Idag ledsnade jag på att rida på ojämnt fält eller den pyttelilla "ridbanan" full med sten och stoppade in Chatsi i transporten och åkte till ridklubben. Åhh, lycka att få galoppera runt på den stora (40x80) utebanan med fibersand! Har haft svårt igen att få till en rund galopp, men nu när det fanns plats var det inga problem.
Red tillsammans med en stallkompis som är kvar över sommaren. Jag tyckte det kändes rättså bra, Chatsi var mjuk och fin och jag frågade om mina skänklar var stilla. "Nej, du sitter och duttar på henne hela tiden".
Sen visade hon mig hur jag skulle vrida ut hälarna och in tårna och då plötsligt låg ju överskänkeln intill knästöden! Samt jag nådde ner till stigbyglarna. Galopperade och försökte hitta en känsla av att hälarna pekade utåt från hästen, då blev det omöjligt att klämma. Chatsi saktade av några gånger, men sen galopperade hon på ändå och jag kunde slappna av i knäna. Jisses, då blev ju stigläderna nästan för korta, så jag längde dem ett hål och fortsatte testa. Mäh, varför har ingen berättat det här förut??
Kommer ta att bra tag att vänja sig vid, och jag måste tänka på det hela tiden, men positionen kändes mycket bättre.
Red lite galoppbommar på ena långsidan och sen ökning och minskning på andra. Som sagt väldigt mycket roligare att rida på det här bettet, idag kunde jag galoppera på framåt, ta tillbaka med sätet och en lätt kramning av tygeln och känna hur hon kom in under sig, och sen be henne sätta av igen, hela tiden mjuk och rund.
Tänkte jag skulle försöka hitta nån som kan ta av de långa hävstängerna på bettet, använder dem ändå inte och ser ut som vampyrtänder. Plus att hon försöker ta in dem i munnen hela tiden.