenvärde eller självförtroende till att vara supernoga med mej själv, att se mej för, att äta bra, jag fick ett värde i mina egna ögon och att jag kunde föda något så oerhört vackert och att jag kunde ge det bästa med min egen kropp genom amningen gav mej en så otroligt stark självkänsla.
Med barn nummer två som föddes 22 månader senare var det inte lika tydligt fast jag var lika fasinerad då som första gången.
Medans jag blev någon annan så var min partner fortfarande kvar i sitt gamla tankesätt och det gick tillslut inte att få ihop längre.
Han levde på det sätt vi hade gjort tidigare då vi bara hade ögon för varandra medans han numera kom efter barnen i min prioritets lista.
Jag lämnade honom när minsta barnet var 9 månader, min intention var att vi skulle leva våra liv ihop.
Jag tycker att när man bestämmer sig för att man vill ha barn så ska man vara på det klara med att allt kan ändras, oavsett vad ens intentioner är idag så kan det vara så annorlunda efter att ha genomgått en graviditet och förlossning.
Det finns en orsak till att man jämnställer en graviditet med den mognad man genomgår under tonåren, dvs på 8-10 månader mognar man lika mycket som man gjorde på 7 år, då är det ganska självklart att förändringen märks och att andra har svårt för att hänga med.
Om man är beredd på att man kan bli ensam med barnet så säger jag bara ok, men om man på fullaste allvar anser att man aldrig kan eller ens vill ta hand om ett barn själv så nej, då bör man inte skaffa barn alls.
Mina barn är nu 17 och 19 år, jag är fortfarande vansinnigt förälskad i dem och fortfarande lika fascinerad av att jag kunde få till något så bra
Jag kommer alltid vara tacksam för att deras pappa blev deras pappa, för utan honom hade de ju inte varit de underbara individer de är.
