Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

[Ferrari]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Jag har ju utgått från att han fått i sig vad han behöver i och med att han vuxit som han ska och inte ätit en massa på nätterna och skyllt det sämre humöret på alla mediciner jag ätit. Frågan är väl mest hur länge han gått och varit hungrig...

...
men bara att se A så nöjd och glad gör att jag bannar mig själv för att jag drog på det så länge...

Förstår dig. Nu växte Freja, om än långsamt, så jag utgick från att allt var bra. Och att hon var mätt & glad. Men när jag började med ersättning och hon lätt kunde svepa 100 ml var tredje timma, började sova mer på nätterna och växa - ja, då fick jag också dåligt samvete för att hon fått vara hungrig... och har också bannat mig själv för att jag inte började med ersättning tidigare.

Men vi får se det som så, att nu är allt bra iallafall. Vi har mätta & nöjda barn. Det är svårt att veta vad gnäll/kinkighet betyder..

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Nöjda och glada barn gillar vi (mätta barn också för den delen)!


Vi har fått tillbaka den där lugna och glada bebisen vi hade i början.

 

[tessiem]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Vad skönt att beslutet börjar kännas bättre och att Alvin verkar så nöjd med den stora tillgången på mat! Toppen!

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Tack för ditt inlägg Fibusen!! Nu började jag nästan grina igen när jag läste det, för du skrev verkligen allt jag tänker o känner! Jag blir så himla lättad när jag märker att andra känner samma saker!

Ibland målas hemska bilder upp i mitt huvud om hur jag tappar tålamodet totalt med Ellie och gör något hemskt, men som du skriver har man ju en spärr i huvudet som gör att man aldrig aldrig någonsin skulle göra det ändå. För att vara helt säker på att det aldrig skulle spåra ur under Ellies värsta kolikperiod gjorde jag upp en strategi för mig själv om hur jag skulle göra när jag kände att jag började känna mig helt uppgiven. Då höll jag henne en bit i från mig och tog några djupa andetag. Sen försökte jag tänka klart: "Hon skriker bara, det är inget farligt och förr eller senare måste hon ju sluta och somna. Det som är farligt är om jag tappar tålamodet. Jag kan inte hjälpa henne så det bästa jag kan göra är att finnas här för henne och försöka trösta". Om det inte hjälpte var min plan B att lägga henne i sängen och gå därifrån, men det har jag faktiskt konstigt nog bara behövt göra en gång, alla andra gånger har det blivit bättre av att bara andas lite och försöka tänka klart. Däremot har jag gråtit med henne skrikande i famnen måååånga gånger

Sen kommer de där fantastiska dagarna, som igår, då lilltjejen bara var superglad hela dagen och ler mot en så man nästan börjar gråta för att hon är så fantastiskt fin istället

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Och vad skönt att höra att det är fler som inte tycker att det bara är sa himla lyckligt hela tiden (som jag kan tycka att det ibland känns som att jag borde tycka). Jag tyckte graviditeten var en pina (känslomässigt) och jag tycker inte det blivit lättare sen hon föddes tyvärr sa känns det som att min sambo inte förstar vad jag menar när jag säger att jag är trött och det känns som att det är jobbigt. Jag vill amma sa länge som möjligt och Saima är verkligen en glad liten tjej men jag tycker att känslan att ha fullt ansvar 24/7 är jobbig och ibland känns det som att jag vill ha tillbaka min kropp som min.

Min sambo är ocksa hemma sa det är ju inte alls som att jag är ensam och jag har inte allt ansvar och han hjälper till, tar henne, byter blöjor, underhaller ja i princip allt utom att amma..

Känner ni att ni kan yttra sant här med eran partner och att dom förstar er? Kanske jag som är överkänslig? Jag känner mig helt psykiskt labil, superglad en dag och jättenere nästa..

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver! Jag känner mig inte heller som mig själv utan det är väldigt upp och ner, jätteglad ena stunden och jättenere nästa. Massor av energi och vill göra massor en dag, sen knappt någon ork nästa dag. Det är verkligen inte jag! Jag försöker verkligen snacka med min sambo och förklara, för jag förstår ju att det inte är så himla lätt för honom när jag är så oberäknerlig och det blir ju lätt missförstånd och tråkigheter om man inte säger som det är. Plus att det ofta känns femton gånger bättre när man pratar lite med honom

Jag tycker att det är svårt att vara öppen med det för man "ska" ju som sagt vara glad när man har fått barn och jag vill ju inte att han ska tro att jag ångrar mig eller att jag inte är lycklig med honom. Så jag tror inte han fattar hur illa det är emellanåt. Han kanske inte heller riktigt kan fatta för han sover ju liksom gott om nätterna och lider inte av ständig sömnbrist och han har inte heller hormoner som bråkar med honom.

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Vad skönt att beslutet börjar kännas bättre och att Alvin verkar så nöjd med den stora tillgången på mat! Toppen!

Det bästa är ju nästan att jag kunde lämna över ansvaret till sambon kvart i sex i morse när jag hade 39 graders feber (igen!).

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Skönt att höra att det går bra med ersättning!! Hoppas du slipper mer elände nu! Håller tummarna för det

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Tack! Ja, nu får det vara nog på elände här tycker jag!

Jag har försökt få tag på BVC hela morgonen för att få recept på Alvins ersättning, men de svarade inte på telefontiden och har inte ringt upp på meddelandet som jag pratade in på svararen. Det skulle ju vara fint med ett recept idag så vi kan få hämta ut mer mat till honom... Den burken vi köpte själva är snart slut ju...

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Det bästa är ju nästan att jag kunde lämna över ansvaret till sambon kvart i sex i morse när jag hade 39 graders feber (igen!).

Neej!! stackare!!!

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Jag börjar bli van... Jag brukar tävla med mig själv om vad jag har för temp, jag brukar ha rätt till tiondelen. Lite för ofta har jag nog haft feber då...

Man har inte roligare än man gör sig. Jag sa till sambon för någon timme sen att jag nog hade 38,5 bara nu. Tempen visade det två minuter senare.

 

[Fibusen]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Jag tror inte min gubbe förstår det riktigt heller...

Han säger att han också vaknar av att Milton blir ledsen på nätterna,men för det första så dröjer det bra länge innan han vaknar,jag vaknar ju av minsta lilla ljudet från honom. Dom gångerna han vaknar är när Milton kommit till gränset att han skriker för full hals,då är jag oftast klar med att fått upp honom och blandat i ordning ersättningen (tar lite tid ibland att komma igång pga tröttheten),så då blir han ju tyst direkt när han får flaskan,så då börjar gubben snarka direkt igen,så inte fan är han vaken eller! Vaknar till lite som sagt nån enstaka gång bara,jag får ju gå upp och greja,så jag är ju klarvaken när Milton ätit och somnat om igen.

Här om natten sov jag 3,5 timmar! Och då var det en matning där emellan också. Kunde verkligen inte sova,så somnade vid två,Milton vaknar och gråter halv fyra,jag matar och somnar om efter ett tag,och sen vaknar han vid halv sex igen och han är galet pigg,så bara att gå upp...

Då hade gubben somnat framför tv:n vid nio kvällen innan,vaknat vid tolv (bara där lika mycket (LITE) sömn som jag fick under hela natten...),gått upp och lagt sig och Milton då,och somnat i princip direkt av vad man kunde höra på snarkningarna,sen upp till jobbet kl 06.30,så där fick han sex timmar till,sen klagade han dagen efter på att han var så trött då han hade somnat i soffan och sen vart det så sent innan han somnade i sängen,då blir jag lite less faktist.... Han har aldrig sagt att jag inte ska klaga,utan tvärt om,han säger själv i bland att han inte förstår hur jag orkar när han tagit han någon enstaka natt,så han förstår ju verkligen mig,och han har ju rätt att säga att han också är trött,men jag tror inte riktigt han förstår att när han säger att han är trött efter 9 timmars sömn med ett avbrott,hur otroligt hånfullt det känns när man själv sovit 3,5 timmar med ett avbrott. Att jag har sovit MAX 4 timmar i streck sen 22 december,oftast 2,5-3... Det känns liksom som att han har inte rätten att klaga på att vara trött.

Jag borde kanske lämna över mer ansvar på honom på nätterna,då han faktist är hemma Tor,Fre,Lör,Sön,men åter igen,dåligt samvete,och för vad vet jag inte! Sen har han ju tagit några nätter då han själv sagt att i natt tar jag,men han är ju så svårväckt så jag har ju legat vaken ett bra tag och är nästan på väg upp själv när det äntligen blir liv brevid mig,ibland har jag t.o.m fått väcka han själv och sagt åt han att gå upp,och då känns det ju helt onödigt,för då är jag redan vaken,och jag vill ju inte att Milton ska ligga ledsen längre än nödvändigt,så det är ju enklare för alla att jag lika gärna fixar det då liksom...

Sen känner jag mig så himla tråkig också,efter jobbet vill han ofta göra något, antingen åka till stan och kolla lite kläder,gå en vända med hundarna på 2 timmar,gå ut och äta,men jag ORKAR INTE! Vissa dagar när han kommer hem vill jag bara lämna över Milton till honom och själv krypa under täcket och sova sova sova. Men får genast dåligt samvete för det,dels för Milton,dels över att jag aldrig vill (orkar) göra något,och dels över att han faktist har jobbat hela dagen och att han ska få vila och ta igen sig lite han också. Och i bland känner jag mig hemsk,eftersom jag är ju "bara" hemma hela dagarna...

Jag försöker städa och tvätta lite varje dag,bara för att jag är ju hemma,men ärligt talat så har jag bara lust att skita i det vissa dagar och bara vara när Milton väl sover,men jag kan inte låta bli det heller,hatar när det ser ut som ett bomnedslag!

Min gubbe har aldrig ens nämt att jag ska göra det,eller att jag går ju bara hemma,men endå så känner jag själv att jag ska göra det,eftersom han jobbar.

Hur man än vrider och vänder på sig så känns det inte som om man räcker till för någon i bland.... Mig själv har jag tappat bort längst vägen för länge sig,jag är den absolut sista personen jag prioriterar.

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Du måste ju få sova människa! Är sambon hemma torsdag-söndag så kan han gott minst ta två av de nätterna ju! Finns ingen möjlighet att du kan sova i ett annat rum? Du tror inte att han vaknar bättre på natten om du inte finns där bredvid?

I värsta fall, åk till någon och sov en natt eller två! Se till att släppa ansvaret för Milton till sambon under den tiden.

Jag kan ärligt säga att det är sällan jag får något gjort när jag är själv. Den tiden A sover tar jag det lugnt på.

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Men stackare, med 3,5 timmars sömn totalt på en natt förstår jag att man är helt borta!! Jag får i princip aldrig sova längre än 3 timmar i sträck men jag ammar så jag slipper gå upp och blanda grejer. Dessutom somnar Ellie (peppar peppar!!) i princip alltid om när hon har ätit så då kan man sova vidare dessutom tar jag gärna en tupplur på dagen vid något tillfälle när hon sover.

Men min kille är precis som din, han vaknar aldrig av att Ellie gnyr/gråter/skriker. Det är helt otroligt hur djupt han sover alltså! Så jag blir också lite lätt ilsken om han klagar över att han är trött jag har liksom inte sovit en hel natt sen jag var gravid i åttonde månaden eller nåt sånt!

Jag vet att jag också borde lämna över Ellie mer till min sambo men hon skriker helt galet mycket när han har henne och då får jag superdåligt samvete. När jag tar tillbaka henne blir hon tyst och nöjd direkt. Ska man låta sitt barn skrika bara för att man själv vill göra nåt annat ett tag? Jag klarar fan inte av det så det blir att jag har henne rätt mycket när han är hemma också.

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Ska man låta sitt barn skrika bara för att man själv vill göra nåt annat ett tag? Jag klarar fan inte av det så det blir att jag har henne rätt mycket när han är hemma också.

Det korta svaret är väl ja. Hon kommer ju aldrig bli trygg och nöjd hos honom om hon inte är hos honom. Tessiem körde ju tough love, och jag tror det är viktigt att barnet är lika tryggt hos båda föräldrarna (säger jag och har en tvååring som står i fönstret och gråter efter pappa som gick runt husknuten)...

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Det korta svaret är väl ja. Hon kommer ju aldrig bli trygg och nöjd hos honom om hon inte är hos honom. Tessiem körde ju tough love, och jag tror det är viktigt att barnet är lika tryggt hos båda föräldrarna (säger jag och har en tvååring som står i fönstret och gråter efter pappa som gick runt husknuten)...

Det är det jag verkligen vill och det var så jag tänkte innan vi fick barn. Men det är liksom inte lika lätt när hon skriker och sen blir nöjd direkt när jag tar henne.
Men men... jag får nog helt enkelt börja ta små promenader om kvällarna (så jag slipper höra skriket... ) och låta sambon ta henne mer, så får vi öva på det lite i taget! Annars blir det ju ett helsike sen när jag ska börja jobba och han ska ta hand om henne hela dagarna... och jag VILL ju liksom kunna göra saker själv och känna mig trygg när han har henne.

 

[westernsuzie]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Måste tillägga att det verkligen går framåt på andra fronter! Ellie ligger i skrivande stund igen och SOVER SJÄLV I SÄNGEN!!! Hon har gjort det flera gånger de senaste två dagarna heelt fantastiskt, förut har hon bara sovit i vagnen (så länge vagnen är i rullning, ungen har för tusan ett sjätte sinne för att veta när vi är hemma igen ), på mig eller med mig sovande brevid.

 

[trazel]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Precis, små steg och att du faktiskt inte är hemma och kan ta över tror jag är grejen!

 

[Chambery]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Här hemma njuter vi/jag av att kunna både amma och ge ersättning på flaska. Jag tycker själv att det är såå mycket lättare och skönare att ge ersättning en att amma och är glad över att jag kunde helamma i hela 3 månader inann jag vart tvungen att börja ge ersättning, M går fint upp i vikt och är glad och pigg ich framförallt mätt bebis!

Har idag varit på interjuv 2 för mitt ev jobb, de gick mycket bra och så skönt att kunna lämna M hemma med svärmor under några timmar, hon gav henne flaskan utan problem, det underlättar verkligen för mig, känns såå skönt! Dessutom om de ev blir jobb inom de närmsta at hon tar flaskan så bra och att allt funkar.

Gick lång promenad med svärmor, vart 1h och 45 minuter... haha lär säkert att träningsverk imorgon, men har bestämt mig nu att gå ner lite till i vikt och bli av med de lösa skinnet på magen efter graviditeten. Men jag hatar att träna, så blir en stor utmaning.

Just nu ligger Melissa brevid mig i soffan oh sover efter lite kvällsmat, sambon har jobbat i snart 2 dygn, så har inte sett skymten av han, han ringde för en stund sedan och sa att han var på väg hem.. en stund, (en stund emande han att han skulle tillbaka vid 1 inatt och fortsätta). Jag är så glad över att Melissa har haft bra dagar och somnat snällt på kvällen.

 

[numma]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

kl
Barn har verkligen ett makalöst sjätte sinne.

Nu har jag läst era tankar och jag håller med om allt från att mammalivet inte är någon rosa fluff dröm till sambos som inte förstår.

Pappornas oförmåga att förstå tror jag till viss del beror på att kraven på att vara en bra mamma och en bra pappa skiljer sig. Jag är på något sätt MAMMA 24/7 medans sambon får en välbehövlig paus när han jobbar och om vi är båda hemma är det fortfarande jag som tar största delen. Det är ett fenomen även hemma hos andra av mina vänner så det är inte bara så hos oss. Kraven på vad som är "bra" är olika, pappan är duktig om han tar ett uppvak på natten medans för mamma ses det som självklart. Hon är inte duktig fast hon tagit de tre andra.

Ytterligare något som jag tycker är en skillnad och som sambon har svårt att förstå är att innan hade jag ett yrkesliv, fick massor av input från omvärlden nu när jag är föräldraledig krymper min värld betydligt. Att läsa tidningen eller följa med på nyheterna känns inte lika viktigt (dels för att jag börjar gråta över allt elände och det känns som jorden undergång närmar sig med stormsteg, och till den världen har jag skaffat barn ) vilket gör att mitt behov av att vuxenprata är så mycket större än vad det var innan.

Skönt att alla bebisar växer som de ska nu. Själva ska vi på vägning nästa onsdag och i morgon åker jag och barnen till Göteborg över Kristihimmelsfärd för att hälsa på min syster.

 

[Fibusen]

Sv: Vinterföräldrar 2012/2013 del 3

Ang kristihimmelsfärd så var det då precis ett år sen jag plussade!

Känns som i går,och kommer ihåg varenda sekund av det,t.o.m vad det var för väder!

Jag jobbade kväll den veckan,dvs började jag kl 16,och mannen SLUTADE kl 16,så Torsdagen var den enda dagen vi skulle träffas i princip på den veckan då han var ledig pga Kristihimmelsfärd,och jag var alltid ledig Torsdagar på min kvällsvecka,eftersom jag i stället jobbade helgen sen.

Jag hade sovit orolig hela natten,drömt att jag var gravid,att jag inte var det osv,skulle fått mensen veckan innan på Onsdagen,men pga att jag hade slutat med p-piller sen ca Oktober (pga migrän,vi körde med kondom som det tydligen slarvades med under "säkra perioder"...)så hade mensen börjat hoppa lite fel på några dagar,men när jag inte hade fått den på Måndagen så köpte jag ett grav.test då. Men valde dock att avvakta tills på Torsdagen pga att jag ville att mannen skulle finnas som stöd OM jag skulle vara gravid,men det kändes ju som om det skulle vara heeeelt omöjligt... Hade ju haft så ont i livmodern några dagar,så mensen var säkert på gång endå,bara en vecka sen.

Ligger kvar och drar mig i sängen lääänge,mannen frågar om jag inte ska gå upp och kissa på den där nu då,jag svarar nog inte så mycket mer än "mmmmm"... Skitnervös,puls i 120,öppnar jag förpackningen,hade köpt clearblue,inte det digitala dock. Kissar på det,pulsen slår så snabbt så jag kan höra mina egna hjärtslag,lägger ifrån mig stickan medans jag torkar mig och drar upp byxorna. Ser hur ena strecket blir rosa,så skulle det bli om man INTE var gravid,ser sen hur det börjar bildas ännu ett streck,och på 30 sekunder efter att jag kissat så har jag två knallrosa streck på stickan. Bara stirrar på den. Mannen ropar frågar hur det går,jag svarar att "jag är gravid som fan"! Han tror mig inte,utan jag tar stickan och traskar in till honom och visar,han tror mig fortfarande inte,utan måste ha beskrivningen hur det ska se ut på stickan när man är gravid,så jag räcker han asken. Sen utbrister han "Haha,jag kan göra barn!" Sen börjar han skratta hysteriskt,varpå jag sitter på sängkanten och upprepar "Herre gud... Herre gud... HERRE GUD!" Vet inte hur många gånger jag sa så,sen gick det över till att säga att jag vill inte ens ha barn,jag har ingen tid för barn,jag orkar inte ha barn,sen gick det till att vårat lilla knyte ligger i magen,DÅ började jag fråga mannen vad han tyckte!

Det var mulet ute,blåste en hel del,och regnade till och från. Satt halva dagen och stirrade ut genom fönstret. Panik,rädsla,men även en massa kärlek växte i kroppen. Mannen hade sagt att visst så var det kanske inte bästa tidpunkt för ett barn,men att det skulle ju vara väldigt roligt att få träffa den lilla krabaten i magen någon gång,men att han ville inte påverka mig till något beslut,utan det var helt upp till mig hur jag ville göra. Han visste nämligen att jag aldrig varit särskilld imponerad av barn,och att jag skulle ha egna har jag alltid sett som tveksamt,och han hade väll i princip antagit att vi skulle leva barnlösa.

Guud vad jag fundera,fram och tillbaka,hit och dit. Men tillslut så bestämde jag mig för att behålla,det var ju vårat lilla barn där inne!

Sista gången jag tvekade på beslutet var i vecka 17,minns också det som igår! Jag var i stallet,och ena hästen slog upp sitt huvud rakt i magen på mig,och jag stog vid väggen så magen fick ta emot allt tryck,och jag fick väldigt ont i magen då. Nervös som sjutton så åkte jag till BM och pratade av mig,hon sa att barnet ligger så skyddat så det ska inte vara någon fara,men att vi kunde lyssna på hjärtljuden för säkerhetsskull!

Vart skitnervös,lyssna på hjärtat,kan man göra det redan nu? När hon körde med dopplern över magen så fångades dom tillslut upp,tick,tick,tick,tick... När bm säger "Där har vi det lilla pyret!" så frågade jag om det var bebisen,hon ler och nickar,och då fullkommligt så sprutar det lyckotårar ur ögonen på mig! DÅ visste jag att jag älskade detta pyret mer än allt på denna jord,att jag kommer gå igenom eld och vatten för pyret,och att jag kommer göra allt för att bli den bästa mamman i hela världen,då försvann alla tankar på om det var rätt eller inte,för känslan som sköljde över mig avslöjade att det kunde inte blivit mer rätt än så här!