Vårföräldrar 2019 - del 3

[vemsomhelst123]

Hur ska man hantera ett barn som säger "dumma mamma, dumma pappa" dagligen när han inte får som han vill?
Förstår att han inte fattar innebörden av det riktigt och gör det inte för att vara elak utan för att han själv blir ledsen.
Vi försöker prata med honom och förklara lugnt att man inte får säga så.

Jag vet inte alls om det är pedagogiskt, och det är (just nu inte lika frekvent här) men jag brukar bara säga ”Ja så kan man känna ibland, ska vi göra något kul, och sen exempel på vad vi kan göra”. Man får ju faktiskt tycka att folk är dumma tänker jag, det gör jag ofta . Hade någon sagt till mig vad jag får och inte får göra hela dagarna hade jag oxå blivit arg, man får nog ha i bakhuvudet att som förälder är typ det enda vi gör att kränka våra barns integritet och autonomi. Även om vi gör det med ett gott syfte.

 

[KarinStarfighter]

Det som funkar bäst för mig tycker jag är att ignorera och avleda in på något annat. Ibland går jag därifrån och säger att jag blir ledsen. Då brukar han komma efter en stund och säga att han tycker om mig.

Det är mycket ”mamma är dum och elak” ”Elsa är fulig” Då brukar jag säga att man inte säger så om sin syster och han ju blivit ledsen om nån sagt så på förskolan.

 

[Pellegnillot]

Hur ska man hantera ett barn som säger "dumma mamma, dumma pappa" dagligen när han inte får som han vill?
Förstår att han inte fattar innebörden av det riktigt och gör det inte för att vara elak utan för att han själv blir ledsen.
Vi försöker prata med honom och förklara lugnt att man inte får säga så.

Jag tänker att det är viktigt att i sådana situationer vara den som är stor, stark, varm, bekräftande och har ansvar för sina egna känslor - dvs det barnet gör påverkar inte relationen eller den vuxnes känslor. Barn har fullt upp med sina egna känslor och bör inte ha bördan att även ansvara för den vuxnes känslor. "Om jag känner så här kommer mamma/pappa bli ledsen" för det kommer resultera i att känslorna bara stängs inne. Själva orden "du är dum" är ju bara ett uttryck för något som gör ont i barnet, och att tysta det är att tysta känslorna bakom.

Om den vuxna på något sätt tar avstånd är det starkt alarmerande för barnet då det är en separation i relationen. Då kommer barnet ändra sig själv för att slippa den smärtan. Man kanske som förälder slipper höra att man är dum men det som ligger i botten kommer på något sätt ta sig uttryck på andra sätt.

Så jag är helt inne på det som vemsomhelst123 skriver. Förlåt om det blev rörigt, har lite bråttom. PS. Detta är jättesvårt, jag själv började gråta när barnet grät när jag skulle åka till jobbet för en timme sedan. Det är svårt att vara stor och stark och "stå över" känslostormar men man får väl bara göra sitt bästa. Vi bär ju alla mycket bagage från vår egen barndom.

 

[vemsomhelst123]

Jag tänker att det är viktigt att i sådana situationer vara den som är stor, stark, varm, bekräftande och har ansvar för sina egna känslor - dvs det barnet gör påverkar inte relationen eller den vuxnes känslor. Barn har fullt upp med sina egna känslor och bör inte ha bördan att även ansvara för den vuxnes känslor. "Om jag känner så här kommer mamma/pappa bli ledsen" för det kommer resultera i att känslorna bara stängs inne. Själva orden "du är dum" är ju bara ett uttryck för något som gör ont i barnet, och att tysta det är att tysta känslorna bakom.

Om den vuxna på något sätt tar avstånd är det starkt alarmerande för barnet då det är en separation i relationen. Då kommer barnet ändra sig själv för att slippa den smärtan. Man kanske som förälder slipper höra att man är dum men det som ligger i botten kommer på något sätt ta sig uttryck på andra sätt.

Så jag är helt inne på det som vemsomhelst123 skriver. Förlåt om det blev rörigt, har lite bråttom. PS. Detta är jättesvårt, jag själv började gråta när barnet grät när jag skulle åka till jobbet för en timme sedan. Det är svårt att vara stor och stark och "stå över" känslostormar men man får väl bara göra sitt bästa. Vi bär ju alla mycket bagage från vår egen barndom.

Klokt skrivet. Vår favoritpedagog hör jag ofta säga till barnen att ”så kan det kännas ibland” eller ”så kan det vara ibland ”. Jag tror det är ett rätt bra sätt, man måste ju liksom få vara arg och ledsen även om man är liten (eller kanske ännu mer då).
Nu är jag absolut inget under av pedagogik alltid, jag både mutar och hotar friskt (tex om du inte klär på dig nu så går vi inte på museum idag).
Men just det där med dumma tror jag man måste acceptera att få höra som förälder utan att jobba på att få bort det i den här åldern.

 

[BusBarro]

Klokt skrivet. Vår favoritpedagog hör jag ofta säga till barnen att ”så kan det kännas ibland” eller ”så kan det vara ibland ”. Jag tror det är ett rätt bra sätt, man måste ju liksom få vara arg och ledsen även om man är liten (eller kanske ännu mer då).
Nu är jag absolut inget under av pedagogik alltid, jag både mutar och hotar friskt (tex om du inte klär på dig nu så går vi inte på museum idag).
Men just det där med dumma tror jag man måste acceptera att få höra som förälder utan att jobba på att få bort det i den här åldern.

Jag tänker att det är viktigt att i sådana situationer vara den som är stor, stark, varm, bekräftande och har ansvar för sina egna känslor - dvs det barnet gör påverkar inte relationen eller den vuxnes känslor. Barn har fullt upp med sina egna känslor och bör inte ha bördan att även ansvara för den vuxnes känslor. "Om jag känner så här kommer mamma/pappa bli ledsen" för det kommer resultera i att känslorna bara stängs inne. Själva orden "du är dum" är ju bara ett uttryck för något som gör ont i barnet, och att tysta det är att tysta känslorna bakom.

Om den vuxna på något sätt tar avstånd är det starkt alarmerande för barnet då det är en separation i relationen. Då kommer barnet ändra sig själv för att slippa den smärtan. Man kanske som förälder slipper höra att man är dum men det som ligger i botten kommer på något sätt ta sig uttryck på andra sätt.

Så jag är helt inne på det som vemsomhelst123 skriver. Förlåt om det blev rörigt, har lite bråttom. PS. Detta är jättesvårt, jag själv började gråta när barnet grät när jag skulle åka till jobbet för en timme sedan. Det är svårt att vara stor och stark och "stå över" känslostormar men man får väl bara göra sitt bästa. Vi bär ju alla mycket bagage från vår egen barndom.

När jag själv tänker efter hur det va när jag växte upp så blev jag ofta skickad till rummet eller ignorerad när jag var arg/ledsen. Det resulterade bara i att jag aldrig kände att jag fick känslomässigt stöd av mina föräldrar.
Det vill jag absolut inte att mina barn ska känna.

Varvar hemma nu med att inte kommentera det alls när han säger att vi är dumma eller svara honom att det är ok att bli arg och ledsen och tycka att mamma har fel ibland. Men när han säger att någon annan på förskolan sagt att han är dum eller han säger att någon är dum tycket jag det är så svårt att inte säga "så får man inte säga"...

 

[vemsomhelst123]

När jag själv tänker efter hur det va när jag växte upp så blev jag ofta skickad till rummet eller ignorerad när jag var arg/ledsen. Det resulterade bara i att jag aldrig kände att jag fick känslomässigt stöd av mina föräldrar.
Det vill jag absolut inte att mina barn ska känna.

Varvar hemma nu med att inte kommentera det alls när han säger att vi är dumma eller svara honom att det är ok att bli arg och ledsen och tycka att mamma har fel ibland. Men när han säger att någon annan på förskolan sagt att han är dum eller han säger att någon är dum tycket jag det är så svårt att inte säga "så får man inte säga"...

Fast jag tror det är bra att kommentera typ att man får känna så. Så känns det ju ibland, och om det finns öppning prata om hur det känns när han själv får höra det. Jag ignorerar aldrig när mitt barn skäller på mig, men jag bemöter det sällan med att man inte får göra så (bara när hon slåss) utan oftast med att jag förstår att hon känner så, ibland vill hon fortsätta känna så ensam ett tag och ibland kan man avleda. Jag håller med dig om att ignorera inte är bra, men bekräfta känslorna och ignorera innebörden tycker jag är smidigast här just nu.

 

[nejlica]

Idag blev dottern sur på mig för att hon inte fick sminka sig innan förskolan... När var det våra barn blev tonåringar egentligen?!

Såhär hade hon helst gått om hon fick välja

(Vila i frid lilla läppstift, som inte finns mer efter att det blev mystiskt tyst på övervåningen några minuter medan jag lagade kvällsmat... )

 

[BusBarro]

L har börjat med en riktigt dum grej. Han sticker ifrån oss. Överallt.
Hemma kan han bara låsa upp dörren och gå ut. Häromdagen gjorde han det när jag bytte blöja på lillebror. Låste upp gick ut och drog iväg på sin sparkcykel.
Det går inte att handla med honom han sticker direkt i affären. Lyssnar inte alls på oss. Jag blir helt galen. Vad tusan ska man göra åt det??