- Svar: 33
- Visningar: 5 465
Har tänkt på detta rätt mycket på senaste tid, av anledningar som jag kommer att nämna nedan. Vet inte egentligen varför jag skriver detta, och vad jag vill med det, bara skriva av mig tror jag.
Jag är 97a och ensambarn till två föräldrar som båda var i 40 års åldern när de fick mig. Som om inte det var "illa nog" har jag ingen släkt att tala om. På släktmiddagarna och högtider går antalet personer runt bordet att räkna på båda händernas fingrar om alla är där. I värsta fall på ena handens dito om någon saknas. Merparten är gamla också. Räknar jag lite krasst, kommer jag att ha bara "garanterat" ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år; mina kusiner.
Nu vill jag ju med bestämdhet aldrig ha några barn, så att de inte kommer ha någon släkt värd namnet i livet, på sin mammas sida, är ju ett icke problem.
Just det här med gamla vs. unga föräldrar är någonting jag tänkt mycket på, och redan när jag var liten, men det har aktualiserat på senaste tiden. Särskilt min pappa har alltid sett lite "gammal" ut för sin ålder, och jag känner inte honom i någon annan hårfärg än grå/vitt. Detta har gett upphov till att många personer genom min uppväxt trott att han varit min far-/morfar. Vilket nog var det som började få tankarna att snurra hos mig. Första konkreta exemplet var nog i 1a klass tror jag, när man (av någon anledning) skulle berätta hur gamla ens föräldrar var och vad de jobbade med. De flestas föräldrar var ca. 25-35 år gamla. Mina var (ju såklart) i 45 års åldern då. Tänkte på det från och till under ett antal år, men kom ändå någonstans fram till att det (antagligen) fanns både för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar. Sen, när jag var 15 år gammal, kom det som ett slag i ansiktet igen. Kommer inte ihåg sammanhanget nu, men det var iaf en kille i klassen som berättade att han hade hört talas om min mamma, mer än för att hon var just min mamma. Jaha, hur då tänkte jag? Jo, hans farmor och min mamma hade gått i samma klass i högstadiet. Han var alltså 97a, och hade en farmor som var född under 50-talets andra hälft.
Blev först ganska chockad över det, men kom sedan fram till att "ja, det finns väl alltid någon som skaffar barn i 20 års åldern, och vars barn gör detsamma, kanske särskilt förut".
Senaste halvåret, eller ja, de senaste månaderna egentligen, har det återigen slagit mig i ansiktet. Men inte för att jag fått veta att ännu fler mor-eller farföräldrar gått i samma klass som mina föräldrar, nej, utan för att flera ex. klasskamrater och/eller deras (små)syskon själva blivit eller ska bli föräldrar i närtid (m.a.o under 2018). Att folk på landet får barn tidigt är väl ingen nyhet, det tycker inte ens jag. Bara det att jag är född/uppvuxen/bor i en Sthlmsförort. Sthlm har väl typ Sveriges högsta snittålder på förstföderskor eller något sånt har jag för mig? Samtidigt råder det en riktig baby-boom bland folk födda 97-00 i mina bekantskapskretsar. Faktiskt är det flera som precis fått, eller precis ska få barn i denna kategorin, än vad jag har fingrar på mina båda händer. Några väntar inte ens sina första barn/har inte precis fått sitt första barn, utan t.om. andra.
Jaha, varför funderar jag då ens på detta, kan man ju fråga sig? Något jätterakt svar har jag väl kanske inte på den frågan, egentligen. Det är väl ensamheten, kontrasterna, och att jag inte känner någon annan i samma situation. Missförstå mig rätt, jag känner flera ensambarn, men de har inte 40 år äldre föräldrar och en släkt som går att räkna på båda händernas fingrarna. Sen ensamheten och (sekundärt) kontrasterna, vilket faktiskt också (delvis) är en förklaring till att jag aldrig vill ha barn. De barnen som föds nu, där föräldrarna är +/- 20 år gamla och mor-/farföräldrarna oftast är runt 40-50 år, kommer få växa upp med sin släkt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Deras mor/farföräldrar kommer utan tvekan få se dem ta studenten och bli vuxna... Nu har jag förvisso både farfar och mormor kvar i livet, och farmor/morfar dog när jag var tonåring. (De var/är födda under andra hälften av 20-talet och första dito av 30-talet). Så skulle det ju dock inte bli för mina (potentiella) barn. De skulle redan behöva vara födda för att "garanterat" få se sina morföräldrar på sina studentskivor. Skulle jag få barn när jag var 40 år skulle mina barn aldrig ens få träffa sina morföräldrar.
För mig är släkten, och "rätten till att få ha och träffa sin släkt" en viktig fråga. Absolut att "vad som helst" (sjukdom, olycka, whatever) kan hända osv. Men det ska ändå finnas en reell chans att träffa så stor del av släkten som möjligt, anser jag. Om man då redan kommer från "små" släkter, bara skaffar ett barn och detta dessutom i 40 års åldern, så kanske man inte riktigt främjar ovanstående... Nu menar jag absolut inte att alla måste skaffa barn vid 20 år, men kanske, åtminstone om man bara tänker sig ett barn, skaffa detta när man är senast 35, särskilt om man kommer från mindre släkter dessutom.
Har, visserligen för flera år sedan, (tror det var i samband med klasskamraten och farmodern) försökt diskutera detta ämne lite försiktigt hemma. Bara liksom lite nyfiket frågat vad som fick dem att skaffa barn så sent, när de dessutom hade 15 resp. 20 åriga förhållanden i bagaget. På det har dem bara svarat att akademiker (som de ju faktiskt är) gör karriär först och skaffar barn sedan. Sedan har det varit locket på, och de har öht inte gillat att prata om ämnet "varför vi skaffade dig så sent och de facto vara gamla föräldrar". När jag sedan frågat vad deras allmänna inställning till barn i 20 års åldern varit, har de däremot haft desto mer att säga. Enligt dem är det bara "bönder på landet" och "misslyckade WT i sunkiga förorter" som får barn innan 30-35 års åldern osv. osv. Well, well... Så var det det där med verklighetsförankringen ja...
Jag är dock genuint nyfiken. Ni som fick barn "tidigt" (före 25) eller "sent" (efter 35) hur resonerade ni? Blev det bara som det blev, eller fanns det någon medvetenhet bakom? Vad då i så fall? Och ni i dessa grupper, skulle ni säga att ni är stereotypa för eran resp. grupp? (Alltså ni yngre är från landet, och ni äldre karriäristiska akademiker)
Jag är 97a och ensambarn till två föräldrar som båda var i 40 års åldern när de fick mig. Som om inte det var "illa nog" har jag ingen släkt att tala om. På släktmiddagarna och högtider går antalet personer runt bordet att räkna på båda händernas fingrar om alla är där. I värsta fall på ena handens dito om någon saknas. Merparten är gamla också. Räknar jag lite krasst, kommer jag att ha bara "garanterat" ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år; mina kusiner.
Nu vill jag ju med bestämdhet aldrig ha några barn, så att de inte kommer ha någon släkt värd namnet i livet, på sin mammas sida, är ju ett icke problem.
Just det här med gamla vs. unga föräldrar är någonting jag tänkt mycket på, och redan när jag var liten, men det har aktualiserat på senaste tiden. Särskilt min pappa har alltid sett lite "gammal" ut för sin ålder, och jag känner inte honom i någon annan hårfärg än grå/vitt. Detta har gett upphov till att många personer genom min uppväxt trott att han varit min far-/morfar. Vilket nog var det som började få tankarna att snurra hos mig. Första konkreta exemplet var nog i 1a klass tror jag, när man (av någon anledning) skulle berätta hur gamla ens föräldrar var och vad de jobbade med. De flestas föräldrar var ca. 25-35 år gamla. Mina var (ju såklart) i 45 års åldern då. Tänkte på det från och till under ett antal år, men kom ändå någonstans fram till att det (antagligen) fanns både för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar. Sen, när jag var 15 år gammal, kom det som ett slag i ansiktet igen. Kommer inte ihåg sammanhanget nu, men det var iaf en kille i klassen som berättade att han hade hört talas om min mamma, mer än för att hon var just min mamma. Jaha, hur då tänkte jag? Jo, hans farmor och min mamma hade gått i samma klass i högstadiet. Han var alltså 97a, och hade en farmor som var född under 50-talets andra hälft.
Blev först ganska chockad över det, men kom sedan fram till att "ja, det finns väl alltid någon som skaffar barn i 20 års åldern, och vars barn gör detsamma, kanske särskilt förut". Senaste halvåret, eller ja, de senaste månaderna egentligen, har det återigen slagit mig i ansiktet. Men inte för att jag fått veta att ännu fler mor-eller farföräldrar gått i samma klass som mina föräldrar, nej, utan för att flera ex. klasskamrater och/eller deras (små)syskon själva blivit eller ska bli föräldrar i närtid (m.a.o under 2018).
Att folk på landet får barn tidigt är väl ingen nyhet, det tycker inte ens jag. Bara det att jag är född/uppvuxen/bor i en Sthlmsförort. Sthlm har väl typ Sveriges högsta snittålder på förstföderskor eller något sånt har jag för mig? Samtidigt råder det en riktig baby-boom bland folk födda 97-00 i mina bekantskapskretsar. Faktiskt är det flera som precis fått, eller precis ska få barn i denna kategorin, än vad jag har fingrar på mina båda händer. Några väntar inte ens sina första barn/har inte precis fått sitt första barn, utan t.om. andra. Jaha, varför funderar jag då ens på detta, kan man ju fråga sig? Något jätterakt svar har jag väl kanske inte på den frågan, egentligen. Det är väl ensamheten, kontrasterna, och att jag inte känner någon annan i samma situation. Missförstå mig rätt, jag känner flera ensambarn, men de har inte 40 år äldre föräldrar och en släkt som går att räkna på båda händernas fingrarna. Sen ensamheten och (sekundärt) kontrasterna, vilket faktiskt också (delvis) är en förklaring till att jag aldrig vill ha barn. De barnen som föds nu, där föräldrarna är +/- 20 år gamla och mor-/farföräldrarna oftast är runt 40-50 år, kommer få växa upp med sin släkt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Deras mor/farföräldrar kommer utan tvekan få se dem ta studenten och bli vuxna... Nu har jag förvisso både farfar och mormor kvar i livet, och farmor/morfar dog när jag var tonåring. (De var/är födda under andra hälften av 20-talet och första dito av 30-talet). Så skulle det ju dock inte bli för mina (potentiella) barn. De skulle redan behöva vara födda för att "garanterat" få se sina morföräldrar på sina studentskivor. Skulle jag få barn när jag var 40 år skulle mina barn aldrig ens få träffa sina morföräldrar.
För mig är släkten, och "rätten till att få ha och träffa sin släkt" en viktig fråga. Absolut att "vad som helst" (sjukdom, olycka, whatever) kan hända osv. Men det ska ändå finnas en reell chans att träffa så stor del av släkten som möjligt, anser jag. Om man då redan kommer från "små" släkter, bara skaffar ett barn och detta dessutom i 40 års åldern, så kanske man inte riktigt främjar ovanstående... Nu menar jag absolut inte att alla måste skaffa barn vid 20 år, men kanske, åtminstone om man bara tänker sig ett barn, skaffa detta när man är senast 35, särskilt om man kommer från mindre släkter dessutom.
Har, visserligen för flera år sedan, (tror det var i samband med klasskamraten och farmodern) försökt diskutera detta ämne lite försiktigt hemma. Bara liksom lite nyfiket frågat vad som fick dem att skaffa barn så sent, när de dessutom hade 15 resp. 20 åriga förhållanden i bagaget. På det har dem bara svarat att akademiker (som de ju faktiskt är) gör karriär först och skaffar barn sedan. Sedan har det varit locket på, och de har öht inte gillat att prata om ämnet "varför vi skaffade dig så sent och de facto vara gamla föräldrar". När jag sedan frågat vad deras allmänna inställning till barn i 20 års åldern varit, har de däremot haft desto mer att säga. Enligt dem är det bara "bönder på landet" och "misslyckade WT i sunkiga förorter" som får barn innan 30-35 års åldern osv. osv. Well, well... Så var det det där med verklighetsförankringen ja...
Jag är dock genuint nyfiken. Ni som fick barn "tidigt" (före 25) eller "sent" (efter 35) hur resonerade ni? Blev det bara som det blev, eller fanns det någon medvetenhet bakom? Vad då i så fall? Och ni i dessa grupper, skulle ni säga att ni är stereotypa för eran resp. grupp? (Alltså ni yngre är från landet, och ni äldre karriäristiska akademiker)
