Tyvärr är det vanligt att det svänger fram och tillbaka. Men det tär enormt ändå. Just när vi fått upp hoppet om att snart kanske få åka hem några timmar på permission, till att inte ens få ha henne i eget rum på sjukhuset längre.
Min psykolog sa också det, att det slår hårdare på mig som dels haft mycket problem tidigare med bl.a. svåra foglossningsbesvär och dels känt ett så stort motstånd till att vara "hon som är gravid". Känner ju samma sak även nu, att jag vill inte vara bara "mamma till ***", jag vill vara cili. På sjukhuset har jag inget eget namn, och det är fruktansvärt. Personalen talar om och till oss som mamma och pappa, i alla situationer (direkt till barnet kan jag förstå, men det är som sagt alltid). Det är som att jag som egen person inte finns.
Ja man kommer in där, lånar ett barn och följer det schema som personalen gjort upp tills man lämnar tillbaka igen.
Dom har ingen aning. Nu har dom lagt till antibiotika också, för säkerhets skull. Det finns alltså inga prover som visar på att det skulle vara någon bakterie, men dom vill vara på den säkra sidan. Röntgen visar ingenting.
Så känner jag fortfarande, att jag skulle kunna gå därifrån och inte komma tillbaka. Det blir inte bättre av att jag dessutom mår riktigt dåligt av själva sjukhusmiljön numera. Tycker heller inte att det är mysigt att hålla, mata eller tvätta henne, det ger mest obehag. Jag gör det bara för att jag måste. Alla pratar om att hon är så skör, så då känns det som att hon kommer gå sönder bara man tittar på henne. Jag kan inte läsa av några signaler, hör inte skillnad på olika skrik (medan personalen glatt kvittrar om att "nu är hon arg/hungrig/ledsen"). Det känns som att vi inte tillför något i varandras liv.
Igår sa jag till sambon att jag önskar att man kunde spola fram tiden två år. Komma förbi den här jobbiga sjukhusperioden och istället få ha ett friskt barn på hemmaplan där man redan hunnit förbi den värsta tiden (första förkylningen, inskolning på dagis o.s.v. som kan vara mycket värre för så tidigt födda).
Att få ha sina egna rutiner, det skulle nog göra enormt mycket för mitt psykiska mående och därmed påverka även hur jag ser på henne. Nu ska ju allting ske på exakta klockslag hela tiden, och hela mitt liv ska rutas in efter det schemat på så sätt att jag ska sitta i ett sjukhusrum från morgon till kväll (sen även natt) och bara invänta nästa grej på listan. Viss personal ifrågasätter varför vi inte fixat vakt till katter och häst så att vi kan vara på sjukhuset konstant, det gör att jag ser barnet som anledningen till att jag inte får vara mig själv eller se till mina egna behov. Och då ska tilläggas att jag bara varit iväg till hästen 6-7 gånger på en hel månad. För några dagar sen sa jag till ena personalen att jag måste iväg och rasta hästen, eftersom hon börjat bete sig illa mot stallkompisarna pga understimulering och därmed har ett stort behov av att jag aktiverar henne. Reaktionen var som att jag påstått att jag skulle lära en daggmask att dansa disco, för det var tydligen jättekonstigt att jag ville lämna sjukhuset för en häst. Och då var ändå sambon på plats och skulle stanna där medan jag åkte iväg.
Jag vill bara ha ett vanligt barn som skriker när det finns behov av någonting, oavsett om det går en eller fyra timmar mellan gångerna. Ett barn som går att ta med sig till vardagsrummet, stallet eller släkt/vänner. Inte en fast installation på sjukhuset.
åh jag tycker spå synd om dig och jag förstår verkligen att du har de känslor du har. Vår son vägde ju 3,9kg när han föddes så han var inte direkt skör. Bara sjuk. Men personalen kan verkligen vara totalt ignoranta. Sonen delade rum med en liten på strax under 900gr (gissa om sonen såg stor ut) och där ringde personalen till föräldrarna en eftermiddag efter att de varit där och pratade in på deras mobilsvar (dålig täckning) att de behövde komma omedelbart. Stackarna panikkörde 3 mil tillbaka till sjukhuset bara för att få veta att det var någon blankett de skulle fylla i. De trodde ju att deras bebis krisade och sprang in på rummet. Personalen var helt oförstående till att det de gjort kanske inte var helt lämpligt.
Er dotter behöver två föräldrar som mår så bra i situationen som ni bara kan. Om det innebär att du är i stallet varje dag eller gosar katt varje kväll så är det det du ska göra.
