Vinterföräldrar 2015- 2016

[YaHilweh]

Vad spännande med 3D-ultraljud! Fick du betala extra för det? Hur mycket isåfall?

Jag hade inte en aning om att ja skulle få ett i 3D, så det blev en glad överraskning. Baktalade inte en krona, fick 4 olika bilder, två i 3D och två vanliga.

 

[Hjartagna]

Jag hade inte en aning om att ja skulle få ett i 3D, så det blev en glad överraskning. Baktalade inte en krona, fick 4 olika bilder, två i 3D och två vanliga.

Var gjorde du det ultraljudet?

Vi fick betala för en vanlig bild på ultraljudet med sonen, den här gången är det inte dags för RUL än på ett par månader

 

[YaHilweh]

Var gjorde du det ultraljudet?

Vi fick betala för en vanlig bild på ultraljudet med sonen, den här gången är det inte dags för RUL än på ett par månader

På Östra i Gbg.
Jag har aldrig behövt att betala för bilderna, utan snarare fått dom utan en fråga om jag velat ha. Sedan är det absolut ingen som ansträngt sig för att få en riktigt bra bild, men jag är glad för bilderna ändå. Hon är inte lätt att fånga, läkaren som gjorde RUL igår hade små problem då hon fladdrade runt hela tiden.

och jag har fått mängder av bilder:
Fick 4-5st första UL i v 9
Fick 2st andra UL i v 16
Fick 4st igår på RUL i v 20

Sambon är orolig över att vår dotter kommer bli som mig Jag är en människa med extremt mycket energi och får små efterblivna ryck när jag är understimulerad. Typ ligga och kittla honom läääännge när han ska sova osv.

Nästa RUL är i vecka 28 och efter det var 3:e vecka.
Har diabetes, därför jag får så många.

 

[Kilauea]

Nästa RUL är i vecka 28 och efter det var 3:e vecka.
Har diabetes, därför jag får så många.

Inget ont som inte har nåt gott med sig

 

[YaHilweh]

Inget ont som inte har nåt gott med sig

Haha, lite så. haft två UL till, men de räknar jag inte. Det ena ett snabbt när jag gjorde cellprov för att de var tvungna att de att det faktiskt fanns något där. Samma när jag låg på akuten för någon vecka sedan, men de två är inte riktigt samma sak, då jag inte fick se så mycket

 

[AnnaKarin]

Hur ligger det egentligen till med coca cola? Jag vet att man helst ska undvika både kaffe och coca cola på grund av koffeinet, men till och från blir jag sugen på coca cola.
Kan man dricka ett glas då och då? (Jag dricker inte läsk ofta, men när jag gör det så är det just coca cola med is och skivad citron som lockar). Kan man se någonstans hur mycket som är lämpligt att dricka, eller är det helt no-no?

 

[YaHilweh]

Hur ligger det egentligen till med coca cola? Jag vet att man helst ska undvika både kaffe och coca cola på grund av koffeinet, men till och från blir jag sugen på coca cola.
Kan man dricka ett glas då och då? (Jag dricker inte läsk ofta, men när jag gör det så är det just coca cola med is och skivad citron som lockar). Kan man se någonstans hur mycket som är lämpligt att dricka, eller är det helt no-no?

Jag har fått till mig att Max 3 muggar kaffe/dag. Så koffeinmässigt bör det ju vara samma med Cola? Alltså man får räkna lite på mängden koffein.

 

[Sedna]

Hur ligger det egentligen till med coca cola? Jag vet att man helst ska undvika både kaffe och coca cola på grund av koffeinet, men till och från blir jag sugen på coca cola.
Kan man dricka ett glas då och då? (Jag dricker inte läsk ofta, men när jag gör det så är det just coca cola med is och skivad citron som lockar). Kan man se någonstans hur mycket som är lämpligt att dricka, eller är det helt no-no?

Enligt Livsmedelsverket är 300mg koffein/dag okej, en 33cl Cola innehåller ca 40mg koffein. Hur mycket Cola som är lämpligt styrs nog snarare av sockret än koffeinet, så drick Cola du Jag dricker Cola som vanligt, ett till två glas en till två gånger i veckan.

 

[YaHilweh]

Jag dricker någon 50cl flaska då och då. Men dricker alltid bero och det är mest för diabetesen och inte för bebis.

 

[Riru]

Haha den kanske ska in där, men den var hanterbar för en som vänder bort blicken vid blodprov @Riru

Jag håller på funderar på vad man behöver ha innan förlossningen till barnet. Lite kläder, blöjor, vagn och ev skötbord har jag kommit fram till. Fast jag vet inte om skötbord är helt befogat, men det kanske är bra med kanter om man har ett normalhögt bord att använda för blöjbyte? Någon mer som kollar på tygblöjor förresten?

Attans
Jag sitter också och funderar över vad som bör införskaffas, barnrummet är fortfarande under renovering men det gör ju inget då bebis kommer sova med oss under lång tid gissar jag på.
Det där med skötbord dock, vi har en bra bänk i badrummet men tror inte den är djup nog, så skulle väl vara om det gick att sätta ett nedfällbart skötbord precis ovanför den så att det blir liggandes på bänken när den är nedfälld, just för att spara lite plats. Men jag vet inte, då måste man borra och ha sig.
Tror jag har låst någon tråd här på buke om tygblöjor men inte mer än så, dock är det nog något jag skulle vilja ta reda på mer om. Är även intresserad av den där metoden man lär bebis att göra sina behov på toaletten Kommer inte ihåg vad den heter dock men tråden läste jag lite i här på buke.

Nej det kan jag säga att det inte var det gjorde inte ont alls mer än som en vanlig spruta när lokalbedövningen sattes vilket inte kändes alls för mig stack de i en värk som gjorde så jäkla ont att allt annat var typ skönt ;-)

Hmm, jag vet inte hur jag ska göra. Av någon anledning så tror jag ändå att det kommer göra asont på mig När jag blev nerdrogad inför spinalbedövningen så trodde jag faktiskt att ja inte skulle känna något för jag blev såpass borta att jag inte kunde svara på tilltal eller röra mig, men jag kände precis allt.. Var nästan hemskt att inte kunna säga ifrån utan bara ligga där och ta emot. Så ja, jag är skeptisk mot sjukvården

 

[Riru]

Hur ligger det egentligen till med coca cola? Jag vet att man helst ska undvika både kaffe och coca cola på grund av koffeinet, men till och från blir jag sugen på coca cola.
Kan man dricka ett glas då och då? (Jag dricker inte läsk ofta, men när jag gör det så är det just coca cola med is och skivad citron som lockar). Kan man se någonstans hur mycket som är lämpligt att dricka, eller är det helt no-no?

Jag dricker kaffe varje dag, ca 1,5 mugg. Jag är mer orolig för att äta frukt och bär, om jag inte kan få tag på ekologiskt. Tex jordgubbar, äpplen, bananer, citrusfrukter är ju hårt besprutat och medlen de använder är hormonstörande, så funderar på om det kan störa bebis utveckling på något sätt Frukt är ju något som rekommenderas varje dag. Bananer kan jag lätt få tag på ekologiska men inte jordgubbar och apelsiner, äpplen är svindyrt.

 

[Maja_Kandi]

Kl
Jag kommer aldrig i livet tillåta någon komma i närheten av min rygg med nånting. Då dör jag hellre... Men lustgas låter trevligt.

Ähar varit i stora staden och turistat lite i veckan. Har haft ont i magen länge när jag gått för fort och nu i dagarna hade jag så lätt blivit yr, sådär så jag inte kan titta åt ett håll utan att tippa. Lite läskigt faktiskt... Har fått gå och hålla i sambon för har allvarligt varit rädd att vingla ut i trafik eller ramla... Obehagligt!

 

[AnnaKarin]

Har en ny fundering, som jag nästan skäms lite för. Men - är det någon mer som oroar sig för att bli just FÖRÄLDER? Ingen behöver oroa sig över att vårt barn ska bli vanvårdat eller oälskat, så det kan ni ta det lugnt med på en gång, men jag är lite fundersam hur man egentligen klarar av omställningen från att vara fri, obunden och självständig, till att bli förälder. Jag är dessutom inte speciellt barnkär, tycker rent generellt inte särskilt mycket om barn som jag inte känner. Barn som jag känner däremot, där är det en helt annan sak. Men jag är den sista att titta på främmande barn och tycka att de är söta, gulliga eller underhållande.

De här tankarna har nog utlösts lite av att grannarna har sina barnbarn på besök, och det är fan aldrig tyst. Inte en enda sekund. Grannarna låter som att de håller på och kreverar, och jag känner mig nästan bekymrad över hur det är tänkt att man ska kunna fungera som människa med barn som LÅTER och skriker och rusar runt och FÖRSTÖR saker hela tiden. Det är som en liten förstörelsemaskin som kliver upp tidigt på morgonen och sedan vrålar oavbrutet tills kvällskvisten.
Hur behåller man förståndet? Är man så fullproppad med hormoner att man bara känner istället för ? Jag gillar verkligen lugn och ro, att få sitta i tystnad och andas. Inser mer och mer att det där med lugn och ro bara är att glömma, i ungefär 18 år framöver. Jag ångrar mig inte, det är inte det, och jag älskar redan den där lilla sparven i magen, men jag är lite bekymrad över hur man faktiskt KLARAR AV DET. Yoga? Mindfulness? Piller? Hormonpåslag?

Någon mer förstagångsförälder som också tänkt samma sak?

 

[Equilina]

Har en ny fundering, som jag nästan skäms lite för. Men - är det någon mer som oroar sig för att bli just FÖRÄLDER? Ingen behöver oroa sig över att vårt barn ska bli vanvårdat eller oälskat, så det kan ni ta det lugnt med på en gång, men jag är lite fundersam hur man egentligen klarar av omställningen från att vara fri, obunden och självständig, till att bli förälder. Jag är dessutom inte speciellt barnkär, tycker rent generellt inte särskilt mycket om barn som jag inte känner. Barn som jag känner däremot, där är det en helt annan sak. Men jag är den sista att titta på främmande barn och tycka att de är söta, gulliga eller underhållande.

De här tankarna har nog utlösts lite av att grannarna har sina barnbarn på besök, och det är fan aldrig tyst. Inte en enda sekund. Grannarna låter som att de håller på och kreverar, och jag känner mig nästan bekymrad över hur det är tänkt att man ska kunna fungera som människa med barn som LÅTER och skriker och rusar runt och FÖRSTÖR saker hela tiden. Det är som en liten förstörelsemaskin som kliver upp tidigt på morgonen och sedan vrålar oavbrutet tills kvällskvisten.
Hur behåller man förståndet? Är man så fullproppad med hormoner att man bara känner istället för ? Jag gillar verkligen lugn och ro, att få sitta i tystnad och andas. Inser mer och mer att det där med lugn och ro bara är att glömma, i ungefär 18 år framöver. Jag ångrar mig inte, det är inte det, och jag älskar redan den där lilla sparven i magen, men jag är lite bekymrad över hur man faktiskt KLARAR AV DET. Yoga? Mindfulness? Piller? Hormonpåslag?

Någon mer förstagångsförälder som också tänkt samma sak?

Man uppfostrar barnet till att inte skrika, förstöra saker och rusa omkring hela dagen Hunden på 2 år har förstört långt mycket mer än barnet på 4,5, och då har hunden faktiskt inte förstört speciellt mycket. Skriker gör man inte, springer omkring gör vi utomhus. Nu för tiden är det tydligen lite tabu att säga till sitt barn och ordet NEJ ska man inte använda bara, ändå mår barn allra bäst av tydliga ramar och regler att förhålla sig till. Tydlig och konsekvent är min melodi, och vi får OFTA höra att barnet alltid är så glad och lätt att ha och göra med så helt fel kan det inte ha gått.

Jag tycker för övrigt inte alls om andras barn generellt, ingen barnmänniska alls

 

[Tassetass]

Har en ny fundering, som jag nästan skäms lite för. Men - är det någon mer som oroar sig för att bli just FÖRÄLDER? Ingen behöver oroa sig över att vårt barn ska bli vanvårdat eller oälskat, så det kan ni ta det lugnt med på en gång, men jag är lite fundersam hur man egentligen klarar av omställningen från att vara fri, obunden och självständig, till att bli förälder. Jag är dessutom inte speciellt barnkär, tycker rent generellt inte särskilt mycket om barn som jag inte känner. Barn som jag känner däremot, där är det en helt annan sak. Men jag är den sista att titta på främmande barn och tycka att de är söta, gulliga eller underhållande.

De här tankarna har nog utlösts lite av att grannarna har sina barnbarn på besök, och det är fan aldrig tyst. Inte en enda sekund. Grannarna låter som att de håller på och kreverar, och jag känner mig nästan bekymrad över hur det är tänkt att man ska kunna fungera som människa med barn som LÅTER och skriker och rusar runt och FÖRSTÖR saker hela tiden. Det är som en liten förstörelsemaskin som kliver upp tidigt på morgonen och sedan vrålar oavbrutet tills kvällskvisten.
Hur behåller man förståndet? Är man så fullproppad med hormoner att man bara känner istället för ? Jag gillar verkligen lugn och ro, att få sitta i tystnad och andas. Inser mer och mer att det där med lugn och ro bara är att glömma, i ungefär 18 år framöver. Jag ångrar mig inte, det är inte det, och jag älskar redan den där lilla sparven i magen, men jag är lite bekymrad över hur man faktiskt KLARAR AV DET. Yoga? Mindfulness? Piller? Hormonpåslag?

Någon mer förstagångsförälder som också tänkt samma sak?

Min make fick dessa visdomsord av en flerbarnspappa:

"Du spenderar de första två åren med att lära barnet gå och prata. Sedan spenderar du all tid åt att få dem att sitta still och hålla tyst."



Mer allvarligt talat så är inte alla barn högljudda förstörelsemaskiner. Långt ifrån, faktiskt, men det är bara de som märks. Ser jag till egna erfarenheter så har jag elva syskonbarn och inget av dem har skrikit och vrålat och förstört saker dagarna i ända. Ibland har det härjats, visst, men inte så att det på något sätt varit ohanterligt eller pågått från morgon till kväll.

 

[vesp]

Funderar på om jag redan börjar känna av foglossning =/ Hoppas verkligen inte att det kommer redan (v12)!

Har gått och cyklat en hel del senaste dagarna (men inte jobbat så lugnare så sett) och har ont i ländryggen och sittbenen typ, särskilt vänster. Ryggen kommer och går lite sen flera år tillbaka, men rumpan är ny. Hoppas det bara är trötthet.

 

[Maja_Kandi]

Kl
Jag hade skoj igår! Först var vi in på en stor barnbutik och kikade på barnvagnar! Jättekul att gå och känna och prova. Provade byta delar och tittade även på bilbarnstolar. Men vi kommer köpa begagnat, kul att ha sett modellerna innan dock! Det lutar åt en Emmaljunga City Cross. Kommer passa oss jättebra.

Efter att vi kikat på barnvagn så gick vi runt och kollade på annat, skötbäddar, spjälsängar, sängkläder, kläder, nappflaskor... You name it! Åh va kul det var att gå runt och faktiskt titta ordentligt! Våra kompisar som också väntar sitt första barn var med och det var himla kul att gå runt och diskutera med henne! De känns så himla redo redan, har redan massor inhandlat. Jag kände mig så otroligt oförberedd på nåt vis. Men när vi gick därifrån hade vi med oss en kasse och var många hundra fattigare! Känns så kul att faktiskt ha köpt de första grejerna! Det blev ett par nappar och nappflaskor, en pyjamas med fötter och en body, ett nagelkit och lite annat. Yey!

Sen styrde vi mot en stor marknad där jag hittade ett tält med skitsöta kläder, kunde inte låta bli den här.

Så nu känns det faktiskt som att vi är påväg! Nu när man sett mer i butik vet man mer vad man ska leta efter på nätet, vi tänkte köpa det mesta så. Dessutom sa mamma att hon skulle ge oss barnvagnen! Visserligen begagnad, men ändå! Jag blev jätteglad!

 

[Amha]

Har en ny fundering, som jag nästan skäms lite för. Men - är det någon mer som oroar sig för att bli just FÖRÄLDER? Ingen behöver oroa sig över att vårt barn ska bli vanvårdat eller oälskat, så det kan ni ta det lugnt med på en gång, men jag är lite fundersam hur man egentligen klarar av omställningen från att vara fri, obunden och självständig, till att bli förälder. Jag är dessutom inte speciellt barnkär, tycker rent generellt inte särskilt mycket om barn som jag inte känner. Barn som jag känner däremot, där är det en helt annan sak. Men jag är den sista att titta på främmande barn och tycka att de är söta, gulliga eller underhållande.

De här tankarna har nog utlösts lite av att grannarna har sina barnbarn på besök, och det är fan aldrig tyst. Inte en enda sekund. Grannarna låter som att de håller på och kreverar, och jag känner mig nästan bekymrad över hur det är tänkt att man ska kunna fungera som människa med barn som LÅTER och skriker och rusar runt och FÖRSTÖR saker hela tiden. Det är som en liten förstörelsemaskin som kliver upp tidigt på morgonen och sedan vrålar oavbrutet tills kvällskvisten.
Hur behåller man förståndet? Är man så fullproppad med hormoner att man bara känner istället för ? Jag gillar verkligen lugn och ro, att få sitta i tystnad och andas. Inser mer och mer att det där med lugn och ro bara är att glömma, i ungefär 18 år framöver. Jag ångrar mig inte, det är inte det, och jag älskar redan den där lilla sparven i magen, men jag är lite bekymrad över hur man faktiskt KLARAR AV DET. Yoga? Mindfulness? Piller? Hormonpåslag?

Någon mer förstagångsförälder som också tänkt samma sak?

Min sambo känner så även inför barn nummer 2 vårt första är bara 2.5 år knappt och bebis väntas i stort sett när som helst så det lär väl ställa vissa krav.

Man får försöka fostra barnet. Dottern blir som enklast med rätt stimulans. Vi brukar få höra att hon alltid är glad och enkel, andra föräldrar från dagis berättar hur deras barn säger hennes namn som första "dagisnamn" osv. Hon har börjat skrika och springa rundor. Vi är okej med att hon springer omkring hemma men skrika gör man utomhus om man behöver det. Jag är av åsikten att barn måste få låta och ränna rundor, man får bara se till att hantera det, var man själv är OK med det. Vi bor i hus med trädgård, det är bara att släppa ut barnet när hon behöver det

Nu räknar jag inte med att bebisen blir lika enkel att ha med att göra, dottern är extremt enkel och två såna kan man väl knappast få men man gör vad man kan. Man sliter sitt hår ibland men alltid tillsammans med kärlek i alla fall jag.

Kan förresten lägga till att jag hela tiden försökt göra det enkelt för mig. Det finns ju saker som kan gå sönder. TV t.ex. när barnet blivit nyfiket och velat banka på den som liten har jag gjort så att jag lärde in "klappa fint". Det som står framme får man röra men ömtåliga saker får man klappa fint på. Då får man undersöka och det blir inte lika spännande efter en stund. Jag har själv inte riktigt orken för 1 miljon nej i hemmet utan tar undan det som går och försöker lära henne att vara försiktig med resten.

 

[Riru]

Har en ny fundering, som jag nästan skäms lite för. Men - är det någon mer som oroar sig för att bli just FÖRÄLDER? Ingen behöver oroa sig över att vårt barn ska bli vanvårdat eller oälskat, så det kan ni ta det lugnt med på en gång, men jag är lite fundersam hur man egentligen klarar av omställningen från att vara fri, obunden och självständig, till att bli förälder. Jag är dessutom inte speciellt barnkär, tycker rent generellt inte särskilt mycket om barn som jag inte känner. Barn som jag känner däremot, där är det en helt annan sak. Men jag är den sista att titta på främmande barn och tycka att de är söta, gulliga eller underhållande.

De här tankarna har nog utlösts lite av att grannarna har sina barnbarn på besök, och det är fan aldrig tyst. Inte en enda sekund. Grannarna låter som att de håller på och kreverar, och jag känner mig nästan bekymrad över hur det är tänkt att man ska kunna fungera som människa med barn som LÅTER och skriker och rusar runt och FÖRSTÖR saker hela tiden. Det är som en liten förstörelsemaskin som kliver upp tidigt på morgonen och sedan vrålar oavbrutet tills kvällskvisten.
Hur behåller man förståndet? Är man så fullproppad med hormoner att man bara känner istället för ? Jag gillar verkligen lugn och ro, att få sitta i tystnad och andas. Inser mer och mer att det där med lugn och ro bara är att glömma, i ungefär 18 år framöver. Jag ångrar mig inte, det är inte det, och jag älskar redan den där lilla sparven i magen, men jag är lite bekymrad över hur man faktiskt KLARAR AV DET. Yoga? Mindfulness? Piller? Hormonpåslag?

Någon mer förstagångsförälder som också tänkt samma sak?

Jag funderar ibland på vad det är jag gett mig in på, hänger knappt med min ålder själv och att vara förälder låter så mycket mer vuxet än jag känner mig
Men jag är trots det inte orolig över hur barnet kommer bete sig. Uppfostran är viktigt för mig, och jag ser det även som en del i att få barnet att känna sig trygg när man sätter gränser och uppmuntrar till saker som är bra osv. Handlar ju inte om att bara säga nej. Har arbetat med både människor och djur så känns ändå som att jag vet var jag ska sätta mina gränser och hur jag ska göra för att avleda tråkiga situationer. När man är med under närståendes barns uppväxt så ger ju även det en inblick i hur det går när man gör rätt och fel. Men man lär sig väl det mesta på vägen
Är det något jag är orolig över dock så är det att sätta barnet på dagis. Känns som att dåligt uppförande smittar av sig på sådana ställen, med tanke på att alla inte bryr sig om att uppfostra sina ungar. Dock är det väl inte de ouppfostrade ungarna som jag är mest less på utan dess föräldrar som inte säger något.
Var med om häromdagen en situation på en restaurang där föräldrar med två barn satt och väntade på mat. Barnen sprang omkring fritt och den äldsta var så otroligt elak, drog tag i den yngres hår och ruskade om tills hon föll och började gråta. Sen kom pappan och plockade upp den lille, gick tillbaka till bordet och sa inte ett ljud.
Efter en stund var det samma visa igen, barnen sprang iväg och den äldre såg sig omkring för att se om någon kollade, sedan knuffade hon ner den lille hårt i golvet. Pappan kom och hämtade och sa inte ett ljud.
Sedan började det äldre barnet dra i mammans hår och skrika och ha sig och ingen av föräldrarna sa något.
Funderar på om folk tycker att det är skämmigt att säga åt sina barn när de beter sig illa?

 

[Kilauea]

Har en ny fundering, som jag nästan skäms lite för. Men - är det någon mer som oroar sig för att bli just FÖRÄLDER?

Kommer in från vår -16 -tråden.
Och ja, jag funderar mycket på hur vårt liv kommer att bli. Jag längtar galet efter bebis....men längtar jag efter ett äldre barn? Och tänk om jag inte orkar med pga sjukdom och annat. Tänk om ditten och tänk om datten.
Försöker intala mig själv att det är rätt normala tankar