Vinterföräldrar 16/17 del 3

[vinkelina]

Första gången barnvakt och de gick ok. Kunde njuta av pjäsen till 75% och G hade varit nöjd till 75%. Tre timmar var han hos fammo och "faffa" så länge har inte ens mannen skött själv. Fammo 150% nöjd

 

[hera_]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

@hera_ Hoppas ni mår bra.

 

[Fille]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Grattis till dottern!!

 

[Pilo]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Åh så skönt att höra! stort grattis!

 

[malumbub]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Hurra! Stort grattis!!!

 

[cute_beast]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Grattis!

 

[clusia]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Grattis!!! ❤

 

[hvala]

Grattis @hera_ !

 

[Lazy Lady]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Stort grattis

 

[*Gotlandsrusset*]

Storebror är fortfarande hemma här, fick syster 7/1

 

[*Gotlandsrusset*]

Grattis @hera_

 

[Amk]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

 

[Fille]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Grattis

 

[lil-sis]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Till mig sade BM i fredags att de läser journalen vid skiftbyten medan brevet kan glömmas av. Så hon tyckte det var viktigare att få önskemålen i journalen än brevet men att man självklart ska skriva ett om man vill.

 

[Lazy Lady]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Grattis till tösen

 

[supersonic]

Inatt kl 02:21 kom vårt mirakel!
En dotter!
Vi är så stolta föräldrar
Tack allihopa för att ni hjälpte oss igenom denna förlossning, jag berättar allt en dag

Stort grattis och bra kämpat!

 

[supersonic]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Stort grattis! Jag är jätteglad över mina två förlossningar, upplevde att jag själv var bättre förberedd den här gången och kunde dra nytta av personalen på ett annat sätt. Min bm kom in och sa hejdå innan hon gick av sitt skift och jag tackade henne så mycket för hjälpen. Det hon gjorde för mig var helt underbart.

 

[malumbub]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Stort grattis!!!

 

[clusia]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Grattis!!! ❤

 

[clusia]

Vilket strålande humör man vaknar på när sambons mobil ringer kl 9 på morgonen när man precis somnat efter ha varit vaken sen kl 4.