Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3
Du är INTE ensam! Däremot så är det så tabubelagt att nämna att man är less ibland på att vara mamma...
Istället för att kunna släppa på ventilen och prata ut om det i stället,det vore ju bättre det,och det skulle säkert kännas mycket lättare allting direkt!
Oftast så har vi toppendagar här,men sen kommer den där mardrömsstunden och smyger sig på då och då och man bara känner "fy fan,det här var inget för mig!"
Jag älskar Milton över allt på denna jord,men ibland har jag bara lust att lägga ner han i spjälsängen och lämna hemmet en timme eller två.
Jag skulle ju aldrig göra det,men tanken ploppar upp när han bara skriker och gnessar,när inget duger,varken mat,napp,lek,och om man ska ta upp han så "slåss" han bara och försöker ta sig ur famnen,och skriker så han blir illröd och hostar...
Som en stallkamrat sa till mig: "Mitt barn skrek hysteriskt i 9 månaders tid,jag vågade inte ens ta med henom ut på balkongen för jag var rädd för att jag bara skulle släppa ner henom"
(Visade sig att h*n var allergisk mot något,och h*n åt ersättning,så antar att det var något liknande som Trazels barn har? Bara att här togs mamman inte på allvar,utan vart nästan dumförklarad att "det var normalt att barn skrek"... När hon läste nån artikel om just det så gick det upp ett ljus,och undvek ämnet,och 1 dygn senare så var ungen tyst!)
Men åter igen,hon skulle ju såklart aldrig göra det! Ingen normal funtad mamma skulle ju någonsit göra illa sitt barn med flit,men däremot så tror jag att alla normalt funtade mammor tänker tanken några gånger!
Det är ju så mycket som händer,helt plötsligt har du en bebis,sen alla hormoner i kroppen,sen sömnbristen,stressen,frustationen,oron,känslan att inte räcka till m.m,inte undra på att hjärnan skenar iväg i tankarna ibland.
Jag beundrar verkligen dig som har stått ut med kolikbarn,kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara,så att du tänker dumma tankar ibland är verkligen inte konstigt!
Jag,som i mitt tycke har en väldigt snäll bebis,känner mig däremot jättehemsk när tankarna kommer dom dagarna han får sånna där megautbrott,för han är som sagt väldigt snäll och lugn annars,så jag förtjänar verkligen inte att klaga!
Tänkte på det här om dagen,att på träffarna med föräldrargruppen innan så sas det alltid att : "Kom ihåg att ALDRIG skaka era barn,det kan leda till stora skador!" Jag minns att jag alltid tänkte att det var ju helt sjukt att ens behöva ta upp det,för hur kunde man bli så frustrerande så man skakar sitt barn! Fortfarande så tycker jag såklart att det är helt sjukt hur man kan göra det,men nu har man ju verkligen fått smaka på frustation av högsta nivå,och ibland så känner man liksom att man håller på att bli galen alltså! (Tro nu inte att jag skakar Milton,för det gör jag verkligen inte,och kommer aldrig göra!
)
Jag skulle inte reagera om någon mamma sa till mig att "Fy fan vad less jag är på det här,jag orkar inget mer,jag blir galen snart!" för jag kan själv känna så i bland,det är bara det att man aldrig nämner det! Däremot om nån skulle säga det till sitt (större) barn skulla jag däremot blir förbannad!
Man säger inte nedlåtande saker till barnen!