Vinterföräldrar -17/18, del 5

[FeatherCloud]

Denne lille klocka alltså, igår sov han nästan exakt 1h 25 minuter varje gång på dagen. Idag har han sovit 48, 44 och 46 minuter... Dock tror jag att jag lyckades vagga om honom till sömns igen, återstår att se när han vaknar nu!

 

[FeatherCloud]

Det känns som att bevisläget är hopplöst!

Ungefär som när jag mumlar "det är okej att slappna av och sova, du kommer inte missa något" till kotten. Han tror mig aldrig

 

[Sofie_B]

Jag tycker faktiskt att en av fördelarna för mig (lyckas inte kursivera, men verkligen för mig - inte en kritik mot hur du tänker/känner!) är att jag inte riktigt kan gå upp i varje barn på det sättet som jag hade en benägenhet att göra med första barnet . Att ha fler att fördela gracerna på ger, som i dikten , lite mer ”svalkande likgiltighet”.

Vidare på flera-barn-spåret så är du ju också inne på en annan svårighet - ju fler barn, ju svårare med barnvakt!

hehe, skulle säkert vara sunt om jag hade fler att fokusera på. När jag blev singel för några år sedan konstaterade jag efter lite dejtande att inget var så dåligt som vänsterhänta ensambarn med tight relation till sin mamma (OBS! Sagt med glimten i ögat!). John är psykologiskt att betrakta som ensambarn (definitionen har jag hört är när det är >7 år till närmsta syskon) och har börjat använda vänsterhanden till allt och ja.. får jag välja får han ju en väldigt tight relation till sin mamma, så stackars dom som ska dejta honom i framtiden.

(fast iofs, jag brukar ju säga att han ska bo hemma tills han är 40 så det kanske inte blir någon som ens vill testa att dejta honom... )

 

[pollex]

Angående syskonplanering så har jag för mig att det är allt vanligare med tätt mellan syskonen, kan ha fel. Det känns lite som att småbarnsåren är något som ska ”klaras av” ganska snabbt så man skaffar dem tätt. Det har väl lite att göra med att förstföderskor är lite äldre nu än förr. Tänker att det finns fördelar och nackdelar med alla åldersskillnader. Nära i ålder kan göra att de har mer lekutbyte med varandra men säkert också leda till fler konflikter. Jag har större åldersskillnad till mitt syskon vilket lett till att vi oftast inte lekt tillsammans vilket jag tyckt varit tråkigt, men jag har haft annat utbyte av att ha ett äldre syskon och som vuxna spelar åldersskillnaden ingen roll utan vi har en jättebra relation.

Jag tycker ca 3 år känns lagom i åldersskillnad för oss just nu, men eftersom vi vet att det kan dröja att få till ett barn till, om det alls kommer gå, så vill vi nog börja försöka lite tidigare. Jag är dryga 30 år så vi har några år på oss, men vi är ju inte helt negativa inför tanken att ha tre barn heller.

Tillägg: Vi försöker även vänja oss vid tanken på att ”bara” ha ett barn, även om vi vill ha fler. Vi har ju fått vårt mirakel . Men det kanske vore bra för Gs del att dela uppmärksamheten med ett syskon, han riskerar att bli väldigt bortskämd annars

Jag tror också att täta barn blivit allt vanligare! När jag en gång fick påståendet att jag hade tätt mellan de äldsta barnen hoppade jag till - ”vadå, jag lider av svårartad täta-barn-skräck och valde därför att ha hela tre år emellan” var min spontana reaktion. Den som uttalade kommentaren var en generation äldre än mig och hade uppenbarligen andra referensramar, och såhär i efterhand får jag ge henne rätt!

 

[Evenstar]

Jag är ju en av dom som har ganska tätt mellan mina, strax under två år.
För oss var det flera anledningar. Dels har jag lite svårt att bli gravid, så ville börja försöka tidigt. Min syster fick aldrig mer än ett barn, trots flera ivf och många års försök, och även om det inte skulle behöva drabba mig hade jag det ändå i bakhuvudet. Är ändå över 30 och klockan tickade.
En annan aspekt är att jag tycker småbarnsåren är sjukt jobbiga (och faktiskt rätt trista). Jag ville faktiskt gärna få dem avklarade i ett svep. Första barnet var nog ganska likt @FeatherCloud s, jag känner igen mig i mycket av vad hon skriver. Och jag fick ju ta lite för givet att nästa skulle vara lika krävande, det var ju det jag kände till. Så jag ville inte vänta i 3+ år, tills han blev mer självständig, och sen börja om från början igen... Få kanske 5-6 jobbiga år istället för kanske 2-3.
Vi vill ju gärna resa osv, jag vill skaffa häst igen, saker som får vänta lite nu under småbarnsåren. Visst kan man resa med småbarn, men det blir inte direkt lika njutningsfullt
Det som till slut ändå var avgörande var att min biologiska klocka skrek på mig. Och personligen tror jag den skyndade på mig lite av en anledning. Läkaren som snittade mig i november var förvånad att jag blivit gravid naturligt. Hon hade uppmärksammat att jag har väldigt små äggstockar. Alltså liten äggreserv och troligtvis tidig menopaus. Hade jag väntat i flera år hade det nog inte kunnat bli något mer barn.

Det är såklart väldigt körigt med två små vildingar hemma, som båda kräver sin typ av uppmärksamhet. Men jag försöker se bortom det här första skitjobbiga året och se allt roligt vi kommer ha sen.

 

[YaHilweh]

Jag tycker faktiskt att en av fördelarna för mig (lyckas inte kursivera, men verkligen för mig - inte en kritik mot hur du tänker/känner!) är att jag inte riktigt kan gå upp i varje barn på det sättet som jag hade en benägenhet att göra med första barnet . Att ha fler att fördela gracerna på ger, som i dikten , lite mer ”svalkande likgiltighet”.

Vidare på flera-barn-spåret så är du ju också inne på en annan svårighet - ju fler barn, ju svårare med barnvakt!

Svärmor säger hela tiden att ”ska jag passa ett kan jag lika gärna passa båda” så hos oss spelar det ingen roll alls

 

[Cattaflajna]

Idag har lillan sovit bra och somnade för natten strax efter 20!

Vi beslöt oss för att byta till sittdelen idag också, hon är inte nöjd i liggdelen längre. Håller högst 5 min sen bråkar hon hela tiden när hon är vaken, lite bättre när man fäller ner suffletten (hon vill ju se!) så då kändes det som vi lika gärna kunde byta nu.

Första åkturen blev sådär dock... lite bråk men mest för hon var trött egentligen, hon somnade gott till slut

...och här tappas det också hår i mängder!

..å ni som pratar om syskon, inget vi pratar om här. Men tänkte ändå slänga in, jag har 4 år till min storebror och vi har alltid varit tajta bråkade en del när vi var små såklart, men ändå alltid ställt upp för varann. Sen fick vi visserligen ganska fri uppväxt och fick klara oss en del själva. Men sen har jag även två halvsystrar (mellan oss är 21 och 18 år) och den kontakten är inte alls lika bra. Vi växte ju aldrig upp tillsammans, men med yngre syrran är kontakten bäst, hon passade oss yngre syskon en hel del när vi var små. Den äldre har tyvärr alltid varit mer upptagen med sitt

 

[pollex]

Igår hade jag min hittills jobbigaste upplevelse som mamma. Jag skulle åka från Norrtälje till min bror i Trångsund för att titta på fotbollen. Resan tar i vanliga fall 1 h och 20 min. John hade ammat 6 minuter strax efter kl 13. Jag försökte amma honom när vi åkte vid 14.40, men han totalvägrade. När vi rullat ut från stan somnade han. När jag sedan kommer in till Stockholm och ner i tunnlarna ut mot essingeleden är det såå mycket köer och trafiken sniglar sig fram. John vaknar vid 15.30 och är panikhungrig och börjar skrika som han aldrig gjort förut. Tårarna sprutar och han bara tittar på mig och fäktar med armarna och kan inte förstå hur jag inte kan plocka upp honom. Det är långt till nästa avfart och det går så långsamt. Han får mer och mer panik och det bara skär i mig. Jag visste inte alls vad jag skulle göra, mådde så jäkla dåligt och fick bara panik. Till slut kommer det en påfart med vägren längst ut till höger, jag trycker mig ut dit, slår på varningsblinkersen och rycker upp bebis och ammar. Optimalt? Långt ifrån. Kändes dock hyfsat säkert iom att ingen bil skulle köra där så det skulle mycket till för att någon skulle köra på oss.

Men det där lämnade sån jobbig känsla. John tycker ju inte om att åka bil sedan tidigare och det blev knappast bättre av det här. Efter den här händelsen var han också så otroligt mammig och hängig, känns som att jag verkligen svek hans förtroende när jag inte lyssnade på hans vilja (han förstår ju inte att det är annorlunda när han sitter i bilen än annars). Nä, usch. Vill aldrig åka längre sträckor med honom igen.

Åh, jag får helt ont i hjärtat bara av att läsa om det ! Stackars er båda! Jag känner igen situationen så himla väl, inklusive att det känns som att svika den stackars bebisen när man inte kan annat än att sitta bredvid.

Det ger förstås inga men för livet (annat än möjligen för dig och mig då, bebisarna glömmer det ju...) men jag undviker faktiskt att åka bil alls av just det skälet. Senast vi åkte till ett ställe utan vettig kollektivtrafik åkte vi bil på vägen dit, men efter den prövningen fick sambon släppa av mig och lilla A vid närmaste tågstation på hemvägen... men då bor vi ju tack och lov med bra kollektivtrafik så det innebär mest att resorna tar lite mer tid, men väldigt begränsade inskränkningar i övrigt.

 

[FeatherCloud]

@Cattaflajna
Vi använder ju också sittdelen sen några veckor, dock nästan alltid i fullt liggläge. Idag var vi inne och handlade lite och då fick han halvsitta. Det har vi inte provat sen vi bytte, då kastade han ihop så mycket att jag inte tyckte det kändes bra, men idag satt han bättre!

Vi tränar en hel del på att sitta här, ibland med mig som stöd och ibland med amningskudden, så kommer den till någon nytta iallafall Går iallafall bättre och bättre, även om han oftast får syn på något kul och välter och lite fällknivsvarning är det än, men ofta lyckas han räta på sig igen.

 

[pollex]

Ungefär som när jag mumlar "det är okej att slappna av och sova, du kommer inte missa något" till kotten. Han tror mig aldrig

Det är för svårt att lura barn nu för tiden!

 

[pollex]

hehe, skulle säkert vara sunt om jag hade fler att fokusera på. När jag blev singel för några år sedan konstaterade jag efter lite dejtande att inget var så dåligt som vänsterhänta ensambarn med tight relation till sin mamma (OBS! Sagt med glimten i ögat!). John är psykologiskt att betrakta som ensambarn (definitionen har jag hört är när det är >7 år till närmsta syskon) och har börjat använda vänsterhanden till allt och ja.. får jag välja får han ju en väldigt tight relation till sin mamma, så stackars dom som ska dejta honom i framtiden.

(fast iofs, jag brukar ju säga att han ska bo hemma tills han är 40 så det kanske inte blir någon som ens vill testa att dejta honom... )

 

[Heulwen]

Igår hade jag min hittills jobbigaste upplevelse som mamma. Jag skulle åka från Norrtälje till min bror i Trångsund för att titta på fotbollen. Resan tar i vanliga fall 1 h och 20 min. John hade ammat 6 minuter strax efter kl 13. Jag försökte amma honom när vi åkte vid 14.40, men han totalvägrade. När vi rullat ut från stan somnade han. När jag sedan kommer in till Stockholm och ner i tunnlarna ut mot essingeleden är det såå mycket köer och trafiken sniglar sig fram. John vaknar vid 15.30 och är panikhungrig och börjar skrika som han aldrig gjort förut. Tårarna sprutar och han bara tittar på mig och fäktar med armarna och kan inte förstå hur jag inte kan plocka upp honom. Det är långt till nästa avfart och det går så långsamt. Han får mer och mer panik och det bara skär i mig. Jag visste inte alls vad jag skulle göra, mådde så jäkla dåligt och fick bara panik. Till slut kommer det en påfart med vägren längst ut till höger, jag trycker mig ut dit, slår på varningsblinkersen och rycker upp bebis och ammar. Optimalt? Långt ifrån. Kändes dock hyfsat säkert iom att ingen bil skulle köra där så det skulle mycket till för att någon skulle köra på oss.

Men det där lämnade sån jobbig känsla. John tycker ju inte om att åka bil sedan tidigare och det blev knappast bättre av det här. Efter den här händelsen var han också så otroligt mammig och hängig, känns som att jag verkligen svek hans förtroende när jag inte lyssnade på hans vilja (han förstår ju inte att det är annorlunda när han sitter i bilen än annars). Nä, usch. Vill aldrig åka längre sträckor med honom igen.

Fy, det skär i mitt hjärta bara av att läsa det. Vad jobbigt för er.

. När vi var små hade vi väl inte jättestort utbyte av varandra, men å andra sidan var det heller aldrig bråk oss emellan. Från det att vi flyttade hemifrån har vi varit jättetighta och han är idag en av mina närmsta vänner. Vi bodde till och med tillsammans en period under studietiden.

Tror det kan vara nyttigt att ha konflikter med sina syskon, så man lär sig hantera sådant. Som min man säger, med syskon kommer man alltid ha en vän och alltid en fiende och båda är lika nyttigt tror jag.

 

[Heulwen]

Välkommen till gänget, Ronja och kotten! Lilla A har en trött dag idag men har i alla fall sovit, tjoho! (...säger mamman som påstår att det är den enkla lösningen på trötthet, men vilken bebis har någonsin lyssnat på sådant struntprat?)

Igår somnade inte lilla F förrän runt halv tolv, det var benvift och rulla runt och joller. Idag har hon dock sovit riktigt mycket och somnade runt kl 20 utan större åthävor.

 

[pollex]

Svärmor säger hela tiden att ”ska jag passa ett kan jag lika gärna passa båda” så hos oss spelar det ingen roll alls

Lyx! Vi har lite begränsade barnvaktsmöjligheter överlag och de vi har upplever jag får lite väl fullt upp med två barn, så vi vågar inte slita på dem .

 

[Heulwen]

Idag har lillan sovit bra och somnade för natten strax efter 20!

Vi beslöt oss för att byta till sittdelen idag också, hon är inte nöjd i liggdelen längre. Håller högst 5 min sen bråkar hon hela tiden när hon är vaken, lite bättre när man fäller ner suffletten (hon vill ju se!) så då kändes det som vi lika gärna kunde byta nu.

Första åkturen blev sådär dock... lite bråk men mest för hon var trött egentligen, hon somnade gott till slut

...och här tappas det också hår i mängder!

..å ni som pratar om syskon, inget vi pratar om här. Men tänkte ändå slänga in, jag har 4 år till min storebror och vi har alltid varit tajta bråkade en del när vi var små såklart, men ändå alltid ställt upp för varann. Sen fick vi visserligen ganska fri uppväxt och fick klara oss en del själva. Men sen har jag även två halvsystrar (mellan oss är 21 och 18 år) och den kontakten är inte alls lika bra. Vi växte ju aldrig upp tillsammans, men med yngre syrran är kontakten bäst, hon passade oss yngre syskon en hel del när vi var små. Den äldre har tyvärr alltid varit mer upptagen med sitt

Vi måste börja använda sittdelen väldigt snart, lilla F har växt ur liggdelen och ligger som en groda med böjda ben. Visserligen kan hon somna så men ser inte alltför bekvämt ut.

 

[pollex]

Fy, det skär i mitt hjärta bara av att läsa det. Vad jobbigt för er.



Tror det kan vara nyttigt att ha konflikter med sina syskon, så man lär sig hantera sådant. Som min man säger, med syskon kommer man alltid ha en vän och alltid en fiende och båda är lika nyttigt tror jag.

... och som förälder kompetensutvecklar man sig inför en framtida lukrativ diplomatkarriär

 

[FeatherCloud]

@Sofie_B Usch vilken pärs! Du får trösta dig med att bebis garanterat inte tog någon skada, även om det känns hemskt där och då.

Mitt "värsta" är när sambon gör något "hemskt" (typ byta blöja eller ta på en Body över huvudet, ni förstår ju) så att kotten börjar gråta, och samtidigt tittar efter mig med tårar i ögonen och lutande underläpp. Då känns det verkligen som att jag sviker som inte direkt räddar honom!
Den där underläppen är både söt och alldeles hjärtskärande för övrigt...

 

[pollex]

@Sofie_B Usch vilken pärs! Du får trösta dig med att bebis garanterat inte tog någon skada, även om det känns hemskt där och då.

Mitt "värsta" är när sambon gör något "hemskt" (typ byta blöja eller ta på en Body över huvudet, ni förstår ju) så att kotten börjar gråta, och samtidigt tittar efter mig med tårar i ögonen och lutande underläpp. Då känns det verkligen som att jag sviker som inte direkt räddar honom!
Den där underläppen är både söt och alldeles hjärtskärande för övrigt...

... och rädda-mig-blicken! Jag försöker vara i ett annat rum när sambon ska utföra plågsamma bebisexperiment av just den anledningen

 

[FeatherCloud]

... och rädda-mig-blicken! Jag försöker vara i ett annat rum när sambon ska utföra plågsamma bebisexperiment av just den anledningen

Jag också, men ibland behöver vi hjälpas åt Och ibland får jag samma blick när det bara är kotten och jag, men då säger den "hur kan du göra såhär mot mig, din egen son?"

 

[Positron]

... och rädda-mig-blicken! Jag försöker vara i ett annat rum när sambon ska utföra plågsamma bebisexperiment av just den anledningen

Med första barnet stod jag knappt ut av att höra det. Denna gången söker jag distraktion för jag vet att ingen vinner nåt på att jag ingriper om det inte är hunger. Så fruktansvärt tufft är det när man bara vill öppna sin famn och stjäla bebis med en känsla av att jag kan bättre. Men det kan jag ju inte, hon skriker lika mycket när jag tar på det där klädesplagget