90-talister - unga föräldrar?

[Jossan_92]

OBS att jag med mitt inlägg inte menar att "uppmuntra" att skaffa barn tidigt (eller egentligen ha någon åsikt om det alls). Det var mest menat som en kommentar angående att det skulle vara så väldigt tidigt att skaffa barn runt ~23-25.

Jag tycker 23 fortfarande är väldigt tidigt för barn, mina föräldrar var 25 & 28 när jag föddes (äldsta barnet) och jag har alltid upplevt mina föräldrar som rätt unga jämfört med vänners föräldrar

 

[Saril]

Fast det är det ju? Medelåldern i Sverige 2013 för förstföderskor var 29 år, i Stockholm 31. Så jo, för Sverige/Stockholm är 23 väldigt tidigt.

Visserligen, men medelsiffran säger väl egentligen inte så mycket...? Relativt många framför allt i storstadsregion är ju runt 40-42 eller ännu äldre vid första barnet och det gissar jag drar upp medelåldern en hel del.

 

[Raderad medlem 6459]

@Saril Jag tycker nog att 23 är ungt oavsett. Jag kan inte tänka mig att det är en vanlig ålder för förstaföderskor annat än i vissa småstäder.

Men visst, du kan ju absolut tycka att det inte är tidigt. Jag tycker annorlunda.

 

[As_Vegas]

+ alla andra som svarat.

Jag är mest nyfiken på vad det är för människor som väljer att skaffa barn så tidigt, något som vi liksom gått ifrån mer och mer här i Sverige. Onödig fråga att ställa dock eftersom det inte säger nåt om gruppen i stort.

För mig känns det bara så otroligt främmande att skaffa barn när man är 22. Jag kan inte på nåt vis förstå varför man väljer att göra det.

Jag vet inte om jag ens ser 22 som sådär jättetidigt att skaffa barn. Innan man gått ut gymnasiet är tidigt i mina ögon, alltså 19 år.
Om man går en praktisk/semi-praktisk linje på gymnasiet, praktiserar på ett företag och får jobb där direkt efter studenten. Då har man vid 22 års ålder redan jobbat i 3 år, och bor man i en mindre stad är boende tillräckligt billigt så att man vid det laget hunnit köpa sig ett hus tillsammans med sin kärlek från gymnasiet. Om man då inte har några planer för livet som hindras av att man får barn så är det ett naturligt nästa steg för många. Det är fullt möjligt att man varit tillsammans i 5 år, båda har fast jobb och man har ett hus i bra storlek och fint skick redan vid 21-22 års ålder.

För mig känns det betydligt mer främmande att skaffa första barnet när man är över 35 år jämfört med 22 år.

 

[Saril]

@Saril Jag tycker nog att 23 är ungt oavsett. Jag kan inte tänka mig att det är en vanlig ålder för förstaföderskor annat än i vissa småstäder.

Men visst, du kan ju absolut tycka att det inte är tidigt. Jag tycker annorlunda.

Jag kan hålla med om att 23 är ganska ungt, men verkligen inte uppseendeväckande ungt enligt min mening. Det är många som har stabila liv vid 23, många som inte har det också. Det är så individuellt, jag tycker att det blir svårt när det ska generaliseras. Så länge man är vuxen så har inte åldern den största betydelsen anser jag.

Det jag skriver är bara min åsikt och det är självklart helt okej att tycka olika - det är väl en jättebra sak med diskussionsforum!

 

[TinyWiny]

Och @TinyWiny ärligt talat måste jag säga att ditt inlägg till mig förvånar mig. Du är vuxen, jag kan fatta att de flesta ungdomarna här inne inte riktigt ser kopplingen jämställdhet - barnafödande men du? Du som till och med varit aktiv i SÅ många jämställdhet och barn-trådar här på Buke? Menar du på fullaste allvar att du inte ser riskerna med att 22-åriga tjejer skaffar barn och fastnar hos nån ojämställd snubbe som de sen får svårt att lämna? När till och med vuxna kvinnor med bra jobb och egna liv hamnar i den sitsen?

Jag skulle oroa mig så jävla mycket om min 20-åriga dotter skulle skaffa barn med sin kille. Att skaffa barn gör redan så att de flesta par halkar bak något otroligt vad det gäller jämställdhet och hur svårt är det inte då för nån som är så ung att stå emot all skit som kastas på en?

Alltså sorry men jag fattar inte hur man kan sitta, som vuxen, på ett ungdomsforum och tala om (tidigt) barnafödande som nåt oproblematiskt för kvinnor.

Jag har inte skrivit ett enda ord om problem/icke problem med att få barn som ung. Jag ifrågasätter vad du menar med att 90-talisterna skulle ha någon slags feministisk backlash.

Till skillnad från dig ser jag inte heller ålder som ett hinder för jämställdhet. Det finns inget som säger att en tjugoåring är mer eller mindre jämställd än en fyrtioåring. Nej jag ser inte större risker med att 22-åriga tjejer får barn än 35-åriga om de vill ha det. Jag ser inte heller att risken är större att de skulle fastna hos någon. Varför skulle någon ha svårare att lämna ett sunkigt förhållande beroende på hur gammal man var när man fick barn? Jag förstår inte dina tankegångar alls faktiskt.

Jag hade inte oroat mig alls om min dotter hade velat ha barn när hon var tjugo. Jag hade litat fullständigt på att hon om hon kände sig redo för det skulle bli en suverän förälder. Jag anser inte att någon ska lägga sig i, döma eller på något sätt påverka en vuxen människa vare sig hen vill eller inte som vill ha barn. Det är hens ensak.

Jag tycker du är ganska dömande faktiskt som menar att en 22-åring inte skulle kunna ha ett eget liv och ett bra jobb. En 22-åring är dessutom vuxen.

 

[AgentCarter]

Jag blir alltid så upprörd av detta ämne, unga mödrar.
För alltid är det en majoritet som sitter och förminskar dessa kvinnor, klankar ner på deras livsval. Unga mödrar är nog en av de grupper som är utsatta för mest fördomar, både från feminister, kvinnohatare och alla däri mellan.
När någon säger att hon blev mamma som 15-åring ser du ett socialfall framför dig, inte rektor för ett av Sveriges universitet.
Om och när en person väljer att skaffa barn är dennes eget beslut, varför ska ni sitta och tänka och tycka så mycket om det?

 

[Hyacinth]

Jag tycker ju att runt 20 är ungt som förälder, men det är väl för att jag ser mig själv som 20-nånting.
Jag hade inte ett jobb jag trivdes med, bodde i andra hand och bytte sexpartner som andra (med halvkass hygien) kanske byter underkläder. Dansade hela nätterna och jobbade som en tok övrig tid. Jag hade en längre relation med en rövhatt också.
Jag var helt ointresserad av BARN, vilket höll i sig tills jag blev gravid själv. Sen finns det självklart de som är annorlunda, men jag tror att 20 GENERELLT är för ungt för att bilda familj. Jag hade alldeles för dåligt omdöme och självkänsla för att kunna hitta ens en medioker partner som 20-åring, jag drogs konsekvent till vrålsnygga bad guys med kass kvinnosyn.

 

[Kiwifrukt]

Jag har inte skrivit ett enda ord om problem/icke problem med att få barn som ung. Jag ifrågasätter vad du menar med att 90-talisterna skulle ha någon slags feministisk backlash.

Till skillnad från dig ser jag inte heller ålder som ett hinder för jämställdhet. Det finns inget som säger att en tjugoåring är mer eller mindre jämställd än en fyrtioåring. Nej jag ser inte större risker med att 22-åriga tjejer får barn än 35-åriga om de vill ha det. Jag ser inte heller att risken är större att de skulle fastna hos någon. Varför skulle någon ha svårare att lämna ett sunkigt förhållande beroende på hur gammal man var när man fick barn? Jag förstår inte dina tankegångar alls faktiskt.

Jag hade inte oroat mig alls om min dotter hade velat ha barn när hon var tjugo. Jag hade litat fullständigt på att hon om hon kände sig redo för det skulle bli en suverän förälder. Jag anser inte att någon ska lägga sig i, döma eller på något sätt påverka en vuxen människa vare sig hen vill eller inte som vill ha barn. Det är hens ensak.

Jag tycker du är ganska dömande faktiskt som menar att en 22-åring inte skulle kunna ha ett eget liv och ett bra jobb. En 22-åring är dessutom vuxen.

Men om vi går till ytterligheter. Den där 22-åringen som hoppade av gymnasiet, inte har fått jobb sen dess, helt och hållet lever på sin kille. De finns tyvärr, jag har sett många av dem i min närhet, men då bor jag som sagt på landet. De hamnar direkt i en beroendeställning till pojkvännen, för det är han som försörjer dem! Det kan vara nog så svårt att bryta upp från ett sånt förhållande ändå, men med gemensamma barn som ska försörjas blir det nästan omöjligt. Hur ska hon kunna försörja sig och sina barn när de flesta jobb kräver utbildning idag och den enda utbildning som finns är svinkassa grundskolebetyg och ett avhopp från gymnasiet?

Nej, alla unga förhållanden ser inte ut så. Absolut inte. Och det är individanpassat vad man är mogen för och inte. Men så länge tjejer ser det som ett sätt att slippa sin arbetslöshet (då har jag ju barnet att ta hand om) eller för att knyta till sig en omogen kille som hellre festar med kompisarna (har tyvärr sett båda varianterna), så har vi inte kommit speciellt långt.

 

[TinyWiny]

Men om vi går till ytterligheter. Den där 22-åringen som hoppade av gymnasiet, inte har fått jobb sen dess, helt och hållet lever på sin kille. De finns tyvärr, jag har sett många av dem i min närhet, men då bor jag som sagt på landet. De hamnar direkt i en beroendeställning till pojkvännen, för det är han som försörjer dem! Det kan vara nog så svårt att bryta upp från ett sånt förhållande ändå, men med gemensamma barn som ska försörjas blir det nästan omöjligt. Hur ska hon kunna försörja sig och sina barn när de flesta jobb kräver utbildning idag och den enda utbildning som finns är svinkassa grundskolebetyg och ett avhopp från gymnasiet?

Nej, alla unga förhållanden ser inte ut så. Absolut inte. Och det är individanpassat vad man är mogen för och inte. Men så länge tjejer ser det som ett sätt att slippa sin arbetslöshet (då har jag ju barnet att ta hand om) eller för att knyta till sig en omogen kille som hellre festar med kompisarna (har tyvärr sett båda varianterna), så har vi inte kommit speciellt långt.

Det finns alltid ytterligheter. Det kan också vara så att denna unga vilsna tjej genom barnen får upp ögonen, läser upp grundskolebetygen, läser in gymnasiet, ev. skaffar ytterligare utbildning och ett bra jobb. Inget är omöjligt. Människor kan visa sig ha en enorm styrka och kan ta sig upp ur det mest vidriga förhållanden.

Att skaffa barn som en flykt undan något, oavsett om det är arbetslöshet, ett tråkigt jobb eller vad som eller för att binda någon till sig är alltid tragiskt men tyvärr händer det och även det i alla åldrar. Alla barn har rätt att vara älskade, önskade och efterlängtade för sin egen skull.

Människor som ser det som bekvämt att bli försörjda kommer alltid att finnas i alla åldrar. Det är ett val de gör för idag finns faktiskt valmöjligheter. Ingen behöver stanna i ett sunkigt förhållande även om de just vid separationstillfället inte har en krona på banken, noll i inkomst och inget jobb i sikte.

 

[Kiwifrukt]

Det finns alltid ytterligheter. Det kan också vara så att denna unga vilsna tjej genom barnen får upp ögonen, läser upp grundskolebetygen, läser in gymnasiet, ev. skaffar ytterligare utbildning och ett bra jobb. Inget är omöjligt. Människor kan visa sig ha en enorm styrka och kan ta sig upp ur det mest vidriga förhållanden.

Att skaffa barn som en flykt undan något, oavsett om det är arbetslöshet, ett tråkigt jobb eller vad som eller för att binda någon till sig är alltid tragiskt men tyvärr händer det och även det i alla åldrar. Alla barn har rätt att vara älskade, önskade och efterlängtade för sin egen skull.

Människor som ser det som bekvämt att bli försörjda kommer alltid att finnas i alla åldrar. Det är ett val de gör för idag finns faktiskt valmöjligheter. Ingen behöver stanna i ett sunkigt förhållande även om de just vid separationstillfället inte har en krona på banken, noll i inkomst och inget jobb i sikte.

Jag håller med dig, i teorin. Men i praktiken har jag sett alldeles för många där jag kommer ifrån som inte gör det. Där barnen inte blir en ögonöppnare, utan snarare en extra boja runt foten. Det är därför jag är så skeptisk till att skaffa barn ung UTAN att ha en vettig utbildning eller hyfsat stabilt jobb att falla tillbaka på.

Jag har en jämngammal kompis som hade tur, fick jobb via sin praktik och har varit där sen studenten, åtta år. Merparten av de åren som fastanställd. Hon har varit tillsammans med sin pojkvän sen nian, de har hus sen två år. Nu har de inga barn, men hade de haft det hade jag inte höjt på ögonbrynen, inte ens om hon hade varit 22, för deras liv var mycket mer stabilt då än många som är tio år äldre. Men jag ställer mig frågande till om alla unga människor som skaffar barn verkligen förstår allvaret, särskilt om det, som TS antydde, går mode i unga föräldrar?

 

[AgentCarter]

Jag håller med dig, i teorin. Men i praktiken har jag sett alldeles för många där jag kommer ifrån som inte gör det. Där barnen inte blir en ögonöppnare, utan snarare en extra boja runt foten. Det är därför jag är så skeptisk till att skaffa barn ung UTAN att ha en vettig utbildning eller hyfsat stabilt jobb att falla tillbaka på.

Jag har en jämngammal kompis som hade tur, fick jobb via sin praktik och har varit där sen studenten, åtta år. Merparten av de åren som fastanställd. Hon har varit tillsammans med sin pojkvän sen nian, de har hus sen två år. Nu har de inga barn, men hade de haft det hade jag inte höjt på ögonbrynen, inte ens om hon hade varit 22, för deras liv var mycket mer stabilt då än många som är tio år äldre. Men jag ställer mig frågande till om alla unga människor som skaffar barn verkligen förstår allvaret, särskilt om det, som TS antydde, går mode i unga föräldrar?

Suck, det går inget mode i unga föräldrar.
Redan innan i tråden finns statestik för detta.
Men de syns mer idag, då de är många modiga som vågar stå upp emot fördomarna ni har.

 

[Mammas]

Ingen behöver stanna i ett sunkigt förhållande även om de just vid separationstillfället inte har en krona på banken, noll i inkomst och inget jobb i sikte.

Behöver, nej det är inte lag på det. Men hur lätt är det, att som tjugonånting, arbetslös och två ungar i släp, hitta ett sätt att överleva? Snubben tar inget ansvar, vägrar betala mer än minsta beloppet och kastar ut dem ur hemmet. Föräldrar är inte aktuellt för alla att bo hos. Som ensam kan du bo på folks soffor, men med två ungar? Med alla normer som finns för hur vi ska ha det är det inte konstigt alls om dessa unga kvinnor har svårare att lämna rövhatten med barn än utan.

 

[Tassetass]

Behöver, nej det är inte lag på det. Men hur lätt är det, att som tjugonånting, arbetslös och två ungar i släp, hitta ett sätt att överleva? Snubben tar inget ansvar, vägrar betala mer än minsta beloppet och kastar ut dem ur hemmet. Föräldrar är inte aktuellt för alla att bo hos. Som ensam kan du bo på folks soffor, men med två ungar? Med alla normer som finns för hur vi ska ha det är det inte konstigt alls om dessa unga kvinnor har svårare att lämna rövhatten med barn än utan.

Jag har följt en sådan tjej på nära håll. Hon var 16 när hon träffade den svinrygg som hon sedan fick två barn med. Tror inte hon hade fyllt 20 när andra barnet kom. Att hon lyckades få ordning på boende, försörjning och sedermera utbildning och ta hand om barnen trots sitt våldsamma as till ex som var nära att dräpa henne (inför barnen) gör mig djupt, djupt imponerad. Så det GÅR att överleva, det går till och med att göra barnen lyckliga och välanpassade (så himla ljuvliga ungar!), men jag kan komma på långt fler som skulle knäckas av situationen än vad som skulle klara det så bra som min vän gjorde.

 

[Kiwifrukt]

Suck, det går inget mode i unga föräldrar.
Redan innan i tråden finns statestik för detta.
Men de syns mer idag, då de är många modiga som vågar stå upp emot fördomarna ni har.

Fast det är betydligt fler som är födda på 90- talet som har barn jämfört med de som är födda på 70- och 80-talen när dessa var lika gamla som 90-talisterna är nu.

Jag går inte så långt att jag tycker att det är konstigt med någon som är född i BÖRJAN av 90- talet som har barn (1990-1993 typ), men du kan inte mena att du tycker att det är normalt att skaffa unge om man är sjutton år? Som man faktiskt är om man är född i slutet av samma årtionde. Vem ska ta hand om den? Det finns ju bara två alternativ, antingen får mamman stanna hemma och i bästa fall "bara" komma efter ett år, i värsta fall kommer hon aldrig återuppta sin utbildning igen. Eller så får hennes föräldrar ta hand om ungen. Man får inte tillräckligt hög ersättning på att gå på gymnasiet att de skulle överleva ekonomiskt på att mamman fortsätter i skolan och pappan är hemma, han måste ju jobba? Säg att han är lika ung? Då har han inte heller någon inkomst, mer än den typ 1000-lappen man får i studiebidrag.

Det är inga fördomar. Om mamman är sjutton och pappan arton och båda går på gymnasiet finns det faktiskt inte en chans i helvete att de kan klara av det ekonomiskt UTAN MYCKET HJÄLP OCH STÖD FRÅN SINA EGNA FÖRÄLDRAR. Jag hade aldrig velat att mina föräldrar skulle börja försörja min unge när de precis börjat kunna leva utan att försörja sina egna barn. Sen kanske diskussionen spårat ur lite med det här med 22-åringar, för de är de facto vuxna, men en sjuttonåring är enligt lag inte vuxen.

 

[AgentCarter]

Fast det är betydligt fler som är födda på 90- talet som har barn jämfört med de som är födda på 70- och 80-talen när dessa var lika gamla som 90-talisterna är nu.

Jag går inte så långt att jag tycker att det är konstigt med någon som är född i BÖRJAN av 90- talet som har barn (1990-1993 typ), men du kan inte mena att du tycker att det är normalt att skaffa unge om man är sjutton år? Som man faktiskt är om man är född i slutet av samma årtionde. Vem ska ta hand om den? Det finns ju bara två alternativ, antingen får mamman stanna hemma och i bästa fall "bara" komma efter ett år, i värsta fall kommer hon aldrig återuppta sin utbildning igen. Eller så får hennes föräldrar ta hand om ungen. Man får inte tillräckligt hög ersättning på att gå på gymnasiet att de skulle överleva ekonomiskt på att mamman fortsätter i skolan och pappan är hemma, han måste ju jobba? Säg att han är lika ung? Då har han inte heller någon inkomst, mer än den typ 1000-lappen man får i studiebidrag.

Det är inga fördomar. Om mamman är sjutton och pappan arton och båda går på gymnasiet finns det faktiskt inte en chans i helvete att de kan klara av det ekonomiskt UTAN MYCKET HJÄLP OCH STÖD FRÅN SINA EGNA FÖRÄLDRAR. Jag hade aldrig velat att mina föräldrar skulle börja försörja min unge när de precis börjat kunna leva utan att försörja sina egna barn. Sen kanske diskussionen spårat ur lite med det här med 22-åringar, för de är de facto vuxna, men en sjuttonåring är enligt lag inte vuxen.

Om du kollar statestike är det inte fler som är unga mödrar idag än förr, men socialstyrelsen har tyvärr bara kategorin under 24 år men när jag sökte har antalet unga mödrar legat stadigt de senaste 20 åren. Vilket betyder att även dessa 70 och 80-talister fick barn tidigt.

Om det verkar finnas flera nu så är antagligen så som det tidigare lyfta fram i tråden: 90-talisterna är många och har en hög internet närvaro. När 70 och 80 fick sina barn tidigt så var inte användning av internet på samma sätt som idag.
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/graviditeter-forlossningarochnyfodda


Jag tänker inte börja disskutera det normala i att skaffa barn som 17-åring, det är deras val inte mitt.

 

[Kiwifrukt]

Om du kollar statestike är det inte fler som är unga mödrar idag än förr, men socialstyrelsen har tyvärr bara kategorin under 24 år men när jag sökte har antalet unga mödrar legat stadigt de senaste 20 åren. Vilket betyder att även dessa 70 och 80-talister fick barn tidigt.

Om det verkar finnas flera nu så är antagligen så som det tidigare lyfta fram i tråden: 90-talisterna är många och har en hög internet närvaro. När 70 och 80 fick sina barn tidigt så var inte användning av internet på samma sätt som idag.
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/graviditeter-forlossningarochnyfodda


Jag tänker inte börja disskutera det normala i att skaffa barn som 17-åring, det är deras val inte mitt.

Men det är just det vi reagerar på! Sociala medier gör att de här personerna syns mycket mer idag än tidigare. Liksom alla de här, ibland rent gräsliga, tvprogrammen om unga mammor. Jag har inte sett den svenska versionen, men den danska fick mig att överväga dubbla kondomer i resten av mitt liv. Men det är väl allmänt känt att folk visar upp en förskonad bild på sociala medier av ALLTING, och jag kan inte på något sätt försvara att osäkra unga tjejer OCH killar blir uppmuntrade till att skaffa barn tidigt för att någon känd bloggare visar upp en rosa gulligullbild på nätet. För så ser inte verkligheten ut, inte ens för bloggaren.

Den här tråden hade förmodligen inte skapat samma debatt om den hade legat på förälder, eller på vuxen. Men den ligger på ungdom. Nu är vi många som egentligen är för gamla för att hänga här, men det finns personer i den riktiga ungdomsåldern också. Jag tycker att det är bra att det finns vuxna som inte bara håller med, utan förklarar hur verkligheten faktiskt ser ut.

Precis som @Tassetass skrev finns det flera som det går bra för. Men det finns oändligt många fler som misslyckas. Vad vinner vi på att låtsas som att de exemplen inte finns?

 

[TinyWiny]

Behöver, nej det är inte lag på det. Men hur lätt är det, att som tjugonånting, arbetslös och två ungar i släp, hitta ett sätt att överleva? Snubben tar inget ansvar, vägrar betala mer än minsta beloppet och kastar ut dem ur hemmet. Föräldrar är inte aktuellt för alla att bo hos. Som ensam kan du bo på folks soffor, men med två ungar? Med alla normer som finns för hur vi ska ha det är det inte konstigt alls om dessa unga kvinnor har svårare att lämna rövhatten med barn än utan.

I Sverige har vi i de situationerna möjlighet att få socialbidrag. I och med det så har man möjligheten att lämna ett sunkigt förhållande även om man just då inte kan försörja sig själv och sina barn.

 

[Mammas]

I Sverige har vi i de situationerna möjlighet att få socialbidrag. I och med det så har man möjligheten att lämna ett sunkigt förhållande även om man just då inte kan försörja sig själv och sina barn.

De flesta kommuner har inga lägenheter kvar, på många ställen är det brist på bostäder. Hur många vet att det går att strida för kontraktet om det står på exet? Hur får du tag i en lägenhet med bostadsbrist, som arbetslös? Vill du bo på vandrarhem med barnen under oöverskådlig framtid? Vågar du riskera att de då inte säger att ungarna ska bo hos sin pappa tills du fått ordning på situationen?

Det kan gå bra, men du kan inte förneka att det blir svårare och krångligare att dumpa ungens pappa än random pojkvän när du inte har barn att ta hänsyn till.

När jag separerade från mitt barns pappa hade jag en inkomst (tillräcklig för att låna) och han köpte ut mig ur lägenheten. Vad hade jag gjort annars? Det finns knappt hyresrätter kvar i området. Hur kul är det att hyra i andra hand med ett barn som behöver trygghet? Utan barn hade jag kunnat bo hos vänner eller föräldrar, men det funkar inte med (iaf mitt) barn. Hade jag inte kunnat köpa mitt boende hade jag fått flytta till mina föräldrar och ha barnet varannan helg.

 

[Gnist]

du kan inte förneka att det blir svårare och krångligare att dumpa ungens pappa än random pojkvän när du inte har barn att ta hänsyn till.

Gäller ju inte bara unga föräldrar vid en ev separation när barn finns med i bilden.