Att man inte får ta sig friheter på andras bekostnad.
Vilket egentligen gäller för alla brottslingar.
Det verkar oerhört egocentrerat det som du beskriver.
Som att det bara fanns han och hans behov i hela världen och att alla andra hade som uppgift att tillfredsställa dessa behov.
Läskigt.
Mitt ex hånskrattade när jag efter att relationen var slut berättade att jag var rädd för honom. Jag sade tydligen det bara för att folk ska tycka synd om mig.
Tidigt i relationen blev han orimligt upprörd om nåt gick fel och jag gjorde mitt bästa för att säga att det var ingen fara, det gjorde inte mig något och det var ju egentligen mitt fel.
Senare var han tydlig med att det var mitt fel. Jag fyllde diskmaskinen fel. Lagade för mycket mat. Barnen lät för mycket. Och allt, precis allt var mitt fel. Tillslut behövde han inte ens säga det, jag sade det åt honom. Jag kände mig som en total katastrof till människa och var tacksam att han stod ut med mig.
Lång historia kort, så är min upplevelse att människor som mår dåligt (jag) lätt drar till sig dåliga människor. Han hittade blixtsnabbt mina svaga punkter och utnyttjade dem samtidigt som han kallar sig feminist, älskar starka kvinnor och satte mig på piedestal när andra såg.
Jag föll för en man som var (ytligt) charmig, allmänbildad, och jag trodde han var ett kap.
I efterhand ser jag flaggor överallt men där och då blundade jag för dem och tänkte att jag var osäker, överreagerade mm. Mönster jag haft hela livet vad gäller relationer.