Vad jobbigt att det är så fram och tillbaka! Kan inget om för tidigt födda barn men tänker att det kanske kan vara helt normalt? Inte för att jag vet om det hjälper att tänka så iofs...
Men förstår verkligen känslan av att det är ett jobb och inte ert barn, med anknytning och hela grejen, det skulle nog nästan alla kunna skriva under på att känna i er situation. Önskar att det fanns något mer konkret att göra för att avlasta eller hjälpa.
Minns vad du skrev precis i början när du kom in i tråden, att du inte ville vara "bara" din graviditet, eller något i den stilen, och då känns det så himla "orättvist" (i brist på bättre ordval) att det sen blev såhär för er.
Hoppas det lättar framöver, en dag i taget som tar er närmare hemgång etc, och försök hitta tid till
dig också i allt det här!
Tyvärr är det vanligt att det svänger fram och tillbaka. Men det tär enormt ändå. Just när vi fått upp hoppet om att snart kanske få åka hem några timmar på permission, till att inte ens få ha henne i eget rum på sjukhuset längre.
Min psykolog sa också det, att det slår hårdare på mig som dels haft mycket problem tidigare med bl.a. svåra foglossningsbesvär och dels känt ett så stort motstånd till att vara "hon som är gravid". Känner ju samma sak även nu, att jag vill inte vara bara "mamma till ***", jag vill vara cili. På sjukhuset har jag inget eget namn, och det är fruktansvärt. Personalen talar om och till oss som mamma och pappa, i alla situationer (direkt till barnet kan jag förstå, men det är som sagt alltid). Det är som att jag som egen person inte finns.
Stackars er, jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag lider så med er och hoppas att det ska vända snabbt.
Så jobbigt för er, med både maten och den känslomässiga biten kring anknytning, skötsel etc. Jag minns att jag, sambon och våra neokompisar pratade om det i termer av att åka in om dagarna och ”låna sjukhusets barn”, det är inte en lätt känsla. För mig började den lätta lite när vi kunde börja använda lite egna saker, typ kläder och så, men hemma är man ju inte förrän man är hemma liksom...
Med maten, har de någon aning om vad det är som felar?
Skickar
heart
och - mitt i uppförsbacken ni är i - det går inte bara bakåt. Varje ny dag är i sig ett steg framåt (och hemåt) också
Ja man kommer in där, lånar ett barn och följer det schema som personalen gjort upp tills man lämnar tillbaka igen.
Dom har ingen aning. Nu har dom lagt till antibiotika också, för säkerhets skull. Det finns alltså inga prover som visar på att det skulle vara någon bakterie, men dom vill vara på den säkra sidan. Röntgen visar ingenting.
Nu är det här ju inte ens jämförbart men jag fick min son (fullgången) med akut snitt efter 53 timmars förlossning (77 timmar efter vattenavgång). Han hamnade på Neo pga infektion (vilket var anledningen till snittet). Även jag fick en infektion (crp på 647). Jag sövdes under snittet strax efter att sonen kommit ut då bedövningen släppte.
De där första dagarna när han låg på Neo och vi där uppe så hade jag lätt kunnat lämna honom och åka hem för alltid. Visst var det mysigt när jag fick hålla honom och så men så fort han inte var i min famn så försvann de känslorna och jag saknade honom inte när vi inte var hos honom.
Jag hade fullt upp med att hämta mig fysiskt och psykiskt vilket jag tror är vad du kämpar med också. Jag gissar även på att det är lite av en omedveten skyddsmekanism. Och det är helt ok. Jag skämdes något fruktansvärt för mina känslor och det är inte förrän de senaste 7 månaderna som jag insett att det är helt ok avsett känna så.
För min del kom kärleken till min son de 3 första dagarna som vi var hemma. När vi fick vara bara vi.
Stor kram
Så känner jag fortfarande, att jag skulle kunna gå därifrån och inte komma tillbaka. Det blir inte bättre av att jag dessutom mår riktigt dåligt av själva sjukhusmiljön numera. Tycker heller inte att det är mysigt att hålla, mata eller tvätta henne, det ger mest obehag. Jag gör det bara för att jag måste. Alla pratar om att hon är så skör, så då känns det som att hon kommer gå sönder bara man tittar på henne. Jag kan inte läsa av några signaler, hör inte skillnad på olika skrik (medan personalen glatt kvittrar om att "nu är hon arg/hungrig/ledsen"). Det känns som att vi inte tillför något i varandras liv.
Åh lilla
.
Jag minns alla konstiga tankar jag hade när vi förlorade vår dotter innan födseln. De är inte helt rationella alla gånger.
Och känslan "min bebis" kommer inte alltid direkt. Med henne kom den aldrig på riktigt. Kändes att jag förlorat något men kunde inte riktigt ta på vad. Och då har jag ändå barn sen tidigare.
Med lille växer känslan fram mer och mer ju mer han kan kommunicera
.
Håller alla tummar för att det nya året kommer med bättre tider!
Igår sa jag till sambon att jag önskar att man kunde spola fram tiden två år. Komma förbi den här jobbiga sjukhusperioden och istället få ha ett friskt barn på hemmaplan där man redan hunnit förbi den värsta tiden (första förkylningen, inskolning på dagis o.s.v. som kan vara mycket värre för så tidigt födda).
Att få ha sina egna rutiner, det skulle nog göra enormt mycket för mitt psykiska mående och därmed påverka även hur jag ser på henne. Nu ska ju allting ske på exakta klockslag hela tiden, och hela mitt liv ska rutas in efter det schemat på så sätt att jag ska sitta i ett sjukhusrum från morgon till kväll (sen även natt) och bara invänta nästa grej på listan. Viss personal ifrågasätter varför vi inte fixat vakt till katter och häst så att vi kan vara på sjukhuset konstant, det gör att jag ser barnet som anledningen till att jag inte får vara mig själv eller se till mina egna behov. Och då ska tilläggas att jag bara varit iväg till hästen 6-7 gånger på en hel månad. För några dagar sen sa jag till ena personalen att jag måste iväg och rasta hästen, eftersom hon börjat bete sig illa mot stallkompisarna pga understimulering och därmed har ett stort behov av att jag aktiverar henne. Reaktionen var som att jag påstått att jag skulle lära en daggmask att dansa disco, för det var tydligen jättekonstigt att jag ville lämna sjukhuset för en häst. Och då var ändå sambon på plats och skulle stanna där medan jag åkte iväg.
Jag vill bara ha ett vanligt barn som skriker när det finns behov av någonting, oavsett om det går en eller fyra timmar mellan gångerna. Ett barn som går att ta med sig till vardagsrummet, stallet eller släkt/vänner. Inte en fast installation på sjukhuset.
@cili har inte så mycket vettigt att skriva men tänker på er.
så nu är vändningsförsöket avbokat och så hoppas vi han håller sig på rätt håll! 
