Vinterföräldrar -17/18, del 5

[soom]

Jag tappar fortfarande mängder av hår, är jag ensam om det?!
Som tur är har jag en del att ta av mest jobbigt att mina hårstrån är precis överallt...

Jag har precis börjat tappa hår. Trodde jag skulle komma undan det, men tydligen inte. Har också en del att ta av så för den sakens skull gördet inte så mycket, men det är så tråkigt att rensa golvbrunnen.

 

[Positron]

Jag har precis börjat tappa hår. Trodde jag skulle komma undan det, men tydligen inte. Har också en del att ta av så för den sakens skull gördet inte så mycket, men det är så tråkigt att rensa golvbrunnen.

Oj, dröjde det så länge för dig? Jag har tappat mycket i 5 månader typ.
Ja tråkigt att städa är det

 

[FeatherCloud]

Jag tappar fortfarande mängder av hår, är jag ensam om det?!
Som tur är har jag en del att ta av mest jobbigt att mina hårstrån är precis överallt...

Jag tappar också kopiösa mängder,.. fyller en hårborstar varje gång. Så less på det!

Hon är 4,5 månad. Hur gammal var kotten i början av maj? Hoppas innerligt att det är en period som snart går över.
Det är fullkomligt omöjligt att söva om henne på kvällarna. Det tar minst 1,5 tim, vilket är hennes normala vakenlängd. Ger upp de försöken nu, roligare kan man ha. Imorgon får hon vara vaken som hon vill så får vi se vad som händer. Förhoppningsvis slipper jag gå på promenad vid 23, som det väl kommer sluta med idag också. Tur att det är fint väder iaf.

Hmm, då var han bara 3,5 månad.. men sövandet har verkligen gått i perioder. Just nu är han inne i en period där det nästan alltid har exakt(!) 20 minuter

För övrigt är det svårt att söva på eftermiddagen här också, efter 16 nästan omöjligt, går bara i bärselen...

 

[soom]

Det är nåt med sömnen nu... vi har det knepigt på eftermiddagar och framförallt när hon somnat för natten. Kan vara så att hon själv inte anser att hon somnat för natten

Huvudet på spiken!

 

[YaHilweh]

Här har vi haft andra dagen av knepig sömn idag, trött bebis efter gårdagens minimala sömn och trött mamma efter oförutsägbart bebisbeteende. Jag känner med dig @Cattaflajna !

Vi har det oxå knepigt med sömnen. Eller mest så vaknad det runt 02 och år hungrig. Efter matintag är det skrik/gnäll i ca 1h funderar på magknip. Men varför skulle det endast ske vid matintag mitt i natten och aldrig annars?
Dock envisa hon att sova på mage med ansiktet rakt ned i kudden. I natt var både sambon och jag framme för att se så hon verkligen andades.

 

[FeatherCloud]

Kotten har nog joinat the Sleep conspiracy, superknasig natt här där han sov oroligt, vaknade flera gånger men knappt ville äta. Vaknade också 4:15, efter att ha sovit till runt/minst 5 varje morgon sen i fredags. Och som vanligt blir dagssömnen därefter, svårsövd, kortare och oroligare.

@YaHilweh lite läskigt med magsovare, tycker jag, men en bebis som vänder sig sover ju lite som den själv vill... Här är det diagonalt i bedside criben med minst en fot upp i vår säng som gäller, alternativt på sidan, så snart får han nog byta till spjälsängen där det är mer plats

 

[YaHilweh]

Kotten har nog joinat the Sleep conspiracy, superknasig natt här där han sov oroligt, vaknade flera gånger men knappt ville äta. Vaknade också 4:15, efter att ha sovit till runt/minst 5 varje morgon sen i fredags. Och som vanligt blir dagssömnen därefter, svårsövd, kortare och oroligare.

@YaHilweh lite läskigt med magsovare, tycker jag, men en bebis som vänder sig sover ju lite som den själv vill... Här är det diagonalt i bedside criben med minst en fot upp i vår säng som gäller, alternativt på sidan, så snart får han nog byta till spjälsängen där det är mer plats

Detta är en vanlig stil hos oss. I natt dock med ansiktet plant i kudden.. pratat med Bvc om det, då det känns sådär. Men när hon snurrar själv som hon gör så är det ingen fara. Skulle hon inte få luft så flyttar hon på sig (enligt Bvc).

Men den rumpan

 

[YaHilweh]

R har precis somnat. Strax ska H och jag upp och väcka pappa så vi kan åka och köpa lister till dörr och fönster i barnens rum.
Vi lyckades tapetsera det mesta igår kväll.

 

[Sofie_B]

Hur känner/tänker ni kring egentid? Ska man kanske nöja sig med ett barn om det är viktigt för en? Vi vill gärna ha syskon, ffa för hennes skull, men jag är ganska rädd för att förlora den fantastiska balans som jag känner att vi har nu.

Vi pratar också mycket om det där med ett eventuellt barn till. Min man vill helst inte, han har ju två sedan innan och tycker att tre räcker. För mig är det en stor sorg om det bara blir ett eget barn, det är något jag gråter över då och då. Mycket för att jag njuter så enormt mycket på att vara mamma. Samtidigt så tror jag inte att det skulle bli helt bra för oss med ett till barn, och i vart fall skulle det inte bli samma som nu. Vi har ju också haft turen att få en väldigt lättsam bebis, ändå får vi precis ihop livet känns det som. Vi har ju farmor som nästintill heltidsnanny. Men det är klart, vi har inte direkt anpassat våra liv efter bebislivet. Just nu jobbar vi båda heltid, vi gör lika mycket med dom stora barnen som tidigare, vi köper hus och säljer hus med allt vad det innebär och har samma sociala liv som tidigare. Det fungerar för oss just eftersom vi har så mycket back up och fått en sån lättsam bebis, men farmor är ändå 71. Vad är det som säger att hon orkar med en till bebis om några år och vad är det som säger att hon orkar med en två-treåring och en bebis? Det kan vi inte utgå ifrån, så vi får vara beredda på att ändra mycket i livet. Något jag inte vet om vi varken så enkelt kan eller vill.

Jag är så kluven. Jag känner sån enorm kärlek och glädje till John och njuter så mycket på att kunna vara så väldigt närvarande och fokuserad på honom (vilket jag inser att det kanske låter som att jag inte är iom att jag jobbar heltid och har jobbat hela hans korta liv, men eftersom han ofta är på plats här på jobbet med pappa eller farmor så är jag ju mycket med honom ändå). Jag ser jättemycket fram emot att kunna vara väldigt närvarande under hans uppväxt, drömmen vore ju om han skulle vilja ha en ponny eller kanske satsa på någon annan sport som jag kan vara väldigt delaktig i. Det skulle inte bli samma sak med en tvåa, jag skulle få mycket mindre tid till både John och bebisen.. Så jag inser att det klokaste för oss och vår familj kanske är att stanna vid en, men hjärtat blöder och skriker två.

 

[astilbe]

Angående syskonplanering så har jag för mig att det är allt vanligare med tätt mellan syskonen, kan ha fel. Det känns lite som att småbarnsåren är något som ska ”klaras av” ganska snabbt så man skaffar dem tätt. Det har väl lite att göra med att förstföderskor är lite äldre nu än förr. Tänker att det finns fördelar och nackdelar med alla åldersskillnader. Nära i ålder kan göra att de har mer lekutbyte med varandra men säkert också leda till fler konflikter. Jag har större åldersskillnad till mitt syskon vilket lett till att vi oftast inte lekt tillsammans vilket jag tyckt varit tråkigt, men jag har haft annat utbyte av att ha ett äldre syskon och som vuxna spelar åldersskillnaden ingen roll utan vi har en jättebra relation.

Jag tycker ca 3 år känns lagom i åldersskillnad för oss just nu, men eftersom vi vet att det kan dröja att få till ett barn till, om det alls kommer gå, så vill vi nog börja försöka lite tidigare. Jag är dryga 30 år så vi har några år på oss, men vi är ju inte helt negativa inför tanken att ha tre barn heller.

Tillägg: Vi försöker även vänja oss vid tanken på att ”bara” ha ett barn, även om vi vill ha fler. Vi har ju fått vårt mirakel . Men det kanske vore bra för Gs del att dela uppmärksamheten med ett syskon, han riskerar att bli väldigt bortskämd annars

 

[Sofie_B]

Min sambo har inte uttryckt någon önskan om tätt (det är 1,5 år mellan honom och hans bror också, drygt två år mellan mig och min bror) utan lämnar det också till mig vilket är skönt. Jag har sagt att om han kunde vara gravid samt föda barnet så hade vi absolut kunnat ha dem tätare än vad jag vill , men det är ju inget alternativ.

3,5 år låter jättelagom enligt mig också! Hade ni ett utbyte av varandra även som små? Jag får ju erkänna att jag och min lillebror hade det, även om vi också låg i luven på varandra en hel del



Tack för din input! Angående punkt ett så är det lite det jag inser - en kopia av vår dotter hade jag nog kunnat tänka mig men det vet man ju inte om man får! (Det är till och med sannolikt att det inte blir det.) Jag håller också med om att man inte ska skaffa syskon för sitt första barns skull, det barnet ska såklart ha ett egenvärde i sig själv. Jag vill nog gärna ha fler barn - om vi kan få fler, det är inget jag ser som självklart heller, men det känner på något konstigt vis en sorts press på att man borde vilja ha dom tätt.

Jag lyssnar mycket på podcasts om barn och barnuppfostran, och enligt Louise Hallin är det optimala för barnet att få ett syskon när hen är 3-5 år. Jag har 5 år till min äldre bror. När vi var små hade vi väl inte jättestort utbyte av varandra, men å andra sidan var det heller aldrig bråk oss emellan. Från det att vi flyttade hemifrån har vi varit jättetighta och han är idag en av mina närmsta vänner. Vi bodde till och med tillsammans en period under studietiden.

 

[Sofie_B]

Jag tappar fortfarande mängder av hår, är jag ensam om det?!
Som tur är har jag en del att ta av mest jobbigt att mina hårstrån är precis överallt...

Nej, du är inte ensam.. Hemma har vi ljusa golv och jag är väldigt mörkhårig, skäms nästan över att se "mattan" av mörka hårstrån som jag lämnar efter mig..

 

[astilbe]

Här är det också hår överallt sedan några veckor tillbaka Får se var det slutar

 

[Sofie_B]

Angående syskonplanering så har jag för mig att det är allt vanligare med tätt mellan syskonen, kan ha fel. Det känns lite som att småbarnsåren är något som ska ”klaras av” ganska snabbt så man skaffar dem tätt. Det har väl lite att göra med att förstföderskor är lite äldre nu än förr. Tänker att det finns fördelar och nackdelar med alla åldersskillnader. Nära i ålder kan göra att de har mer lekutbyte med varandra men säkert också leda till fler konflikter. Jag har större åldersskillnad till mitt syskon vilket lett till att vi oftast inte lekt tillsammans vilket jag tyckt varit tråkigt, men jag har haft annat utbyte av att ha ett äldre syskon och som vuxna spelar åldersskillnaden ingen roll utan vi har en jättebra relation.

Jag tycker ca 3 år känns lagom i åldersskillnad för oss just nu, men eftersom vi vet att det kan dröja att få till ett barn till, om det alls kommer gå, så vill vi nog börja försöka lite tidigare. Jag är dryga 30 år så vi har några år på oss, men vi är ju inte helt negativa inför tanken att ha tre barn heller.

Tillägg: Vi försöker även vänja oss vid tanken på att ”bara” ha ett barn, även om vi vill ha fler. Vi har ju fått vårt mirakel . Men det kanske vore bra för Gs del att dela uppmärksamheten med ett syskon, han riskerar att bli väldigt bortskämd annars

Jag upplever också att det är allt vanligare med tätt mellan syskonen och dom jag har diskuterat det med motiverar det med att dom vill "städa av" småbarnsåren. Känns helt ärligt sådär som anledning tycker jag, men vem är jag att döma?

John har ju 9 och 11 år upp till sina (halv)bröder. Det är så kul att se vilket stort utbyte han har av dom redan som liten bebis. Dom är verkligen stora idolerna och när ingenting annat fungerar för att han ska bli glad kan man sätta honom med dom och då bryter man det han är inne i. Väldigt smidigt.

Mannens barn har ju i sin tur 2 år emellan sig. Dom bråkar en del och lillebror får inte vara med så ofta, vilket gör honom ledsen. Även min pappas sambos barn, således mina "plastsyskon" har tätt emellan, där skiljer bara 1 år. Dom har inte haft så mycket utbyte heller förrän i vuxen ålder då lillasyster inte har fått vara med och storebror har förbjudit alla kompisar från att dejta lillasyster och hennes kompisar, vilket blir komplicerat i en mindre stad som Gävle.

Jag tror att det finns för- och nackdelar både med tätt och inte så tätt, så gör vad som känns bäst för er vuxna. Barnen är enormt anpassningsbara och kommer att få glädje av varandra vilket som (och dom kommer ju inte heller veta något annat ). Att tänka att tätt är en garanti för att dom ska bli tighta tror jag dock är farligt, syskonrelationen är som vilken relation som helst - det ska stämma för att bli bra.

 

[Sofie_B]

Igår hade jag min hittills jobbigaste upplevelse som mamma. Jag skulle åka från Norrtälje till min bror i Trångsund för att titta på fotbollen. Resan tar i vanliga fall 1 h och 20 min. John hade ammat 6 minuter strax efter kl 13. Jag försökte amma honom när vi åkte vid 14.40, men han totalvägrade. När vi rullat ut från stan somnade han. När jag sedan kommer in till Stockholm och ner i tunnlarna ut mot essingeleden är det såå mycket köer och trafiken sniglar sig fram. John vaknar vid 15.30 och är panikhungrig och börjar skrika som han aldrig gjort förut. Tårarna sprutar och han bara tittar på mig och fäktar med armarna och kan inte förstå hur jag inte kan plocka upp honom. Det är långt till nästa avfart och det går så långsamt. Han får mer och mer panik och det bara skär i mig. Jag visste inte alls vad jag skulle göra, mådde så jäkla dåligt och fick bara panik. Till slut kommer det en påfart med vägren längst ut till höger, jag trycker mig ut dit, slår på varningsblinkersen och rycker upp bebis och ammar. Optimalt? Långt ifrån. Kändes dock hyfsat säkert iom att ingen bil skulle köra där så det skulle mycket till för att någon skulle köra på oss.

Men det där lämnade sån jobbig känsla. John tycker ju inte om att åka bil sedan tidigare och det blev knappast bättre av det här. Efter den här händelsen var han också så otroligt mammig och hängig, känns som att jag verkligen svek hans förtroende när jag inte lyssnade på hans vilja (han förstår ju inte att det är annorlunda när han sitter i bilen än annars). Nä, usch. Vill aldrig åka längre sträckor med honom igen.

 

[soom]

Angående syskon.
Jag är ensambarn, och som barn trivdes jag bra med det, men som vuxen hade jag gärna velat ha syskon. Jag tror också att det hade varit nyttigt för mig att växa upp med syskon. I min omgivning ser jag många fina syskonrelationer. Såklart finns ingen garanti att just mina barn får en bra syskonrelation, men om jag bara har ett barn så får hon garanterat ingen syskonrelation alls.
När jag tidigare har resonerat såhär så har jag varit rädd att jag känslomässigt skulle vara nöjd med ett barn (jag trivs mycket bättre med en hund än med två), men förvånande nog så känner jag redan att jag vill ha ett barn till, helt oaktat resonemanget ovan.

Angående ensamtid, så tänker jag att fler barn har en negativ inverkan på det när de är små, men en positiv när de är större och kan leka med varandra. Men det är bara min teori, de som har testat i praktiken får rätta mig om jag har fel

 

[pollex]

Vi har det oxå knepigt med sömnen. Eller mest så vaknad det runt 02 och år hungrig. Efter matintag är det skrik/gnäll i ca 1h funderar på magknip. Men varför skulle det endast ske vid matintag mitt i natten och aldrig annars?
Dock envisa hon att sova på mage med ansiktet rakt ned i kudden. I natt var både sambon och jag framme för att se så hon verkligen andades.

Kotten har nog joinat the Sleep conspiracy, superknasig natt här där han sov oroligt, vaknade flera gånger men knappt ville äta. Vaknade också 4:15, efter att ha sovit till runt/minst 5 varje morgon sen i fredags. Och som vanligt blir dagssömnen därefter, svårsövd, kortare och oroligare.

@YaHilweh lite läskigt med magsovare, tycker jag, men en bebis som vänder sig sover ju lite som den själv vill... Här är det diagonalt i bedside criben med minst en fot upp i vår säng som gäller, alternativt på sidan, så snart får han nog byta till spjälsängen där det är mer plats

Välkommen till gänget, Ronja och kotten! Lilla A har en trött dag idag men har i alla fall sovit, tjoho! (...säger mamman som påstår att det är den enkla lösningen på trötthet, men vilken bebis har någonsin lyssnat på sådant struntprat?)

 

[FeatherCloud]

Välkommen till gänget, Ronja och kotten! Lilla A har en trött dag idag men har i alla fall sovit, tjoho! (...säger mamman som påstår att det är den enkla lösningen på trötthet, men vilken bebis har någonsin lyssnat på sådant struntprat?)

Nädu, den luriga slutsatsen får du allt bevisa på något sätt först innan några bebisar kommer tro dig

 

[pollex]

Vi pratar också mycket om det där med ett eventuellt barn till. Min man vill helst inte, han har ju två sedan innan och tycker att tre räcker. För mig är det en stor sorg om det bara blir ett eget barn, det är något jag gråter över då och då. Mycket för att jag njuter så enormt mycket på att vara mamma. Samtidigt så tror jag inte att det skulle bli helt bra för oss med ett till barn, och i vart fall skulle det inte bli samma som nu. Vi har ju också haft turen att få en väldigt lättsam bebis, ändå får vi precis ihop livet känns det som. Vi har ju farmor som nästintill heltidsnanny. Men det är klart, vi har inte direkt anpassat våra liv efter bebislivet. Just nu jobbar vi båda heltid, vi gör lika mycket med dom stora barnen som tidigare, vi köper hus och säljer hus med allt vad det innebär och har samma sociala liv som tidigare. Det fungerar för oss just eftersom vi har så mycket back up och fått en sån lättsam bebis, men farmor är ändå 71. Vad är det som säger att hon orkar med en till bebis om några år och vad är det som säger att hon orkar med en två-treåring och en bebis? Det kan vi inte utgå ifrån, så vi får vara beredda på att ändra mycket i livet. Något jag inte vet om vi varken så enkelt kan eller vill.

Jag är så kluven. Jag känner sån enorm kärlek och glädje till John och njuter så mycket på att kunna vara så väldigt närvarande och fokuserad på honom (vilket jag inser att det kanske låter som att jag inte är iom att jag jobbar heltid och har jobbat hela hans korta liv, men eftersom han ofta är på plats här på jobbet med pappa eller farmor så är jag ju mycket med honom ändå). Jag ser jättemycket fram emot att kunna vara väldigt närvarande under hans uppväxt, drömmen vore ju om han skulle vilja ha en ponny eller kanske satsa på någon annan sport som jag kan vara väldigt delaktig i. Det skulle inte bli samma sak med en tvåa, jag skulle få mycket mindre tid till både John och bebisen.. Så jag inser att det klokaste för oss och vår familj kanske är att stanna vid en, men hjärtat blöder och skriker två.

Jag tycker faktiskt att en av fördelarna för mig (lyckas inte kursivera, men verkligen för mig - inte en kritik mot hur du tänker/känner!) är att jag inte riktigt kan gå upp i varje barn på det sättet som jag hade en benägenhet att göra med första barnet . Att ha fler att fördela gracerna på ger, som i dikten , lite mer ”svalkande likgiltighet”.

Vidare på flera-barn-spåret så är du ju också inne på en annan svårighet - ju fler barn, ju svårare med barnvakt!

 

[pollex]

Nädu, den luriga slutsatsen får du allt bevisa på något sätt först innan några bebisar kommer tro dig

Det känns som att bevisläget är hopplöst!