Vinterföräldrar 16/17 del 3

[Atiksa]

Grattis @hera_ och @Amk

 

[cirkus]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Grattis till dottern och vilken fin förlossningsupplevelse ni verkar ha haft!

Min pappa lämnade en chokladask till förlossningen när jag fick mina tvillingar det blev lite dramatiskt, men gick ändå bra och han som nybliven morfar var så otroligt tacksam att han köpte choklad - det var uppskattat.

 

[Lenis]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

 

[clusia]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Men herregud. Det låter ju helt fruktansvärt. Vilken kämpainsats även om ingen ska behöva gå igenom det där, än mindre du som haft planerat snitt hela tiden. Kram. ❤ Vi finns här om du vill skriva av dig när som.

Grattis också. Hoppas du kan njuta av bebis mitt i allt.

 

[Fille]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Grattis till bäbisen men fy fan för den behandlingen, kanske något att anmäla för känns inte som att det gått rätt till?

 

[cute_beast]

I tisdags, på alla hjärtans dag, fick vi välkomna vår Siri till världen. Vattnet gick redan på söndagskvällen men värkarna kom igång först ett dygn senare, på måndagen. Jag hade lånat en Tensapparat som hjälpte mycket, och hade ganska snabb stegring i intervall under natten. På förlossningen tycke de hela tiden att vi kunde ta det lugnt så länge jag var trygg hemma, men när det var tre minuter mellan värkarna och jag dessutom kräktes mycket vågade jag inte vänta mer. Så åkte vi in vid fem och var på förlossningen vid sex. Då var jag helt inne i min bubbla och de fick fösa mig till rätt rum. Det visade sig att jag var öppen 5 cm, så vi fick stanna (vilket de sagt inte var en självklarhet), och jag fick hjälp att ta mig till badkaret. Efter ett par timmar där blev smärtan riktigt intensiv, och jag undersöktes på nytt för att se om jag ville klara mig utan bedövning, och barnmorskan sa att "du kan nog vara inställd på att det här är en process som tar tid", men det visade sig att jag var helt öppen och att det inte var någon större poäng med ryggbedövning. Sedan följde arbetet med att få ned krypet, och klockan 10 kom hon till världen. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde känna barnet sjunka nedåt för varje värk, och upplevde att jag förstod vad som hände.

För några år sedan fick jag vara med på min systers förlossning, och det är märkligt hur lik min den var. Den upplevelsen gjorde nog också att jag var mer införstådd i skeendet under min egen förlossning. När BM sade att allt skulle ta tid var jag helt övertygad om att processen var längre framskriden än hon trodde, och det var enormt skönt att känna att kroppen var med mig.

Något jag var imponerad över var hur väl inlästa de var på hur jag ville föda, utan att vi gett dem det brev vi hade skrivit i handen. De måste ha läst på i min journal, för de guidade mig verkligen på det sätt jag hade önskat. När jag lade mig i sängen efter badet var det de som peppade (och mer eller mindre lyfte) mig till knästående, vilket var vad jag hade önskat. Så lyhörd och coachande personal att det är helt otroligt. Hur tackar man någon för en sådan insats?

Nu är vi hemma och jag njuter lika mycket av att se grynet som att se henne med sin pappa. Vilken lycka det är att se de två människor jag älskar mest tillsammans, och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi båda är lika engagerade i henne. Det har varit räddningen under långa nätter med ömma bröst och en hjärna som går på helvarv för att kroppen ska orka.

Grattis till dottern!

 

[cute_beast]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Fy fan Lenis så ska det inte få gå till! Blir fly förbannad över vad du har fått gå igenom, låter som de gjorde då många fel som möjligt. Speciellt barnmorskan du hade låter rent ut sagt värdelös.
Stort grattis till pojken och skönt att han mår bra, speciellt med tanke på omständigheterna.
Om du orkar sen om någon/några veckor så hitta någon inom vården som du får prata om det här med, känns som en upplevelse som annars kan ligga och gro hos en.

 

[lil-sis]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Vilken mardröm

 

[Oktiv]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Låter ju helt fruktansvärt. Hoppas verkligen du får bra hjälp att bearbeta detta.

 

[malumbub]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Å fy fan. Jätteledsen av nån faktiskt kan bli behandlad som du.
Som det redan nämnts; vi finns här. Om du vill och orkar. Och jag håller med om att du borde anmäla, när och om du orkar.

Hoppas du kan njuta av nuet och läka. Och att ni mår bra.

 

[Intejag]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Stor Kram!!! till dig!
Det låter fruktansvärt rakt av och inte alls OK!
Läste nu också om amningsproblem efteråt och det känns inte alls förvånande .
Ta hand om dig
Och vet du? Om det inte funkar med amningen så blir det friska barn även av de som får ersättning via flaska!
Ta hjälp för att bearbeta det hela tycker jag - både du och din man.
Och om du orkar sedan- ta upp detta med vården och BM- du har ju dessutom kunskaper för att kunna göra det riktigt bra! Om inte du orkar så kanske din man gör det?
Grattis till ert underverk!

 

[cirkus]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Först en stor kram och grattis till lilleman
Jamen för helvete - finns inga ord för den inkompetens och skit du varit med dom. Det är ju helt sjukt - hur kan något sånt hända?

 

[Amk]

Stort grattis! Jag är jätteglad över mina två förlossningar, upplevde att jag själv var bättre förberedd den här gången och kunde dra nytta av personalen på ett annat sätt. Min bm kom in och sa hejdå innan hon gick av sitt skift och jag tackade henne så mycket för hjälpen. Det hon gjorde för mig var helt underbart.

Just förberedelsen har varit urviktig för mig och sambon. Nu hade jag en bra andningsteknik, visste vad de olika faserna kunde innebära och hade provkört tensapparaten.

Jag tackade barnmorskorna så hemskt mycket efteråt, men man skulle vilja ge dem fjorton löneförhöjningar och tonvis med choklad.

 

[vinkelina]

Äsch... Ssonen har tydligen blivit röd och irriterad i vecken under halsen...vätskar lite tom. Han gallskriker när vi försöker rengöra. Slängde på lite talk också.

 

[cute_beast]

Äsch... Ssonen har tydligen blivit röd och irriterad i vecken under halsen...vätskar lite tom. Han gallskriker när vi försöker rengöra. Slängde på lite talk också.

Zinkpasta kan jag rekommendera i lufttäta hudveck som blir röda eller till och med skinnflådda. Har gjort under i ljumskar, armhålor och halsveck på vår tjej, det både låter huden läka och skyddar den mot ny fukt från kräk och dreggel.

 

[supersonic]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Amen va i helv...?! Så får det fanimig inte gå till!
Stort grattis till lillen dock Och hoppas ni ändå mår så bra ni kan allihop efter omständigheterna
Har en vän som åkte in och ut på förlossningen i fem dagar (med värkar) men till slut blev det snitt för henne. Det visade sig att bebisen inte var helt fixerad utan låg lite snett och hade aldrig kunnat komma ut. Min vän fick dessutom på slutet även värkstimulerande men öppnade sig aldrig tillräckligt. För jävligt. Hon påpekade flera gånger att något inte kändes bra, men ingen lyssnade på henne.

 

[Atiksa]

Äsch... Ssonen har tydligen blivit röd och irriterad i vecken under halsen...vätskar lite tom. Han gallskriker när vi försöker rengöra. Slängde på lite talk också.

Samma här, eller i alla fall i ett veck och bakom ena örat. Kör också med talk/puder och det verkar bli bättre, dock har han extremt mycket hormonprickar så svårt att se vad som är vad.

 

[Lazy Lady]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Stort grattis till liten
Men fy vilket jäkla bemötande du fått.. det är ju helt förskräckligt! Vilket sjukhus är detta? Så ska det inte få gå till
Hoppas ni mår bra trots allt

 

[Pilo]

Sådär, nu har jag kommit till mina sinnen så pass att jag orkar ta mig in på buke. Hade en i mitt tycke urjävlig förlossning men lillen är nu här, 50 cm lång och 3570 gram tung. Mitt planerade snitt fick jag se mig i stjärnorna efter då jag började störtblöda (jag trodde först vattnet gick men när jag tittade ner på golvet var det blod.. det forsade verkligen) tre dagar innan snittet. Det var upptaget på operation så jag fick inte gå på snitt och fick inte heller stoppa värkarna pga blödningen. Så jag låg kortfattat i förlossning i tolv timmar, varav merparten med en barnmorska som var vedervärdig, innan jag snittades akut. Då hade jag inte haft nån progress på flera timmar, lillen satt fastkilad högt upp i bäckenet.. Min bm erbjöd ingen hjälp alls utom lustgas, och den tog hon från mig när jag fått en EDA (som inte tog). Jag fick bara ligga på rygg i sängen och inte gå upp, fick inga tips alls, när jag bönade om eda sa hon att jag skulle tänka på saken så skulle hon komma tillbaka en timme senare. Allt detta till nån som skulle ha planerat snitt Jag kan se i journalen att jag hade värkar varannan minut i flera timmar och det jag minns av detta är ett töcken av smärta där jag försökte vråla att jag ville ha mitt snitt och att de skulle ge mig nåt för att bryta värkarna.. Bm var verkligen totalt iskall, hon var väldigt anti snitt och tyckte jag skulle låta bli fast förlossningen inte framskred alls och lillen började bli stressad på ctg, och ovanpå allt detta envisades hon med att undersöka vaginalt under värkar fast jag hade så jävla ont att jag hade sparkat bort henne om jag kunnat (sån kroppskontroll hade jag dock inte).

Kom till slut in på snitt efter över ett dygn utan vätska, helt uttorkad och förlorade ännu mer blod under snittet, fick massor med läkemedel då mitt blodtryck inte ville hänga med, bebis satt som sagt fast så de fick ta in en till att hjälpa till att få loss honom, barnläkaren blev tillkallad eftersom det drog ut på tiden, jag hade jättesvårt att andas då spinalbedövningen tog högt upp, och ja.. det var en jä*la mardröm. Jag undrar om det inte är ett stort mörkertal som får PTSD efter sin förlossning bara att ingen kollar det efter då allt mående efter en förlossning tillskrivs hormoner och sömnbrist.

Bara jättekram till dig och grattis till bäbis
Jag hoppas att du har någon du känner att du kan prata med

Blir bara så helt förbannad av att läsa hur de behandlat dig

 

[Pilo]

Det smärtar till så i v ljumske/höft ner i benet att jag tappat balansen flera gånger idag. Och fogarna känns överallt därnere. Kommer knappt ner i soffan för det känns som allt tar i, eller ut eller röra sig överhuvudtaget
Tur att mamma kommer imorgon... Vet inte hur jag ska röra mig eller kunna sova inatt.

Nojjan över att sova på h sida och rygg ligger som nått spöke och det är ju v sida jag nu har mest ont i. (undrar om det är att jag gjort det för mycket)
Men det känns mest som hela kroppen håller på att ge upp på att vara gravid. Hela jag faller isär... V 40 nu.
Men inget annat än några sammandragningar här och där